De ville inte längre följa honom

imagesDe ville inte längre följa honom – 21 söndagen under året B

Dagens evangelietext innehåller ord som säkert väcker förvåning hos många. Vi hör hur inte bara en lärjunge som lyssnar till Jesus protesterar, utan många som lyssnar menar att det är outhärdligt det han säger. Och ändå, säger evangelisten att detta är Jesu lärjungar. ”Outhärdligt” – vad är det vi hör? Tvivlar Jesu lärjungar så starkt på det han säger att man finner det outhärdligt? Och inte nog med det. Man vill inte bara sluta lyssna till honom, man vill inte heller följa honom på hans vandring. Så vad är det då i Jesu förkunnelse som väcker en sådan vrede hos lärjungarna?

Visst har vi anledning att bli förvånade. Och vi förstår inte riktigt vad det är som händer. Inte kan man väl bara lämna Kristus, så där, helt plötsligt när man nu en gång valt att bli hans lärjunge. Är det överhuvudtaget möjligt, frågar vi oss, att stå Kristus så här nära, att vara hans lärjunge och så en dag vill man vända honom ryggen, gå sin egen väg? Kanske skrämmer det oss lite det vi hör, dessa starka ord om att Jesu förkunnelse är outhärdlig. För här möter oss en sida av Jesus som vi inte trodde fanns: att hans ord kan väcka vrede, att man kan finna dem omöjliga att lyssna till, att man kallar det han säger för outhärdligt. Vi blir stannande med vår känsla av att inte förstå. För varför gör lärjungarna på det här sättet? Är det för att de inte förstår hans undervisning? Men varför ber de honom då inte om en förklaring? Det var väl det naturliga om man inget begriper. Jesus skulle säkert förklara, tänker vi. Och då, skulle lärjungarna inte behöva ta ett så drastiskt steg som att lämna honom.
Innan vi försöker få ett svar på våra frågor måste vi påminna oss om det som står i dagens båda andra läsningar.

I första läsningen är det Josua som talar. Josua var den som efter Mose blev ledare för det judiska folket och som ledde dem in i det förlovade landet. Josua påminner israeliterna om hur viktigt det är att helt och fullt tjäna Herren, deras Gud; att ha Gud som sin ende Herre. Och det var nödvändigt för Josua med denna påminnelse. För israeliterna lockades om och om igen av det vi kallar avgudadyrkan. Man höll inte alltid fast vid den ende Guden utan frestades att skapa sig någon annan gudom som man kunde dyrka. En svår synd som Gud hårt bestraffade, men som israeliterna ändå vid upprepade tillfällen hängav sig åt.

Det behövs ingen större fantasi för att förstå att detta med avgudadyrkan är en risk också för oss som lever här och nu. Även om vi kanske inte gärna tar ordet ”avgudadyrkan” i vår mun, förstår vi ändå vad som menas. För det finns mycket i vardagen som försöker ta över Guds plats i den troendes liv. Dessa lockelser har alla ett namn: pengar, karriär, utseendefixering och mycket annat. Att locka och fresta med denna världens fåfänglighet är ett sätt för den onde att visa vilken stark motkraft han är, att han hela tiden arbetar på att få oss att vända bort blicken från Gud. Vi måste hela tiden vara på vår vakt om vi skall kunna förbli vår Herre trogna. Ett sätt att stärka oss i tron är att vi påminner oss Mose ord till sitt folk: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft”( 5 Mos 6:4-5). Detta är starka ord som vi trygga kan lita på.

Förstå mig nu rätt – jag fördömer inte framgång, och det är ingen synd att förvärva pengar i ett ärligt och framgångsrikt arbete. Det är först när vi tillåter det ytliga, om vi får kalla det så, att helt ta över och styra våra liv – det är först då som vi kan tala om avgudadyrkan. Det är när Gud inte längre har den främsta platsen i vårt hjärta och vårt sinne, det är när framgången hotar att göra oss blinda, det är då vi lever farligt. Risken för avfall från Gud, vår Fader är då som störst.

Det kan finnas Bibelställen där vi idag kan känna texten som föråldrad eller i varje fall starkt bunden till en gången tid, en tid med andra seder och bruk, med en annan kultursyn och med en annan syn på jämställdhet än den vi själva har. Men mycket av detta som för oss är svårförståeligt är – och detta måste vi komma ihåg – ett utryck för Guds ständiga kärlek till oss människor. Och det är också en uppmaning till oss att vi skall älska varandra på samma sätt som Kristus har älskat och älskar sin kyrka och utlämnat sig själv för denna.

Det är inte alltid lätt att vara en Kristi lärjunge. Och det kan ibland vara svårt att förstå vår Mästares förkunnelse. Frestelserna under vår livsvandring är också många. Det finns mycket som vill locka oss bort från vår Herre. Varför kan vi inte få gå vår egen väg? Låt oss då påminna oss orden som Kristus riktar till sina lärjungar och han gör det med en slags sorg och saktmod: Inte vill väl ni också gå er väg? Rannsakar vi vårt inre, så vet vi att vi ibland har vikit av från den enda, sanna och rätta vägen – Kristi väg. Men vi har också märkt hur lite denna vår egen väg tillfredsställer vår längtan efter trygghet och mening i vår tillvaro. Därför får vi också anledning att med Petrus ord fråga: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Och har vi gått vilse, kan vi komma tillbaka till Kristus med samme Petrus ord: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:12)

Herre, hjälp oss, dina lärjungar, att gå din väg, att gå tillsammans med dig och aldrig lämna dig!

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor