Att ge allt åt Herren, vågar jag? – 32:a söndagen under året B

widows-two-coins

Att ge allt åt Herren, vågar jag?

”Hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.” Detta sade Kristus om en kvinna, en änka som lagt en liten slant som offer i tempelkistan. En – om man ser till penningvärdet-, till synes helt obetydlig gåva. Vi brukar tala om hennes gåva som ”änkans skärv”. Men Jesus berömmer denna kvinna. Tyckte han då verkligen att denna lilla slant var ett stort offer? Ett stort offer värt att nämna? Vad är det Jesus vill säga, vad är det han menar?
Det finns en historia om Moder Teresa som belyser detta. Vare sig denna historia är sann eller inte, vill jag berätta den.

Det sägs att när Moder Teresa blev känd, strömmade människor i stora skaror till henne för att få lära. Den enkla nunnan hade en särskild slags gåva i sitt arbete bland de fattigaste av det fattiga och nu ville man veta hur hon gick tillväga.
Vid ett tillfälle fick hon besök av en präst. Han var en framgångsrik kyrkoherde i en ganska stor församling och man skulle kanske kunna tro att han var nöjd med detta. Men istället berättade han för Moder Teresa om alla de olika problem och svårigheter han mötte i sitt arbete. Han hade stora planer och förhoppningar om att församlingen skulle bli än mer levande, en församling med ett fördjupat andligt liv, en församling i ständig bön. ”Kära Moder”, sade prästen, ”hur ska detta kunna bli verklighet, vad kan jag mer göra?” Moder Teresa tittade på prästen och så sa hon: ”Du måste be inför det allraheligaste sakramentet under en timme varje dag”. Prästen tittade förvånad på henne och svarade, nästan som i förtvivlan: ”Men du förstår inte; Jag har så mycket som måste göras, jag hinner helt enkelt inte med att be ännu en timme varje dag”. Moder Teresa såg på honom en lång stund och så svarade hon: ”I så fall måste du be inför tabernaklet TVÅ timmar varje dag, inte bara en timme, utan två.
Denna berättelse, liksom orden vi hör i dagens evangelietext, visar oss två olika sätt att närma oss Gud, två olika sidor av vårt andliga liv.

Å ena sidan har vi de skriftlärda: en grupp välutbildade, inflytelserika och fromma judar som försökte följa Lagen bokstavligen. De framhöll gärna sin fromhet; de långa och många bönerna, den bokstavstrogna tolkningen av Lagen, allt detta var förtjänstfullt inför Gud, menade de. Deras väg var den rätta.

Men denna slags fromhet är inte den rätta, menar Jesus. Istället är de skriftlärda, enligt Jesus, hycklare som utövar sin religion för syns skull, för att få beröm. Och Jesus fördömer de skriftlärda och menar att domen över dem en dag kommer att bli hård. För Gud vill inte att vi bygger vår tro på enbart det yttre och synliga i vår trosutövning.
Om vi ”stressar” fram i vårt andliga liv; ber, går i gudstjänsten, hjälper de sjuka och fattiga och försöker hinna med allt möjligt annat som vi tror Kyrkan kräver av oss – om vi gör detta för att bli uppmärksammade och få beröm, då gör vi allt detta förgäves. Då är vi som prästen. Då är vi alla som prästen i berättelsen; han som har sin almanacka fulltecknad och inte tror sig hinna ge Gud någon mer stund av sin tid. Och då är vi som de skriftlärda, som aktar noga på Lagens bokstav, men kanske tänker mindre på sina gärningars innehåll och mening. Allt, både hos oss och hos de skriftlärda, riskerar att stanna vid det ytliga och det formella. Vi har förlorat ur sikte det som är trons verkliga innehåll och mening, det som en sann, äkta tro bygger på: en ständigt fördjupad, innerlig relation till Gud där vi inte stannar vid ”ytan” utan i verklig mening öppnar vårt hjärtas innersta för Honom, Han, vår Fader som älskar oss alla.
Änkan blir då vår förebild. Hon är den som sätter sin fulla tillit till Gud, som i allt förlitar sig på Honom, som i allt vågar lita på Honom. Hon lämnar allt, överlämnar allt i Guds händer. Herren är hennes ständige ledsagare i livet. ”Ta det lilla jag har, det enda jag har”, tycks hon vilja säga, ”och gör med det vad Du vill”.
Jesus framhåller änkan som ett exempel för oss alla. Varför gör han det?

Jo, änkan visar oss hur vi måste bygga vår relation till Gud. Själva fundamentet i vår tro heter, med två ord: tillit och förtröstan. Vi måste börja reflektera över hur vi lever våra liv och då tänker jag även på vårt andliga liv. Finns det en risk också i ditt och mitt liv att vårt andliga liv stannar vid det ytliga och formella? Finns där en risk att vårt liv blir som prästens? Han som tycker att han gör allt rätt, men ändå längtar efter något mer? Kanske förstår vi bättre Moder Teresas råd om vi bejakar denna längtan. För Moder Teresas råd är egentligen lätt både att förstå och att följa och det kan sammanfattas i ett enda ord: Bed!
Du klarar inget på egen hand. Det är vad Moder Teresa menar när hon ger prästen rådet att bedja. Bed, alltmer, alltmer ihärdigt säger hon till prästen. Våga lita på att Gud kommer dig tillmötes, våga anförtro dig helt och fullt åt Honom och han kommer att finnas där, vid din sida, till din hjälp. Det änkan gör och det Moder Teresa vill att prästen skall göra, är egentligen ett och detsamma: överlämna allt åt Gud! Litet eller stort. Förlita dig på Gud. Ha inga sorger och bekymmer, Gud kommer dig tillmötes när du öppnar dig helt och fullt för Honom. Lägger vi allt i Guds händer, blir vi inte lottlösa. Gud ser oss, Gud hör vår bön. Gud hjälper oss.

Om vi nu ärligt frågar oss, kära systrar och bröder, och ser på vår egen relation till Gud. Hur ser den då ut? Är det en ”ytans” relation som har ”fastnat” i det ytliga och formella, en trosutövning, vilkens innehåll vi inte längre funderar över? En tro som har stannat vid det konventionella, vid rutiner och vanor utan eftertanke? Eller längtar vi kanske efter att få göra det som änkan gjorde: lämna allt, allt vi äger och har, också vårt liv – överlämna det åt Gud, lämna allt i Guds händer.
Bed då, säger Moder Teresa, inte bara en timme utan två: Och låt oss be om den helige Andes vägledning och att Han också ger oss kraft. För i evangeliet, det glada budskapet, visar oss Kristus vägen. Alla kan gå den vägen, alla kan vi, liksom änkan lämna allt vi äger, också vårt eget liv, åt Gud. Men vågar vi göra det?

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor