Vågar vi dricka ur Kristi bägare?

DSC_6

”Mästare, vi vill be dig om en sak”, hör vi apostlarna Jakob och Johannes fråga i dagens evangelium. Vi alla ber Gud om olika saker. Vi ber oftast att Han tillfredsställer våra önskningar och våra egna planer. Precis på liknande sätt som Jakob och Johannes gjorde det, ber vi om detta att få ”sitta bredvid Kristus i Hans härlighet”. Och med denna vår bön hoppas vi att Gud skall ge oss allt som vi ber om, vi själva vill bestämma hur vårt liv skall se ut. Samtidigt som vi ber Gud om hjälp, ”begränsar” vi på något sätt Hans allmakt genom det som i bönen är våra egna förväntningar.

Jesu samtal med lärjungarna visar på två väsentliga saker i varje troende människas liv. Det första är detta att den troende människan i alla tider strävat efter att nå den fulla gemenskapen, den fulla föreningen med Gud.

Apostlarnas bön till Jesus om att få sitta bredvid Honom i all Hans härlighet, det är nog varje människas bön: att nå fullkomligheten, men utan ansträngning. Med bönens hjälp intalar vi oss detta, som en bekväm väg fram till Guds härlighet: en plats vid Herrens sida, men utan några särskilda ansträngningar. Kanske ber du och jag med andra ord än Jakob och Johannes, men andemeningen är densamma: ”Visst duger jag väl som jag är, ge mig därför, Käre Gud och Fader, en plats i din himmelska härlighet”. Det är en mänsklig svaghet att vi vill vara förmer än andra, bättre, mer framgångsrika. Det är en mänsklig svaghet, att vi vill vara förmer än andra bättre, mer framgångsrika. Det är en mänsklig svaghet, den Ondes lockelse, att vi också ofta tror oss vara bättre, mer fromma än våra medbröder och systrar. Platsen bredvid Gud i Hans himmel blir åtråvärd för oss, där blir vi på ett särskilt sätt ärade och uppmärksammade av Gud, vår Fader. Det är en mänsklig svaghet att just den platsen, närmast Gud, vill vi inte dela med någon annan, den platsen vill vi ha för oss själva. Avunden, kära systrar och bröder, är en svår synd. Och den Onde har varit framgångsrik, för just avundsamhet, oviljan att dela med oss, är en av de synder vi har allra svårast att hantera, en av de synder vi därför oftast behöver bikta. Så när vi ber om en plats vid Guds sida, när vi ber om att få bli bättre, mer ärade och uppmärksammade av Gud än våra medmänniskor, när vi framhåller vår förträfflighet, vårt fromma sinnelag – ja, då sitter den Onde på vår axel och känner segerns vittring. Så på vår bön om den främsta platsen vid Guds sida, svarar Kristus på ett sätt som vi kanske inte väntar oss: ”Ni vet inte vad Ni ber om”. Och vi förstår inget. ”Skulle inte jag förstå?” ”Jag vill ju bara be om att få platsen vid Guds sida.” ”Är det något fel med en sådan önskan”?

Nej, det är inget fel i själva vår bön – felet finns i vårt sinnelag. Och Kristus visar genast på vägen: offervilligheten, ödmjukheten, det rena sinnelaget, viljan att med rena hjärtan, fria från skuld, ta emot det Gud i sin nåd vill ge oss.

”Kan Ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?”, frågar Kristus sina lärjungar. Och samma fråga ställer Han till oss. Vårt svar är detsamma som lärjungarnas: ”Ja, det kan vi” – och vi känner oss övertygade om vår uppriktighet. Men vet vi vad vårt svar innebär? Förstår vi konsekvenserna?
Att dricka ur Kristi bägare innebär att följa Honom på smärtornas väg, i lidandet. Det innebär att vi låter vår gamla människa dö bort för att på nytt uppstå med Honom. Kristi bägare och Kristi dop innebär för oss, Hans efterföljare och lärjungar, både lidandets väg och härlighetens. Både döden och uppståndelsen till evigt liv. Vill vi dricka ur bägaren och döpas med Honom, måste vi, även när prövningar och lidande ansätter oss, följa Honom – följa Honom i allt. Och lidandets väg har sin slutpunkt i döden på korset. Med Kristi offerdöd frälste Han oss från all vår synd, all vår smärta, allt vårt lidande. Vi får uppstå med Honom, förhärligade, för att så bli delaktiga i livet med Honom hos Fadern. Platsen vid Guds sida är ingen självklarhet; den platsen är vikt för den som likt Kristus är villig till offer, villig att utstå lidande – den är förbehållen den som med rent hjärta och sinnelag har valt att leva Kristuslikt här i sitt jordeliv. I bekvämlighet, svag i tro och ande, vinner ingen den platsen.

En annan sak påminner oss dagens evangelium om: Kristus har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för de många”.
Dessa Guds ord om tjänandet skall vara vår ständiga förebild: att tjäna andra, att ge av vårt liv åt andra, till och med vara beredda att offra vårt liv för andra. Åter blir vi påminda: endast tjänandets väg är vägen till himmelriket. Tjänandets väg var Kristi väg – tjänandets väg måste också bli vår väg. Om vi med uppriktigt hjärta och sinne vill be om platsen vid Guds sida, måste vi också rannsaka oss: är min väg densamma som Kristi väg: tjänandets väg? För det är bara om vi följer Kristi väg som vi kan hoppas på den himmelska friden och härligheten. Tjänandets väg: offervillighetens väg, lidandets väg, försakelsens väg, den sanningens väg som Kristus stakat ut åt oss. Bara den vägen leder oss till himmelsk frid.

Låt oss ödmjukt och i tacksamhet inför Gud som gett oss denna möjliga väg att vandra, låt oss be Gud att Han genom sin Ande ger oss kraften och modet att våga dricka ur samma bägare som Kristus en gång gjorde och att vi i det dop som en gång upptog oss i Hans gemenskap följer Kristus på tjänandets väg, den väg som med Kristus leder oss fram till den himmelska härligheten.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor