Att börja om… på nytt och på nytt… – 1:a söndagen i Advent

final-anewbeginning (600x464)

Att börja om… på nytt och på nytt…

Idag firar vi första söndagen i advent. En kort förklaring, som jag vill citera, talar om själva innebörden av detta ord och denna tid. Där heter det: ”Adventstiden har en dubbel karaktär: dels är den en förberedelse till julen, då man firar åminnelsen av Guds Sons första ankomst till människorna, dels är det en tid då man riktar blicken mot Kristi återkomst vid tidens slut”. AC, 39 (citat ur Ordo).

Advent innebär alltså för oss en tid av väntan, en hängiven och glad väntan. Julen nästan bländar oss med sin glädje och då tänker jag inte på den kommersiella delen av jultiden, som verkligen får sägas blända oss i sitt övermått. Men julen fyller den troende med en verklig hjärtats glädje; den glädjen har sin egen måttstock. Vi väntar på det största av alla under: Frälsaren, Messias, som skall komma till oss i det lilla barnets gestalt. Inget kan ställas upp emot det underbara, så rikt glädjefulla som hände där en gång, på krubbans strå i Betlehem.

Nu går vi alltså ännu en gång in i Adventets tid, en tid som ställer oss inför en slags dubbel förberedelse. Snart får vi stå där inför Jesusbarnet i det lilla stallet. Och vi får glädjas – glädjas utan all sans och måtta. ”Ty en Frälsare är oss född..”
Men som vi hört i mina inledande rader är Advent också en väntan då man riktar blicken mot Kristi återkomst vid tidens slut. Och även denna väntan fyller oss med glädje, med glädje och hopp. Tiden är kommen för löftena att gå i uppfyllelse. Himmelriket är nära.
Men med denna slags väntan, den tid som är Herrens återkomst till de sina, är kanske glädjen grumlad för oss, lite till mans. Glädjen är blandad med skräck, rädsla fyller vår själ. Plötsligt gör tanken om vårt jordeliv sig påmind. Räcker jag till? Hur har mitt liv egentligen sett ut? Fyller jag måttet?
I väntan på Kristi återkomst är det därför förståeligt om vi inte kan se denna väntan i bara glädje, med hopp och i ljusa färger. Vi hör Lukasevangeliets skrämmande ord återklinga i vårt inre, hans eskatologi, hans tal om tidens slut är målad i apokalypsens dystra, skrämmande färger. Han låter Kristus förutsäga den värsta sortens kataklysmer och katastrofer. Människans hjärta och själ skall fyllas av rädsla och förskräckelse på denna den yttersta dagen. Dessa ord skrämmer oss och i sådan reflektion över den yttersta tiden, blir vår väntan allt annat än glädjefull.

Det räcker med att vi i dessa dagar får bevittna allt fasansfullt som utspelar sig runtikring oss, för att vi ska känna det som att den yttersta tiden är nära förestående. Med de fasaväckande bilderna från krig och terror på vår näthinna ligger det nära till hands att ge upp. Är det någon mening, frågar vi oss, att än en gång försöka omvända oss, när vi nu står på tröskeln till Adventets tid? Men i sådana stunder av dysterhet och svartsyn är oss trösten och hjälpen plötsligt så nära. Vi minns orden från vår Frälsare, Herren Jesus Kristus:

”Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.
Så kommer Han alltså än en gång till vår räddning, lyssnar till våra böner, lyfter oket från våra axlar: ”räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”. Känner ni det underbart trösterika i dessa ord? Känner ni hur glädje väller upp inom er, en glädje så stark att det känns som om den skulle spränga våra bröst?
Herren ser oss, Herren lyssnar till oss, Herren finns där vid vår sida, i bönen, i sakramenten. Ingen fasa, ingen skräck och terror kan borttränga den glädje vi alla känner vid Guds löftes ord. I det kärleksfulla mötet med våra medmänniskor, i omtanke och medkänsla med våra systrar och bröder är det Herren själv vi möter. Så vill Han en dag förenas med oss alla. Det är ett löfte Han aldrig sviker, ett löfte Han till fullo infriar vid sin återkomst. Så låt oss därför tillåta oss den dubbla glädjen, nu så här i Adventets början: glädjen över Messias som snart ska födas och glädjen vi får känna inför Kristi egna ord om sin återkomst: ”Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.
Låt oss därför stå fast vid våra säkert goda föresatser om att Adventets tid ska få bli vår verkliga omvändelses tid. Beslutet kan bara du och jag fatta själv. Men vi kan vara förvissade om att styrkan och uthålligheten i våra goda föresatser får vi från Jesus, vår Herre och Konung! ”Er befrielse närmar sig!”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor