Gud är nära, utanför dörren

kondolencje-znicz-zaloba_22283396

Gud är nära, utanför dörren

Dessa veckor, då vi står inför kyrkoårets slut och det nya kyrkoårets början, är en omtumlande tid för den troende som vill fördjupa sig i texterna. Inom bara ett par veckor är det ju Advent, en tid som vi förknippar med enbart glädje. Vi väntar på julen, Jesu födelse. Glädjen över detta känner inga gränser!
Men ännu är vi inte där, vid julen. Ännu finns inte något där i texterna som tala om julens glädje och frid. Nu är det istället en rannsakningens tid som står för dörren. För Advent innebär också en annan slags väntan, en väntan på att gudsriket ska bryta in, himlen skall öppna sig och Människosonen skall komma till oss på denna vår yttersta dag. Och berättelserna om dessa yttersta av dagar är fyllda av dramatik, de är apokalyptiska på ett sätt som skrämmer oss, fyller oss med fruktan, ångest och förtvivlan.
Och hur skulle vi kunna undgå att fyllas av fruktan? Jesus beskriver ju denna världens slut som ett förtvivlat kaos, där jorden bokstavligen rämnar och allt störtar samman.
Hur kommer det att gå för mig? Består jag provet? Har jag levt som en god kristen? Har jag levt ett gudfruktigt liv i kärlek till mina medmänniskor? Har jag sökt Guds hjälp i bönen? Kort sagt: har jag levt mitt liv på ett sådant sätt att jag kan räkna på Guds nåd och barmhärtighet?

De ord om gudsrikets ankomst vi hör idag, är egentligen endast några avslutande ord om den yttersta dagen som Jesus i det tidigare talat om. Han talar visserligen om ”all den nöd” som varit i det tidigare, men han verkar på något sätt ”mildra” sina skrämmande ord i det tidigare genom att få oss att se gudsriket som ett nytt, spirande hopp för mänskligheten. Som en förändring av det slag man så ofta ser i naturen. Hans liknelse är enkel: ”När kvisten blir mjuk, säger Han, och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära”. Det här sättet att undervisa med ett enkelt bildspråk är karakteristiskt för Jesus. Det är ett språk vi lätt förstår, en undervisning vi lätt tar till oss. Årstidernas växlingar är ju bekanta för var och en av oss: de gula löven som förebådar hösten, den tunna hinnan av is, som är det första tecknet på att vintern står för dörren.
De tecken på förändring vi ser i naturen, är ett sätt för oss att orientera oss i tillvaron. Men Jesus vill att vi tränger djupare än så. Han vill att vi ska lära oss känna tecknen för andra slags förändringar, de som måste ske i vårt inre. För Gud är oss ju så nära, Han finns där ”utanför dörren” som texten säger. Texten säger ju: ”På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren”. ”Utanför dörren” – mer påtagligt kan inte Guds närvaro beskrivas. Om vi väntar på Gud, så finns Han där, närmre än vad vi kanske tror – utanför dörren.
Nu, i dessa dagar när kyrkoåret närmar sig sitt slut, talar texten med starka ord, omöjliga att feltolka, om hur det en dag skall bli, den dag som är dagen för Herrens ankomst. Men tanken på denna den yttersta dagen får inte innebära att vi sjunker tillbaka i någon slags uppgivenhet, en känsla av hopplöshet. Hur skall det bli för mig?
Inte behöver vi frukta Herren! Honom som vi istället väntar på. Han, vars kärlek till oss är så oerhörd, så obegripligt nåderik. Inte behöver vi känna fruktan. Vi, som fått nåden att ständigt få vara Honom nära. Vi möter honom i sakramenten, vi har – om vi bara vill- ständig tillgång till denne vår kärleksfulle Fader. Han finns där ”utanför dörren”

Men så ansätter oss förtvivlan. Tecken i tiden ger oss en aning om Ondskans mäktiga krafter: krig på många håll i världen, terror, hunger, flyktingströmmar från många håll i världen, människor som fördrivits från sina hem och för vilka bara hopplöshet verkar återstå. Hur kan Gud tillåta allt detta? Har Han glömt oss? Gud, var finns du?
Hopplöshet och passivitet är också en Guds motkraft. Låt oss än en gång påminna oss orden:
…”han är nära, utanför dörren”.
Det är lätt att känna tvivel, det är lätt att känna tron svikta. Men försöker vi tränga djupare, får vi istället se dessa tidens tecken av elände som ett Guds sätt att pröva oss. Orkar vi stå emot? Orkar vi kämpa trons goda kamp?
Jesus har svaret: ”han är oss nära, utanför dörren”. Att peka på den korsfäste, när Ondskan istället vill vända vår blick mot ett annat håll: glömskans, passivitetens håll, det är att vinna
segern. Med uthållighet i tron, med ständig förtröstan och tillit till Gud, vår Frälsare, är kampen vunnen. Kampen FÖR det god, MOT Ondskans alla nedbrytande krafter. När Han nu är så nära, låt oss då sätta vår tillit till Jesus, öppna vårt hjärtas dörr för Honom som inget hellre vill än att vara oss nära.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

korrigering: Carl Hellmor