Johannes Döparen – lärare, ledare, föredöme – del I

st-john-baptist-final-crop-color-672x372

Johannes Döparen – lärare, ledare, föredöme, del I
Under de tre dagar som jag kommer att vara hos er under församlingens reträtt, kommer ni att märka av att vi får anledning att särskilt fundera kring Johannes Döparens liv och verksamhet. Och det gör vi, därför att Johannes Döparen nämnes i evangelietexten varje dag under dessa dagar.
Johannes Döparen talar man ju ofta om, det känner många av er säkert redan till, som adventstidens profet. Det är naturligt; han omnämnes i texterna omedelbart före julen och Jesu födelse. Johannes blir på det sättet den av profeterna som på ett alldeles särskilt sätt, tillsammans med oss alla, väntar på  vår Frälsare, Messias´ ankomst. Låt oss därför stifta närmare bekantskap med
honom, lyssna till hans förkunnelse. Låt Johannes bli den som leder oss under dessa dagar av förberedelse inför Jesu ankomst.

Genom evangelietexterna vet vi att Johannes blev sänd för att med densamma kraften och desamma andliga gåvorna som profeten Elia förbereda folket för den väntade Messias ankomst. Johannes Döparen var, om ni tillåter uttrycket, en Jesu Kristi ”föregångare”. Evangelisten Lukas ger oss klart besked om den uppgift som gavs Johannes: (Luk 1.17): ”Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.”)

Klarare kan det inte sägas. Och som vi förstår är det ingen enkel uppgift Gud ger åt Johannes. Han ska gå före Messias ”med profeten Elias ande och kraft” och han ”skall ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett”.

Vi vet inte så mycket om Johannes barndom och uppväxt, men vi förstår att han var en Guds utvalde. Redan hans födelse är ju ett märkligt Herrens under, då hans föräldrar, Elisabeth och Sakarias var till åren komna. Han växte och blev stark i anden, säger evangelisten Lukas och han vistades i öde trakter till den dag han skulle träda fram inför Israel, det berättar den samme Lukas (Luk 1:80).

Vi har anledning att tro att Johannes under långa tider levde eremitens liv; i ständig försakelse och bön. Han härdade sin själ, säkert under späkningar och umbäranden, men fick därigenom också kraften att med iver och en alldeles särskild sorts kraft en dag kunna stiga ut i det offentliga livet.
Som förkunnare är han hårdför och skoningslös i sina fördömanden av folkets brister och syndfullhet. Men i denna sin kompromisslöshet visar han också folket möjligheten till omvändelse. För Johannes är kravet på sanning och rättfärdighet inte förhandlingsbart. Den väntade Messias kommer att visa oss vägen till Guds rike och den vägen måste vi följa, inte en tum får vi vika av från den väg som Gud utstakar åt oss. Och detta krav på sanning gäller för hög eller låg, ståthållaren eller den enkle fiskaren – alla förväntas följa det som enligt Johannes är den sanna läran om Guds rike och den kommande Messias förkunnelse. Johannes har fått den särskilda uppgiften att förbereda vägen för den kommande Messias, att få människorna att öppna sina hjärtan så att Kristus, när Han kommer, där kan få ta sin boning. Johannes brinner för detta sitt uppdrag och han vill uppfylla det till fullo. Johannes kan tyckas hård, men han visar också på sidor av ödmjukhet: ”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30). Att förbereda Kristi ankomst är hans uppdrag. Han är vägröjaren – men Kristus är ”den som är större”.

När förre påven, Benedikt XVI, en gång talade om Johannes (general audiensen  29. 08. 2012-Castel Gandolfo), var det hans mening att just ensamheten, den sannolikt flera år långa ensamheten i öknen, var avgörande för styrkan och den obändiga kraften i Johannes kallelse. Ensamheten i öknen gjorde Johannes ännu mer mottaglig och öppen för Guds nåd och kallelse.

Johannes Döparen är människans lärare och vägledare i allt det människan söker och önskar sig i sitt liv: lycka, värme och omtanke från våra medmänniskor, en mening med vårt liv. För att vi skall få allt detta, måste vi ha en fast punkt i vår tillvaro. En fast punkt – rotlöshet ger oss ingen tillfredsställelse, ingen lycka.  Och denna fasta punkt är Gud, vår Allsmäktige Fader. Denna insikt når vi i ensamheten, där vi söker Guds röst. Vi behöver inte, som Johannes, söka ensamhet i ödsliga trakter. I bönen är vårt hjärta och sinne vidöppet för Guds nåd, i bikten ger Han oss avlösning, i eukaristin ger han oss den näring vi behöver för att stå fast i tron och utveckla vårt andliga liv.

Johannes är i sitt liv och i sin lära ett föredöme för oss alla. Sökandet i ensamhet ger honom övertygelse om sanningen i den profetiska förkunnelsen om den kommande Messias. Sökandet ger honom också styrka, kraft att förkunna. Gud belönar hans sökande, ger honom del av sina nådegåvor så att han med den fulla kraften hos en som verkligen har fått lära känna sanningen, kan förkunna om Messias och vinna folket för denne.

Precis som Johannes gjorde sig redo genom sin långa vistelse i öknen, måste också vi göra oss redo. Adventstiden är inte bara väntan på Jesu födelse. Texterna i dessa tider talar också om Kristi andra återkomst. Då, när en ny tid randas. Är vi beredda? Är vi redo?. ”Det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar.” (Luk 3:16)

Advent är en glädjens tid då Gud sänder oss sin Son för vår frälsnings skull, i gestalt av ett litet barn i Betlehem. Advent är alltså en väntans tid, vi väntar den Konung som skall födas. Men som vuxen, under sin vandring tre korta år av sitt liv, förkunnar oss Jesus också att det finns något annat vi måste vänta på: ”Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen”. (Luk: 21:36).

Det finns således anledning att lyssna, när Johannes avtvingar oss detta kompromisslösa krav på att leta sanningen hos Gud. Hos Gud och bara hos Honom.
Trygga, i förvissningen om att Johannes leder oss, måste denna adventets tid bli en tid av verklig förberedelse för oss. I bön och meditation över detta att Gud vill ta sin boning bland oss, måste vi förbereda oss. Det ofattbart stora och märkvärdiga skall ju ske: Gud kommer för att vara oss nära. Skulle vi då inte vara rätt förberedda? ”Det kommer en som är starkare än jag”, säger Johannes. Och idag vet vi att dessa ord också är våra egna ord. Vi vet ju att Han kommer, Han som är starkare än vi alla, var och en av oss.

Så, kära systrar och bröder, detta är ett budskap vi skall bära med oss hem, ett adventstidens särskilda budskap: bered plats för Gud i ditt hjärta och sinne. Låt Kristus få allt större och större plats i ditt inre, ty det är en plats som tillkommer Honom, Han som full av nåd och kärlek vill frälsa oss från all skuld, lyfta oket av synd från våra axlar. Gör flitigt bönen i din kammares stillhet till den ensamhetens öken som var Johannes och du skall finna att Gud blir större och större i ditt inre, får sin rättmätiga plats i ditt hjärta. Men om du då själv blir ”mindre”?  Oroas inte!  Säkert är detta ett pris du är beredd att betala för att göra vägen för Gud rak till ditt inre.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor