Vem säger människorna att jag är?

who_is_jesus24:e söndagen under året B

”Vem säger människorna att jag är?”

Det har blivit vanligt i vår tid att allt som rör vår tro är en privatsak, något man inte gärna talar med andra om. Och dessutom blir det alltmer vanligt att man påstår sig tro på ”någon eller något”, något ”högre väsen”. Och detta tycker man ofta räcker, man tror på någon eller något, vad mer behövs? Men i dagens evangelium visar oss Kristus att tron är något långt mera djupgående. Tron börjar i det mest personliga hos människan, i djupet av vårt hjärta. Och Kristus ställer också krav på den troende. Han visar oss alltså att om vi uppriktigt och av hela vårt hjärta bekänner vår tro till honom, blir detta en slags avgörelse för oss. En djup, sann och äkta relation till Kristus kommer att påverka och styra oss under vår livsvandring. Slutligen blir det då för oss som för Kristi lärjungar: vårt liv förenas med vår Mästares. Vi uppgår i honom, vi blir ETT med honom och hans livsöde. Vi lever vårt liv med Kristus, vi bär också hans kors på våra axlar. Vi utstår prövningar för Jesu Kristi skull. Och efter döden får vi skåda Gud ansikte mot ansikte i den himmelska härligheten.

”Vem säger människorna att jag är? Vem säger ni att jag är?” Kristus ställer dessa frågor till lärjungarna och med dessa frågor vill han inbjuda till en djupare dialog. Man kan se det som att Jesus nästan tvingar lärjungarna att rannsaka sina hjärtan för att de skall kunna uttrycka hur de egentligen uppfattar sin Mästare. För det här sättet som Jesus har att ställa sina frågor: ”Vem säger ni att jag är?”, ställer oss mot väggen. Vi kommer inte undan, vi måste svara. Du och jag måste svara. Det är ju Kristus själv som frågar. Vi kommer inte undan. Vi är honom svaret skyldiga.

Det Petrus svarar på Kristi fråga vill också vi svara: ”Du är Messias”. Vi vill att Jesus skall bli vår Frälsare, den som hjälper oss i stunder av prövningar. Precis dessa förväntningar hade både Petrus, de andra lärjungarna och hela Israel. Alla förhoppningar och förväntningar på den kommande Messias, den så efterlängtade Frälsaren – alla dessa förväntningar återspeglas hos profeten Jesaja. Där kan vi läsa att den kommande Messias skall bära väldet på sina axlar. Han skall komma att bli kallad: ”Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader och Fredsfurste”. Denne Frälsare skall komma fylld av Guds ande. Han skall verka för rättvisa och han skall bestraffa alla våldsmän; han skall komma att förändra och förbättra Israeliternas villkor. Sådana var förväntningarna bland det utvalda folket, på den Messias som man väntade på och som man nu hoppades skulle se gestaltad i denne Jesus Kristus.

Vi själva har också våra förväntningar när det gäller den betydelse Jesus Kristus skall få för våra egna liv. Det vi förväntar oss liknar mycket det som lärjungarna förväntade sig. Våra tankar om Kristus är ungefär det samma som lärjungarnas. Vi vill att Messias skall komma med makt, med väldighet, med kraft. Vi vill att han skall ställa till rätta allt som nu är kaos i vår värld. Vi vill att han skall besegra ondskan, fattigdomen, lidandet och istället skapa en värld av kärlek, medkänsla och lycka för den enskilde. Det innebär att vi som troende också förväntar oss att på något viss bli ”belönade” och vi förväntar oss också att denne Messias skall straffa de otrogna eller i varje fall starkt uppmana dem till omvändelse.

Vilken besvikelse är det då inte för både lärjungarna och oss när vi hör att Människosonen måste gå en lidandets väg. Han måste lida och dö, för att sedan uppstå efter tre dagar. Det är inte så vi väntar oss att Messias liv och öde skall se ut. Han som ju skulle komma till ljudet av pukor och trumpeter, i triumf för att frälsa mänskligheten.

Men Jesus försöker i sin undervisning få oss att förstå. Han förklarar att vägen genom döden leder till uppståndelse. Vägen genom lidandet och korset leder till livets seger. Och han vill att lärjungarna och vi alla skall få del av denna hans väg, en väg som innebär prövningar och svårigheter, men som till slut leder till seger och evigt liv.

Vem säger du att jag är? Än en gång inbjuder oss alltså Jesus till en djupare dialog. Han visar oss att vår väg ofta inte är den väg Gud visat oss. Men han vill att vi aldrig förtröttas i våra försök att gå Herrens väg så att hans vilja också skall bli vår. Om vi känner att vi vill gå den väg som är Jesu väg, då förstår vi också att vi måste bära korset på våra axlar. Vi måste uthärda prövningar och lidanden för Jesu Kristi skull. Precis så som han en gång gjorde för vår skull. Lidanden och död för att vinna evigt liv. När vi bekänner oss till tron på att Jesus är den förväntade och utlovade Messias, när vi tror och känner att Guds tankar också börjar återspeglas i våra tankar, i vårt liv, då kommer vi också att märka att vi förmår utstå mycket mer av prövningar än vad vi kanske trott. Att gå Jesu väg, det har vi kunnat se, är att gå en väg mot seger och evigt liv. Även om vi måste förneka oss själva, bära vårt kors och mista vårt liv, så måste vi komma ihåg Jesu ord och löfte: ”den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.”

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor