Johannes Döparen – lärare, ledare, föredöme – del II

st-john-baptist-final-crop-color-672x372

I Lukasevangeliet läser vi att när folket lyssnade på Johannes Döparens förkunnelse, då undrade de samtidigt om just Johannes var den väntade Messias.

(Luk: 3:15 flj – Luk 3:15-18:15  Folket var fyllt av förväntan och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. På detta och på mång andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem”.)

Alla som lyssnade till Johannes Döparens förkunnelse, hade också sina förväntningar och förhoppningar. Det fanns en viss spänning kring denne man, denne radikale profet och hans lära. För folket väntade med otålighet – är det just nu, undrade man, som den utlovade Messias kommer? Har tiden nu kommit för Gud att uppfylla sina löften, löftena om en Messias som kommer för att ge det utvalda folket den främsta platsen bland alla folk? Kommer allt nu att bli annorlunda? Kommer allt att bli bättre för alla som nu väntar på att Gud skall ge sitt folk makt och styrka att härska över andra länder och folk?

I Markusevangeliet kan vi läsa att folket påminde sig orden hos profeten Jesaja: En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! (Jes 40:3) (Mark 1:1-8)

Johannes förkunnar att Messias är på väg till sitt folk. Men han värjer sig inför påståenden om att det är han som är Messias (”Han skall bli större och jag mindre” Joh: 3:30). Johannes riktar sig i sin förkunnelse till oss alla, inte bara till dem som samlades kring honom där han verkade. Hans ord gäller för dig och för mig: vi måste vara beredda när Herren kommer – och vi måste förbereda oss, bereda vägen för Hans ankomst. Herren kommer en dag – stunden och dagen känner vi inte, men han kommer, allt enligt Guds löfte genom profeterna. Denna visshet om Herrens ankomst kräver av oss en förberedelse och i detta ord ”förberedelse” ligger också att vi måste engagera oss, anstränga oss i vår förberedelse.

Vi skall alltså bana väg för Herren. Och detta ord ”vägen, använder man under kyrkans allra första tid. Fornkyrkan kallade alltså sig själv för just ”Vägen”. I Apostlagärningarna (Apg 24:14) står det: ”Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna”.

Redan Moses talar om människans val mellan olika vägar. I ett av sina sista tal innan han dör säger Moses i ett tal till israeliterna: ”Se jag ställer dig idag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds bud, de bud som jag ger dig idag, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna, utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan.” (5 Mos 30: 15-18)

Liv och lycka som trogna Kristi lärjungar eller död och olycka. Vi ställes hela tiden, i hela vårt liv, inför detta val av väg. Välsignelse i Guds närhet eller förbannelse i frånvaro av Gud och den himmelska härligheten. Hela tiden ställes vi inför valet att välja väg. Vi till och med vill välja den rätta vägen, men vi vet också hur svårt detta ibland är. Valet mellan olika vägar, blir utifrån den troendes perspektiv, ett val mellan liv och död.

Och i Didache, som också kallas De tolv apostlarnas lära, en skrift från tidigkristen tid, 100-talet, talar man just om livets väg och dödens väg. Det heter så här: ”Det finns två vägar, livets väg och dödens väg, och skillnaden är stor mellan de båda vägarna. Livets väg är denna: Först av allt, du skall älska den Gud som skapade dig. Sedan, älska din nästa som dig själv. Och allt du inte vill att någon skall göra mot dig, det skall du inte heller göra mot någon annan. Och läran som följer av dessa ord är denna: Välsigna dem som förbannar dig, be för dina fiender, och fasta för dem som förföljer dig. Ty vad hedrar det dig om du älskar dem som älskar dig? Gör inte till och med hedningarna likadant? Men älskar du dem som hatar dig, och du kommer inte att ha någon fiende”.

Det som händer om vi väljer den andra vägen, den som inte har Kristus, vår Herre, som ledstjärna, det vet vi från många ställen i Bibeln och från andra skrifter:

Så här säger Didache: ”Men dödens väg är denna: Först av allt, den är ond och fylld av förbannelser, mord, äktenskapsbrott, begär, otukt, stöld, avgudadyrkan, spådomar, häxkonster, plundring, falska vittnesmål, hyckleri, svek. Bedrägeri, dryghet, illvilja, egensinnighet, girighet, oanständigt tal, avundsjuka, oförskämdhet, högdragenhet, skrytsamhet..

När vi begrundar dessa ord, vägen till livet med Kristus, eller vägen till död och förbannelse, bort från Kristus, då måste vi tyvärr ofta säga oss att vi lever farligt. Kyrkan var från allra första början klar över vilka risker vi löper, hur lätt det är att hamna i ett liv utan Kristus som mål och medel i våra liv. Ondskan frestar oss ständigt, lockar oss till synd. Vi är då i fara. Hur lätt hamnar vi inte på den väg som leder till död och förgängelse? När vår Herre kommer, kan vi bara komma Honom till mötes om vi gått den rätta vägen, som trogna Kristi lärjungar.

Låt oss därför uppmärksamt begrunda hur vi lever våra liv, vilket val vi gör. Går vi den väg som Gud vill att vi skall gå – eller går vi vägen mot avgrund och död? Går vi på den väg, där Herren, Messias kan komma oss till mötes?

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor