Att bli Ordets görare

181419_morze_kuter_rybak_siec (600x427)Att bli Ordets görare

I Hebreerbrevet läser vi: ” Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.” (4:12-13)

Dessa ord påminner oss om det som för oss alla troende säkert uppfattas som självklart: en ständig och nära relation med Gud, vår Fader. Vi känner det som att vårt förhållande till Gud skall vara levande och starkt, en relation som bär oss genom livet, genom prövningar och svårigheter, en relation som vi ständigt kan förlita oss på. En Gud som alltid finns där. Det innebär att vi vill tillåta Gud att ständigt tala till oss: genom Bibelns ord, genom kyrkans förkunnelse, genom sakramenten. Vi får lyssna till hans röst i vårt inre och vi får svara: i stunder av bön och genom att alltid försöka leva i samklang med Guds vilja. Så förstår vi att Guds ord verkligen är levande, att detta Guds ord, i ordets sanna mening, lever och verkar i vårt liv.

De ord vi hör i dagens läsningar är budskap som riktas till var och en av oss. Men, vilken betydelse har då dessa Guds ord? Vilka slutsatser får vi dra när vi hör Gud tala till oss på det här sättet? Och på vilket sätt kommer just dessa ord att verka i mitt och ditt liv?

I första läsningen hör vi Mose påminna sina landsmän, det utvalda folket, om Guds lag – alla guds befallningar, stadgar och föreskrifter. Vi hör Mose tala om detta som en folkets verkliga rikedom. För genom lagen visar Gud sin närhet till folket, att han alltid finns där för sitt folk. Denna Guds närhet är en tröst och en rikedom för folket. Och som det en gång var för Mose och hans folk, så är det också, kära vänner, för oss här idag. Lagen är vår rikedom. Lagen är inte bara bunden till Mose tid. Lagen finns där genom tid och rum och visar oss att Gud ständigt är oss nära. Han finns där när vi åkallar honom. Alltid och för evigt. Men vi behöver påminna oss om denna Guds närhet. Vi behöver förnya och ständigt hålla levande vår relation till Gud, vår tro på att Gud genom sin lag vill verka i vårt liv. Gud vill att vår relation till honom är levande och stark.

Denna Guds önskan om en ständigt levande tro, denna önskan om ett aktivt trosliv, om vi får utrycka det så, för den enskilde, denna önskan utrycker Jakob i sitt brev med några korta, men innehållsrika ord: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.” Aposteln menar med detta att det finns en risk för att vi inte tillräckligt uppmärksammar Guds röst i vårt inre. Vårt lyssnande avtrubbas, Guds röst dränkes i bruset av allt oljud omkring oss. Vår bön kan bli rutinmässig, en vana utan särskild eftertanke. Vår andliga läsning kan bli okoncentrerad, ofokuserad och förströdd. Vi bekänner oss som kristna, men ser vi inte upp, kan vår tro lätt förtvina. Alltså – ”Bli ordets görare, annars tar ni miste.”

Kristus varnar för att gudstron lätt kan stanna bara vid ytliga tecken. Kristus såg ju detta i sin egen tid, han såg det hos en del av de fromma fariséerna och de skriftlärda. Där fanns de stränga reglerna, regler i trosutövningen som man följde i minsta detalj. Men deras iver att på rätt sätt uppfylla varje liten regel och föreskrift tog till slut överhand. Regelverket blev viktigare än Guds ord. Och Jesus är fördömande. ”Ni hycklare”, säger han. Och så påminner han om Jesaja profetia: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.”

Dessa ord från Kristus ger också oss anledning att rannsaka våra hjärtan. Vi måste fråga oss själva från djupet av vårt hjärta: hur är det med mig? På vilket sätt ärar jag min Gud? Är det bara med mina läppar? Har jag blivit en vanemässig kristen för vilken kyrkogång och annat gudstjänstliv sker av ren rutin? Är jag en ordets görare eller är jag bara en ordets hörare?

Gud vill att hans ord skall vara starkt, levande och verksamt i oss. Ibland vacklar vi i tron och tilliten. Var finns du Gud? Men det vi känner i sådana prövningens stunder är ofta en längtan till det som kunde vara bättre i vårt trosliv, det som kunde ge oss ett större mått av förtröstan, av styrka i tron, ett större mått av tillit. När vi längtar efter en förbättring, när vi längtar efter en förändring, då är det Guds röst i vårt inre vi lyssnar till. Gud upphör aldrig i sin iver att kalla oss till sig. När Gud kallar oss till bättring, är det ett krav från honom som innebär att han vill leda oss till en ännu djupare relation med honom.
Den helige Franciskus kallar den troende människan för Jesu moder. Franciskus förklarar denna liknelse på följande sätt: ”Jesu mödrar är vi, när vi bär honom i vårt hjärta och vår kropp genom vår kärlek och ett rent och uppriktigt samvete. Vi framföder honom genom heliga handlingar, som bör lysa som förebild åt andra.”

Genom att bära Kristus i våra hjärtan, i våra själar och genom att vi i våra liv visar att han verkar inom oss, blir vi ordets görare. Låt oss med iver och glädje uppfylla denna kallelse.

Ära vare Fadern…