På väg mot evigheten – Alla helgons dag

wid (600x450)

På väg mot evigheten

Den tidigare påven, Benedikt XVI, har vid några tillfällen skrivit korta betraktelser över Alla helgons dag. Inspirerad av påvens tankar vill jag dela med mig några av mina egna reflektioner kring dagens högtid.

Påven Benedikt skriver att dagens högtid ger oss anledning att meditera över det eviga livet. Det eviga livet, det liv som vi troende väntar på under vår tid här på jorden. Då finns det anledning att ställa frågan: hur är det med våra funderingar kring detta liv i evigheten? Är det så att vi lite då och då ger en stund av reflektion kring evigheten? Eller – hör också vi till de många i dagens sekulära värld som tänker på talet om evigheten som en fabel, en myt och en vacker berättelse? Tanken på det eviga livet har varit en verklighet för de troende genom årtusenden. Men är det en verklighet också för oss, vi som lever här och nu?

Påven menar att i vår moderna tid är det så mycket som vill locka oss bort ifrån tanken på Gud. Alla upptänkliga saker och ting i denna värld pockar på vår uppmärksamhet. Vi blir distraherade och tillfällena till meditation över existentiella frågor verkar blir allt färre. Hur lätt är det inte att glömma Gud, vår Fader som ständigt närvarande i våra liv, vår kärleksfulle Fader som inget hellre vill än att vara oss nära? Vi ägnar honom en tanke i bönen men ofta stannar det därvid. Vår tanke är flyktig; strax dras vår uppmärksamhet åt ett annat håll. Gud och det eviga livet får vänta.

För oss troende, fortsätter påven, innebär det eviga livet inte bara ett liv utan slut. Det eviga livet innebär för den troende ett liv med en alldeles särskild dimension, eller om vi så vill, ett liv med en alldeles annorlunda kvalité. Och den kvalitén är att vi lever av och med Guds kärlek ständigt närvarande i våra liv. Påven Benedikt säger att denna Guds kärlek befriar oss från ondskan men också från den död som synden bär med sig. Och den samma kärleken från Gud ger oss möjligheten till en fördjupad relation med honom. Guds gåvor är alltså oräkneliga för dem som förstår att ta emot dem. Och kära vänner, till dessa Guds gåvor får vi också räkna hans vilja att vi skall leva i kärleksfull gemenskap med alla våra systrar och bröder, med alla dem som levt sina liv i denna Guds kärlek och som försöker leva sina liv på det sätt Gud vill. Genom Guds kärlek som genomsyrar allt, lever vi i förening med honom men också med alla helgon, alla dessa heliga som i sina liv låtit Guds eviga kärlek bli ett rättesnöre. Påven menar att en kristen lever i världen, står med sina fötter på jorden, men har samtidigt sitt hjärta i evigheten, i himmelen. En gemenskap som varar för alltid, för evigt.

Dagens högtid är en glädjens högtid. Denna glädje har sin upprinnelse i den dubbla karaktär som ryms i den troendes liv. Vi kan tala om detta i två ord: ”jorden” och ”himmelen”. ”Jorden” som är människans stund här i detta liv. Och ”himmelen” som är ett annat ord för den fulla gemenskapen med Gud. På liknande sätt kan vi också tala om kyrkan. Kyrkan är ju fortfarande, så att säga, ”på väg”. Men kyrkan är också det vi ofta talar om som det himmelska Jerusalem. Alltså den kyrka, de många troende som gått före oss och som redan till fullo är förenade med sin Herre.

Alla helgons högtid visar oss vilken skönhet som finns i ett liv som öppnar sig för Guds kärlek. Helgonen är våra förebilder. Tack vare helgonen förstår vi att det är möjligt att sträva efter Guds kärlek. Och helgonen visar att det är möjligt att leva enligt kärlekens krav – kärleken till Gud och kärleken till våra medmänniskor. Genom sina uppenbarelser och mystika erfarenheter visar oss helgonen att denna kärlek hela tiden leder oss till att allt mer kunna finna Gud i vår medmänniska. Och – som påven uttrycker det – att allt mer kunna fördjupa kärleken till våra medmänniskor ju mer vi låter Gud få ta plats i vårt hjärta. Helgonen visar oss hur kärleken besegrar egoism och synd och helgonen visar oss också att de som lever i Kristi efterföljd, de som försöker likna Kristus i sitt liv – alla når de det eviga livet. Och tanken kära vänner, på detta eviga liv, ger mening åt varje stund i det liv som vi lever här och nu.

Dagens evangelium hjälper oss att förstå de olika sidorna i den troendes liv. I Jesu bergspredikan får vi höra om livets möda och ansträngningar, prövningar och svårigheter, lockelser och förluster av olika slag. Men vi ser också hur Guds kärlek nästan flödar över. Hur märker vi då detta? Jo, i samma andetag som Kristus nämner prövningarna, ger han oss också sin välsignelse. Och så får vi höra detta underbart trösterika ord: saliga. Den fattige får tröst, liksom den sörjande. Den som hungrar efter rättfärdighet, blir mättad. Den barmhärtige skall möta barmhärtighet, den renhjärtade skall se Gud. Ingen av oss kan undgå att röras i djupet av vårt hjärta när vi hör Kristus uttala dessa ord. Så trösterika, så kärleksfulla! Det finns hos människan inte den minsta vrå eller skrymsle där Guds kärlek inte når fram. I himlen, i evigheten går så denna Guds välsignelse i uppfyllelse. Där förenas vi med Gud, där får vi del av hans gränslösa kärlek och där får vi möta alla helgonen. Alla dessa heliga som redan fått del av det eviga livet, livet med Gud i dess fulla mening.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor