Vår Gud – Messias eller stötesten?

images (3)Vår Gud – Messias eller stötesten?

14 söndagen under året B

Det finns nog i vår tid knappast någon människa som inte har hört talas om Jesus, som inte känner namnet Jesus. I den meningen är Jesus Kristus en, om vi tillåter oss uttrycket, ”offentlig person”. Men trots detta är det ju som vi vet många som inte tror på Jesus Kristus. Man vill inte tro, eller man kan inte tro. Och det är inte så svårt att förstå att många känner tvekan eller rentav tar avstånd från detta som är kristendomen. För det finns mycket i den kristna läran som är svårt att begripa, också för oss för vilka tron på Kristus är alldeles självklar. Dessa tvivel och dessa frågor finns ofta också hos oss själva, trots vår tro. När prövningar ansätter oss, vacklar vi inte sällan i tron. Var är du Gud? Vi går in i ett slag själens dunkla natt. Så, kära vänner, känn ingen oro när tvivlet drabbar er. Tvivel drabbar oss alla, från och till. Vår tro vacklar ibland och vi känner det som att den försvagas.

När Jesus kom till sin hemtrakt, till sin hemby, till Nasaret, då kände alla igen honom. Det är snickaren, han är Marias son och vi känner hans familj, vi känner hans bröder och systrar, sade folket. I det sammanhanget vill jag påpeka att ”broder och syster” i Bibeln har en annan och mycket bredare innebörd än det har för oss. ”En broder” till exempel, kunde vara en biologisk släkting, men ordet ”broder” eller ”syster” användes också om andra anhöriga, släktingar eller till och med om någon som tillhörde samma stam.

Alltså, visste alla i Nasaret vem denne Jesus var. Och vad mera är – de kände också till hans verksamhet som helbrägdagörare. Han botade spetälska och de som var förlamade, döva och led av andra slags sjukdomar. De hade också hört att han befriade och botade de som var besatta av demoner. Det berättades också om andra av hans gärningar, ”underverk” som man ibland väljer att kalla det, så till exempel sade sig många har hört att han uppväckte de döda. Så denne Jesus kommer alltså till Nasaret för att förkunna sitt budskap. Och han vill att de som så väl känner honom också skall tro på det han säger. Kristus kommer människan till mötes och ger därmed människan möjlighet att få möta Gud själv. Och det är detta som kan vara en stötesten för många: detta att den enkle, vardaglige snickarens son, den som alla i Nasaret känner så väl, att han också skulle kunna vara Gud själv. Precis som säkert på den tiden i Nasarets by har många människor också idag svårt att se Jesus Kristus och Gud den allsmäktige som en och den samme. Likväl är detta sant. Med snickarens son och det glada budskap om människans frälsning och räddning som han bär med sig, har Gudsriket brutit in i vår värld.

I dag och ända till tidens slut fortsätter Kristus att förkunna samma budskap till oss människor, budskapet om Gud som alltid vill vara nära sin skapelse, nära oss människor, tillsammans med oss, varje dag och varje stund. Vi känner hans ord från Matteusevangeliet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20), ord som är oerhört löftesrika och stärkande för oss alla: Gud – alltid med oss. Och han kommer till oss på olika sätt: genom sin undervisning, genom sitt ord som evangelierna förmedlar till oss och genom sakramenten som är tecken på Guds nåd och genom vilka vi får del av denna hans nåd. Genom dessa olika vägar vill han nå fram till oss och göra att vår relation till honom allt mer fördjupas. Och han står oss nära också genom den värld som han har skapat. Om detta påminner oss påven Franciskus i sin senaste encyklika ”Laudato si” som betyder ”lovad vare du Gud”. Påven skriver där att Gud anförtror jorden med hela dess skönhet åt människan, åt mänskligheten för att vi alla tillsammans skall vårda den. Så får vi genom dessa påvens ord ytterligare ett bevis på hur Gud vill vara oss nära. Han lämnar sitt verk, sin skapelse i våra händer. Hur skön är icke denna skapelse! Ack, att vi vore kloka nog att på rätt sätt vårda den!

Så blev det alltså för Jesus under hans vandring här på jorden, att när han kom till sin hembygd, Nasaret och mötte människor där som kände honom från hans tidigare liv, så var de många som inte ville tro på honom. Den förkunnelse om Gudsriket som han nu bar med sig gick helt enkelt inte att förena med den bild av honom som den enkle snickaren och själv son till en snickare. De ville inte tro och de kunde inte tro att den väntade Messias plötsligen kunde finnas där, mitt ibland dem som en av dem. Den Messias man väntade, trodde man istället skulle komma föregången av änglaskaror, som med jubel och trumpeter förebådade hans ankomst.

Som jag redan inledningsvis nämnde drabbas vi alla då och då av tvivel. Vår tro ställes inför prövningar och vi vacklar. Ibland känner vi det kanske rentav så att vi inte längre orkar kämpa för att hålla vår tro levande. Att tro på Guds ord, att tro att Gud är mitt ibland oss känner vi kanske som en villfarelse. Är då inte den enklaste lösningen att lämna allt som har med tron att göra bakom sig? I sådana stunder låt oss då istället vända oss till Gud i bön om att han må stärka oss i tron. Stärkta av det undersköna i hans skapelse, som vi just under denna årstid på ett alldeles särskilt sätt blir påminda om, får vi hitta tröst och tillförsikt i de vackra orden i psalmen 10 i Cecilia som är en lovsång till skapelsen:

”När sommarvinden susar över fälten,

När blommor dofta invid källans strand,

När trastar drilla i de gröna tälten

Vid furuskogens tysta, dunkla rand –

Då brister själen ut i lovsångs ljud:

O store Gud, o store Gud” (Psalm 10, Cecilia)

br. Marek Gil OFMCap.

korrigering: Carl Hellmor