den helige Franciskus

italia 072 (1) - KopiaDen helige Franciskus – lärare och vittne

Det lär under kyrkans nu mer än två tusenåriga långa historia finnas runt 11 000 människor som salig- eller helgonförklarats. Under kyrkans första århundraden förde man ingen statistik över dem som blev helgonförklarade. Den tidigare påven Benedikt XVI har sagt att Gud har gett oss och fortsatt ger oss dessa helgon som förebilder, för att de skall kunna visa oss att vi i alla tider och i alla sammanhang har möjlighet att leva i en sann, innerlig och nära gemenskap med Gud, alltså att vi som troende har möjligheten att bli så lika helgonen som det bara är möjligt. Den sant troende kan således leva i helighet, leva som ett helgon.

Vad betyder då detta att vara en helig människa? Är det kanske den människan som är helt utan synd? För att få svar på den frågan kan vi lyssna på den helige Franciskus som vi idag firar. Franciskus skrev så här i sitt testamente: ”Herren ingav mig, broder Franciskus, att på följande sätt börja göra bot. Då jag levde i synd fann jag det mycket bittert att se de spetälska. Men Herren själv ledde mig in bland dem och jag var barmhärtig mot dem.”

”Då levde jag i synd”, säger Franciskus om själv. Att vara en helig människa betyder alltså inte att all synd plötsligen och på en gång för alltid försvinner ur människans liv. Helighet når man bara genom prövningar och självrannsakan, i ständig bot och bön. Att nå helighet för den enskilde betyder att hon hela tiden måste kämpa mot syndens frestelser och lockelser. Men om hon i denna kamp låter sig ledas av Gud, når hon omvändelsen och kan i förtröstan på Gud nå fram till den fulla gemenskapen med honom. Kampen har gett resultat – människan har vunnit heligheten.

Påven Benedikt påpekar också att helgonen, och andra av kyrkans förgrundsgestalter, på olika sätt bemöter sin tids förhållanden inom kyrkan. Så var det också på Franciskus’ tid, på 1200-talet. Då ifrågasattes mycket i kyrkans sätt att leva och verka. Det fanns rörelser under denna tid som till varje pris ville genomföra reformer och ändringar. Det rådde alltså stora motsättningar inom kyrkan. Många ville inte acceptera kyrkans lära i dess helhet och schismer var vanliga. Men det fanns också reformer som blev genomförda på ett för kyrkan lyckosamt sätt. Som ett exempel på en sådan reform pekar påven Benedikt på just Franciskus, hans följeslagare och efterföljare. Vad var det då som gjorde att Franciskus lyckades så väl? Hur kom det sig att hans skaror av efterföljare växte explosionsartat?

Än en gång lyssnar vi på den helige Franciskus när han skriver i sitt testamente: ”Och efter att Herren hade givit mig bröder, visade ingen mig vad jag skulle göra, utan den Högste själv har uppenbarat för mig att jag borde leva enligt det heliga evangeliets livsform.”

Lyssna till orden: ”Jag borde leva enligt det heliga evangeliets livsform.” Dessa enkla ord blev en livsregel för Franciskus. Samtidigt var dessa ord inget nytt – till detta kallar ju oss Kristus från första början, i sin förkunnelses allra första ord. Genom Franciskus får dessa ord på nytt liv och kraft. Franciskus blev själv genom sitt sätt att leva ett bevis för hur dessa ord kan förverkligas i den troendes liv. Han undervisade och han predikade ivrigt och utan att förtröttas. Genom sitt sätt att leva blev alltså Franciskus själv det främsta exemplet på detta: att leva enligt det heliga evangeliets livsform.
I sin undervisning visar Franciskus alltid på att det är möjligt att leva efter evangeliet. För Kristus finns ju alltid i sin kyrka, även om hon i långa perioder vacklat och visat svaghet och brister. Kristus finns alltid i sin kyrka genom de sakramentala tecknen. Det var när Franciskus outtröttligt predikade över detta som människorna väcktes till liv. Och hans andlighet blev lockande för så många.  Det var som att Franciskus med sitt eget andliga liv som förebild svarade, inspirerad av Gud och den helige Ande, på tidens förväntningar och längtan hos den troende – denna ständiga längtan att leva i gemenskap med Gud. Kort sagt: människans längtan efter helighet.

Det andra Vatikankonciliet lär oss att kallelsen till helighet inte är något som bara gäller för ett litet fåtal i kyrkan. Kallelse till helighet är något som vi här idag har gemensamt med alla troende överallt i världen. Det innebär, med andra ord, att det inte bara är de redan helgonförklarade eller saligförklarade som vi kan få kalla för just helgon. Att uppnå heligheten är något som är möjligt för oss alla. Detta lär oss den helige Franciskus. Som svar på vår längtan efter förnyelse, en ny djupare andlighet, en församling i from tillbedjan, som svar på detta lär oss Franciskus att vi alla får leva med hoppet om helighet. Vi, som kanske känner förvirring i dagens samhälle, som känner oss besvikna och som längtar efter en stark och levande andlighet i våra församlingar, alla kan vi lyssna till Franciskus och känna oss uppmuntrade av hans väg med evangeliets ord som rättesnöre. Franciskus nådde fram till heligheten, Franciskus förnyade kyrkan. På liknande sätt kan vi alla, var och en av oss, fördjupa och förnya vårt andliga liv, på allvar verka för omvändelse i vårt inre. Då lever vi i sann efterföljd till den helige Franciskus, hans liv och lära.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor