Johannes Döparen -lärare, ledare, föredöme – del III

st-john-baptist-final-crop-color-672x372

Johannes Döparen – lärare, ledare, föredöme – del III

För en vecka sedan, den andra söndagen i Advent, sade påven Franciskus under sin Angelusbön på Petersplatsen, följande ord, apropå detta att Johannes Döparen predikade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop (Luk 3:3). Jag citerar:

”Varför behöver vi omvända oss? (frågade påven). Omvändelse gäller ju den som är ateist och blir troende, som går från syndare till rättfärdig. Men vi behöver ju inte omvända oss, vi är redan kristna!”. ”Det är inte sant”, sa påven, och varnade för att som kristen vara alltför säker på att allt är tillräckligt med detta. Vi är goda – och allt är bra. ”Det är just från en sådan övertygelse vi måste omvända oss”, sa påven med kraft och han fortsatte:

”Vi måste fråga oss själva: är det sant att vi i livets olika situationer och omständigheter har samma känslor som Jesus? Reagerar vi utan fientlighet i våra hjärtan när någon förödmjukar oss? Förlåter vi den som ber om förlåtelse eller kräver vi något i gengäld, någon slags ”ersättning” för att vi blivit förödmjukade? Vi är kallade att dela varandras glädje och sorg, men kan vi uppriktigt gråta med dem som gråter och glädjas med dem som gläds? Och när vi ger uttryck för vår tro, gör vi det med mod och enkelhet, utan att skämmas för evangeliet? Vi kan ställa oss en hel rad frågor och våra svar visar oss att vi hela tiden måste omvända oss i vårt inre”.

När vi idag avslutar denna vår reträtt, denna tre dagar långa vandring med Johannes Döparen kan vi konstatera att Johannes Döparen är den som verkligen hjälper oss i vår förberedelse inför Herrens ankomst. Idag står vi i början av Barmhärtighetens år och idag firar vi Livets söndag. Det gör vi för att påminna oss människolivets helighet och okränkbara värde alltifrån dess tillblivelse till dess slut. Och vi själva, kära vänner, är som folket som kom till Johannes Döparen med sin bön om vägledning och med alla sina frågor: ”vad skall vi göra? Hur skall vi göra för att leva det liv du visar på i din förkunnelse?”

Vi ställer oss än en gång denna fråga: ”Vad skall vi då göra”?

Det som är intressant är att höra hur Johannes svarar. Vi hör inga fördömande ord från Johannes. Han fördömer inte tullindrivarna och soldaterna för det de gör. Han talar inte om varken syndens lockelser eller dess plågor. Och han fördömer inte – han dömer ingen. Det måste vi minnas. Istället visar han på det alla kan göra. Och hans råd är enkelt: lev ditt liv i gemenskapen med Gud, så uppfyller du hans lag och hans vilja i varje sammanhang du befinner dig. Johannes förkunnelse kallar oss alltså till det som vi kallar den inre omvändelsen. I vårt hjärta, i vårt inre måste denna omvändelse ta sin början. För som Jesus själv en gång har sagt: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, förtal. Det är detta som gör människan oren”. (Matt 15:19-20). När vi väl börjar vår omvändelse, kommer denna omvändelsens process att bära frukt. Vårt hjärtas omvändelse kommer att synas i våra handlingar. Det vi gör behöver inte vara extraordinärt eller spektakulärt. Det räcker med att vi delar med oss till andra av det vi har, att vi ser oss omkring och ger en behövande medmänniska vårt stöd och vår hjälp. Ingen handling, präglad av äkta kristlig kärlek är enkel nog. Det kan räcka med att visa medkänsla, kanske kan något så vardagligt och naturligt som ett leende vara tillräckligt.

Omvändelse är en hela tiden pågående process för den troende. Vår strävan till bättring måste alltid finnas där, till livets slut. Vi får aldrig ge upp, aldrig tänka att det är nog, att det räcker. ”Omvändelse”, tänker ni kanske, ”det är lätt att säga, men svårt att praktisera”. I sådana situationer måste vi förlita oss på Guds hjälp och stöd. Och vi kan ta hjälp av den helige Franciskus som just beskriver sin omvändelse:

”Herren ingav mig, broder Franciskus, att på följande sätt börja göra bot. Då jag levde i synd fann jag det mycket bittert att se de spetälska. Men Herren själv ledde mig in bland dem och jag var barmhärtig mot dem. Och då jag kom tillbaka från dem, hade det som kändes bittert för mig förvandlats till sötma för själ och kropp” (den helige Franciskus testamente).

Som vi hör talar Franciskus om det som är ”bittert”. Det kan vara svårt att tjäna andra, att hjälpa, att överhuvudtaget leva med andra människor som vi kanske upplever som otrevliga eller krävande. Men om vi sätter vår tillit till Herren, om vi låter Honom leda oss så som Franciskus gjorde, då kommer också vi så småningom få erfara att det som kändes ”bittert” förvandlas till något annat. Med Herrens hjälp känner vi det ”bittra” istället som ”sötma för själ och kropp”, precis som vi hör hos Franciskus. Och på så sätt bereder vi också en väg för Herren till våra liv, till vårt hjärtas inre. Med våra handlingar av kärlek, gör vi vägen till vårt inre rak för Herren.

Låt mig avsluta denna dags predikan och dessa tre dagar av reträtt med några ord från påve Franciskus. Må dessa ord stärka oss och bli till en uppmuntran för oss alla så här i Adventstiden. Påven sade: ”Må jungfru Maria, Guds Moder, som är vår moder och som vet hur man gör, bryta ner de barriärer som hindrar vår omvändelse, vår väg till Herren. Han ensam, Jesus ensam, kan uppfylla människans alla förhoppningar.”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor