Herre, bryr du dig inte?

hunger-and-thirst-for-god12:e söndagen under året B

Herre, bryr du dig inte?

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Med dessa lärjungarnas ord förstår vi dramatiken i den situation evangelisten Markus berättar om. Vi förstår och vi nästan fysiskt känner hur rädda, hur förskräckta lärjungarna var. Vilken fasansfull situation de nu hade hamnat i. Det är mörkt, de befinner sig i en båt på den stora Galileiska sjön. Plötsligt blåser en väldig storm upp. Stormen slår mot båten och det är en uppenbar risk att den skall sjunka. Alldeles klart är att lärjungarnas liv nu är i fara. För många av er känner säkert till att Galileiska sjön inte är någon liten sjö. Snarast kan man likna den vid ett hav, för den är över två mil lång och mer än en mil bred. Så, på grund av denna sin storlek brukar man också kalla denna sjö för Galileiska havet. Befinner man sig där, mitt ute på denna sjö när en storm blåser upp, då kan det verkligen sluta illa. Så det är lätt att förstå lärjungarnas rädsla och oro. Och vi kan nästan höra deras skrik av fruktan genom textens ord: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”

Det som är intressant med denna text är att den inte säger något om vilka lärjungar som är tillsammans med Jesus i båten. Ingen enda lärjunge nämns vid namn. Var de alla tolv lärjungarna eller var det bara några? Om detta får vi inget veta.

Jesu lärjungar i båten vid detta tillfälle kan istället liknas vid vår egen situation i förhållande till Kristus, ett förhållande som ofta är präglat av glädje, tacksamhet, frid och ro. Men som också ibland, kära vänner, kan föra med sig oro, bekymmer, rädsla och fruktan. Men rädsla, tänker ni då, varför skulle vi behöva vara rädda, trygga som vi är i vår förtröstan på Guds hjälp i vårt liv? Men vi är inte alltid trygga. Det finns så mycket i vår vardag och i vår omvärld som ger oss anledning till rädsla. Oro för sjukdom, för arbetslöshet. Oro för att mista våra anhöriga och rädsla för allt krig och elände som hotar att förgöra vår värld. Tänker vi in allt detta, blir det lättare för oss att förstå att bilden av lärjungarna i båten egentligen är en bild av vårt eget liv. Vi, du och jag, sitter där i båten med vår ångest och vår oro. För det är ju så, systrar och bröder, att vi seglar på livets hav och vi vet ju, eftersom vi har vår tro, att vi inte är ensamma, vi vet ju att Jesus alltid är med oss. Men så finns det stunder där det känns som om han inte bryr sig om vad som händer i våra liv. Vi känner oss utlämnade och ensamma. Till vem skall vi vända oss när det nu är så att Kristus ibland inte verkar finnas där vid vår sida, när vi som mest behöver honom?

I sådana stunder vill även vi ropa till Gud med psalmistens ord:
”Vakna! Varför sover du, Herre?
Res dig! Stöt inte bort oss för alltid!
Varför döljer du ditt ansikte
och glömmer vår nöd och plåga?” (Ps 44:24-25)

När svårigheter och motgångar plågar oss är det i dagens evangelietext vi kan finna tröstens ord. För denna text påminner oss om att vi aldrig får glömma att oavsett hur många svårigheter som än drabbar oss, är vi aldrig ensamma. Kristus finns där vid vår sida. Och Kristus är den som har all makt, makt att tysta vinden och lugna sjön. Och naturen lyder sin Skapare. Texten säger ju att det blev alldeles lugnt på sjön efter Jesu ord. Överför vi dessa textens ord om det stormande havet och Jesu lugnande ord till vårt eget liv, så kan vi säga att Jesu ord ger oss tryggheten tillbaka.  Vi, liksom inte heller lärjungarna, behöver längre vara rädda.

Men varför var då lärjungarna så rädda? Var de svaga i tron eller hade de rentav inte haft någon tro? Vi vet ju inte säkert vad som gällde just då, just i den situation som texten beskriver. Men vi vet vad som gäller för oss själva: vi vet hur svårt det kan vara att alltid, i alla livets skiften behålla tron stark, behålla vår tillit och förtröstan på Gud. Tvivlet ansätter oss i situationer när motgångar hotar att förgöra våra liv. Ibland är vi nära att ge upp, det känns som om vi inte längre orkar strida och kämpa mot alla svårigheter. Och vi blir rädda. Precis som lärjungarna. Och när vi är rädda, kanske ibland näst intill gränsen för det uthärdliga, då är det lätt att glömma att den som har makt över allt, han är med oss, han finns alltid där vid vår sida, redo att hjälpa oss och att åter ge oss lugn i vårt inre. Han har visat, det ser vi i dagens text, att han har makten. Han och ingen annan har makten att få hela skapelsen att lyda under honom.

Det finns även ett annat exempel för oss att påminna oss när vi tänker på livets svåra stormar. Och det exemplet är Job. Hans historia känner vi väl. Job var en man som hade allt. Allt av detta livets goda. Men Job var också den som förlorade allt: sin egendom, sin familj, sin hälsa. Men i allt detta elände som drabbade honom, kunde han ändå bevara det viktigaste av allt – tilliten och förtröstan på Gud. Det var en hård, en svår prövning Job ställdes inför. Men Job lyckades behålla sin tillit till Gud. Han lämnade inte Gud och Gud övergav inte Job.

Det finns många bilder som vi alla känner, bilder som framställer den barmhärtige Jesus. Och en av dessa bilder, den bild som jag själv har med mig som barn från mitt hemland, är den bild som målades efter den heliga Faustinas uppenbarelser. Under denna bild står följande ord på polska: ”Jezu, ufam Tobie”. Och dessa ord översätter vi på svenska med: ”Jesus, jag förtröstar på dig”. Så, kära vänner, låt oss göra dessa ord till vår egen bön. När vi är som mest rädda, när vi har det som svårast i våra liv, när det verkar som båten vi färdas i kantrar och är på väg att sjunka, låt oss då inte glömma att vända oss till Herren: Jesus, jag förtröstar på dig. Och hjälp mig att inte glömma att du alltid bryr dig och finns vid min sida.

Ära vare Fadern…

br. Marek Gil OFMCap.

korrigering: Carl Hellmor