Att ladda själens batteri – 16:e söndagen under året B

DP_batteri_Sverige (640x271)Att ladda själens batteri – 16:e söndagen under året B

I dag kan vi hos evangelisten Markus få höra berättas om hur det hade gått för apostlarna efter det att Jesus skickat ut dem för att missionera. Denna missionsbefallning till apostlarna minns vi från förra söndagens text, också denna från Markus. Där sägs det om apostlarna att de gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem (Mark 6:13). Jesus hade alltså givit apostlarna ett uppdrag och nu idag får vi höra om när de kom tillbaka för att berätta hur de hade lyckats med sitt uppdrag. Vi kan föreställa oss deras iver att berätta för sin Mästare om vad som hade skett. Säkert var de så ivriga att få berätta, att de nästan pratade i mun på varandra: alla ville dela med sig av det man fått uppleva.  När de fått berätta ville Jesus att de skulle följa med honom till en öde trakt, där de ensamma med Jesus skulle få vila sig, alldeles ensamma, bara tillsammans med sin Mästare. Denna tid, på en öde plats, i stillhet och tystnad, i gemenskap endast med Jesus, var en tid för apostlarna att få förnyad andlig kraft och inspiration. För att använda ett uttryck som vi alla känner till, skulle de där få ”ladda sina batterier”, det vill säga, få tid, kraft och inspiration för själen för att de sedan skulle kunna fortsätta att predika, att förkunna. För en sådan tid av andlig återhämtning hittar vi en jämförelse hos profeten Hosea när denne skriver om hur Gud vill leda sitt folk och tala till folket. Profeten skriver: ”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” (Hos 2:14) Så Jesus, som var väl förtrogen med profeternas texter, förstår innebörden av en sådan andlig återhämtning. Både Jesus och apostlarna förstår hur betydelsefullt det är att de får en tid bara med varandra.

På samma sätt som Jesus sänder ut sina apostlar för att missionera, på samma sätt sänder han också oss, var och en av oss. Vi har alla fått en kallelse att följa Jesus. Och Jesus ger oss de andliga gåvor vi behöver för detta vårt uppdrag, att förkunna hans vilja för våra medmänniskor. Genom dopets nåd, genom den helige Andes gåvor i samband med konfirmationen, ger Gud åt oss alla det som behövs för att vi skall kunna leva i samklang med Guds vilja. Och Jesus sänder också oss ut att missionera, åt olika håll, på olika platser, enligt vår egen personliga kallelse. Överallt skall vi kunna vittna om Kristus, i vår församling där vi kanske får ett uppdrag, på våra arbetsplatser och i många andra olika sammanhang. I vår vardag och på vår fritid – överallt är vi kallade att vittna om vår herre Jesus Kristus. En sann Kristi lärjunge bekänner frimodigt sin tro på Gud överallt där han eller hon befinner sig, i familjen eller bland vänner. Budskapet om Guds kärlek skall förkunnas överallt. Det är inga påhittade ord, det är Kristi egna ord i hans missionsbefallning: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar” (Matt 28:18). Vi, liksom Kristi första lärjungar, har fått ett uppdrag. Låt oss inte glömma detta.

Men det vi heller inte får glömma är de stunder när vi får vara tillsammans med Jesus. Bara vi och vår Mästare. Dessa stunder av stillhet, i bön eller meditation är avgörande för att vi skall få styrkan och motivationen till att fördjupa vår relation till Kristus. Vi behöver dessa stunder för detta som måste vara en ständig strävan hos varje kristen: en nära, innerlig och fördjupad relation till Gud. För det är bara genom den kraft som vi får i gemenskapen med Gud som vi kan stå emot denna världens frestelser. Denna världens lockelser finns där hela tiden. Allt som verkar vilja få oss att vända bort blicken från vår Herre. Alla dessa ting är oräkneliga. Att vara och verka som en sann Kristi lärjunge kräver därför att vi på nytt och på nytt söker hjälp och kraft hos Kristus. Och för att inget skall distrahera oss i denna vår samvaro med Herren, behövs de stilla stunderna i avskildhet. I dag när kanske mer än någonsin tidigare världen är upptagen av ytlighet och en strävan hos många att bara tjäna ”mammon”, är dessa stunder viktigare än någonsin tidigare. Det är starka motkrafter i vår vardag som vill få oss att vända bort blicken från den som är vår Frälsare, vår Räddare. Om vi som kristna inte alla försöker hjälpas åt att göra Guds verklighet känd, tenderar hans röst att allt mer försvagas i ett samhälle som vårt, så att den till slut inte alls går att höra. Det är alltså ingen lätt sak att idag hålla fast vår uppmärksamhet kring Herren. Vi måste finna styrkan för detta, därför blir de stilla stunderna så viktiga. De som vill vittna om Kristus och själva hans vittnesbörd kan bara stärkas i sin gärning genom tillgången till vittnesbördets källa.

När Jesus tog lärjungarna avsides till den öde trakten, letade allt folket efter dem. Var hade de tagit vägen? De letade därför att de ville vara nära Kristus, ville lyssna till honom. Kristus och hans lära gav dem inre tröst, frid och ro. Och det som hände då, händer också idag: den troende saknar sin Herre om världens larm och ytlighet skymmer sikten fram till honom. Människans hjärta är i ett så stort behov av Kristi närhet. Augustinus säger om denna människans längtan och sökande följande: ” Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.”

Evangeliet berättar att Jesus förstod denna folkets längtan och fylldes av medlidande. För folket var ju som får utan sin herde. Vi behöver någon som hela tiden visar oss den rätta vägen, vi behöver Guds ledning i våra liv. Med psalmistens ord får var och en av oss anledning att säga: Jesus är min herde, mig skall intet fattas. Han leder mig på rätta vägar.

Låt oss alltså inte försumma tiden på den ”öde platsen” där vi är ensamma med vår Herre. Vi, nutida människor, är ständigt upptagna av allehanda ting. Men om så bara för en kort stund vid dagens början skall vi rikta vår uppmärksamhet blott och bart mot Gud. Det är en stund då vi skall be Herren välsigna vår dag och be om hans nåd, för oss själva men också för våra närstående och för våra medmänniskor. Och en sådan stund bör vi ägna åt Herren också vid dagens slut. Då skall vi tacka honom för det goda som vi fått och be honom förlåta allt som vi gjort som inte varit rätt. Genom dessa stunder med Herren får vi kraft och iver att fördjupa vår relation till honom.

Ära vare Fadern…

korrigering: Carl Hellmor