den saliga jungfru Maria av Rosenkransen

(En patronat högtid i församlingen i Skövde)

Hur skall detta ske?Pure-Rosary-Rozancowa-aplikacja-weare-pl (800x450)

Festen till minne av jungfru Maria av Rosenkransen instiftades av påven, den helige Pius V:e. Det skedde efter att de förenade europeiska arméerna, den 7 oktober 1571 besegrat de turkiska styrkorna i ett sjöslag utanför Korinth, i nuvarande Grekland. Man instiftade denna dag som en tacksägelsedag för att man nu lyckats besegra det osmanska imperiet. Tre hundra år senare bestämmer påven Leo XIII:e att man i alla kyrkor världen över skall be rosenkransbönen varje dag under hela oktober månad. Detta är bakgrunden och förklaringen till att Maria fått ett av sina många vackra tillnamn– jungfrun av rosenkransen. För som vi vet har ju den heliga jungfrun Maria många olika tillnamn. Man anknyter henne till olika platser och helgedomar i hela världen.

Så vilken är då förklaringen till detta namn – Maria av rosenkransen, det namn som vår kyrka (här) i Skövde har?

Det är inte mycket vi vet om jungfru Marias böneliv. Av naturliga skäl, för det finns överhuvudtaget knappast några skriftliga källor eller någon muntlig tradition som har något att berätta om jungfru Maria. Egentligen är det så att Marias liv är mycket knapphändigt skildrat i de bibliska texterna, särskilt då om vi tänker på den stora roll hon har i frälsningshistorien som Guds moder.

Den bön som vi idag kallar för rosenkransbönen ser man tecken på i Europa först på 1000-talet. Och efter denna tid får bönen snabbt spridning och blir en av de mest älskade bönerna bland de kristna. Men Maria då? Hur kan hennes böneliv tänkas ha sett ut? Som ung judinna ingår ju Maria i en lång, månghundraårig tradition av judiskt religiöst liv. Och då får vi, om vi något skall fundera över vilka böner som var de enkla judiska folkets vardagliga böner, leta oss fram i Gamla Testamentet. En av de böner som den troende juden bad varje dag och ännu idag ber, var denna som är hämtad ur femte Mosebokens sjätte kapitel, verserna fyra och fem: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.”  (5 Mos 6:4-5)

Marias bön och hela det judiska folkets bön kan först och främst sammanfattas i ett par ord, nämligen dessa: lyssna till Gud. Man ber om nåden att få lyssna till det Gud har att säga. Maria ber också om nåden att av hela sitt hjärta kunna älska Herren, han som är den ende Guden. Och hon ber också om detta att kunna verka för sin Gud med hela sin själ och med all sin kraft, som bönens ord låter. Maria ber om förmågan att kunna uttrycka sin kärlek till Gud och till sina medmänniskor. Marias bön är också en bön om att kunna förstå. Hon vill begrunda i sitt hjärta, ta till sig och förstå allt det som Gud har gjort och som han hela tiden gör i människans liv. Marias bön har alltså själva livet som utgångspunkt. Det är i människans liv, i djupet av hennes hjärta Gud vill verka. Människans liv är ett liv med Gud vid handen, Gud, vår ständige ledsagare.

Och nu när vi begrundar rosenkransens innehåll så ser vi att denna bön är byggd kring händelser ur Jesu liv. Och i dessa händelser finns Maria alltid på olika sätt närvarande. Ibland är hon mycket aktiv – som till exempel i textraden om bröllopet i Kana. Ibland är hon bara den tysta och närvarande Maria, modern vid sonens kors. Rosenkransens kärna, om vi får uttrycka det så, är alltså berättelser ur Jesu och Marias liv. Så när vi ber rosenkransen, då bjuder vi in Gud i vårt eget liv med bönens ord, tillsammans med Maria och vår Herre Jesus Kristus.

Så, kära vänner, hur känner ni då inför denna bön? Tycker ni det är svårt att be rosenkransen? Om ni svarar ”ja” på den frågan, skall ni inte känna er som dåliga bedjare. Ni kanske blir förvånade men jag vill gärna villigt erkänna att även jag svarar ”ja” på den frågan. Det finns visserligen benådade stunder då man i denna bön nästan känner sig röra vid sin Herres hjärta. Men det finns också andra tillfällen då denna bön inte alls fungerar som man hoppats på. Man är okoncentrerad; tankarna far i väg åt alla möjliga andra håll. Ofta känner jag det själv just på det sättet. Vardagen, med alla de bekymmer, tankar och funderingar som hör till denna, gör liksom att vägen fram till Marias och Kristi mysterier är blockerad. Och jag vet att jag delar den här erfarenheten med många utav er. Så därför måste frågan bli: är det verkligen möjligt att be rosenkransen på det sätt som är tanken med denna bön och som vi önskar och längtar efter? Vi önskar oss djup och innerlighet i bönen, men hur finner vi vägen dit? Eller med de ord som är Marias ur dagens evangelium: hur skall detta ske?

När påven Paulus VI:e talade om rosenkransen ville han undvika att säga ”recitare rosario” – alltså att recitera rosenkransen, alltså att rabbla den som någon slags ramsa. Istället ville han säga att man skulle ”meditare rosario” – meditera över bönen, begrunda dess innehåll. Så när vi börjar en dekad med orden ”Var hälsad Maria, full av nåd”, låt oss då stanna vid dessa ord och låt dem sjunka ner i vårt inre. Då får vi känna hur Maria blir vårt föredöme i sin bön inför Gud. Och vi får tillsammans med henne lägga vårt liv i Guds händer. Med Marias hjälp och förbön tillåter vi Gud att allt mer få det utrymme i vårt inre som tillkommer honom. Och därmed ger vi honom också möjlighet att i vårt liv förverkliga det som är hans avsikt och vilja med varje kristen människas liv.

Har vi svårt med bönen, låt oss då se på Maria, stanna där en stund i meditation över henne som föredöme i bönen för oss alla. Låt rosenkransbönen bli en bön om att vi tillsammans med Maria skall få gå genom vårt jordeliv för att en gång få möta Kristus i den himmelska härligheten.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor