Fader, Son och helig Ande

Idag, har vi kommit fram till den dag under kyrkoåret när vi ställes inför ett av vår tros största mysterier: Gud som trefaldig, Gud som den ende men uppenbarad för oss i tre olika personer: Fadern, Sonen och den helige Ande. Kommer vi någonsin att kunna förstå detta mysterium: hur kan Gud, vår Fader vara EN men ändå uppenbarad för oss i tre olika gestalter?  Eller kommer detta för alltid att förbli ett mysterium för oss? Låt oss i varje fall försöka att förstå detta med Treenigheten.

Låt oss börja med att försöka förstå vad ordet ”treenighet” har för ursprung. Katekesen ger förklaringen att ordet kommer från det latinska trinitas som just betyder ett tillstånd där någon är trefaldig. Gud är alltså bara en, men existerar i tre personer, tre gestalter. Vår förre påve Benediktus valde att uttrycka det så här: ”Gud är inte ensamhet, utan fullkomlig gemenskap.” För att försöka uttrycka det någorlunda enkelt skulle man kunna säga att Gud är den ende, Gud är EN Gud, alltså ett enskilt väsen som ändå är uppenbarat för oss kristna i tre olika gestalter. Alltså – en enda Gud, men i tre olika uppenbarelser. Ändå får vi säga att Treenigheten är något av ett ofattbart mysterium. Vi urskiljer i den treenige Guden tre gudomliga gestalter. Men treenigheten har sin upprinnelse i Gud som den ende, i Gud som är EN. Att detta inte utan vidare låter sig enkelt förklaras, visar oss Katekesen som ställer frågan om det logiskt går att komma fram till att Gud är treenig.  Och då blir vi kanske överraskade över svaret. För vi läser, och jag citerar: ”Nej. Det faktum att det finns tre personer (treenigheten) i en Gud är ett mysterium. Det är bara genom Jesus Kristus som vi vet att Gud är treenig.”
Trots det här försöket att förklara Treenigheten, blir jag inte förvånad om ni säger att detta är svårbegripligt, för att inte säga: obegripligt. Men låt oss inte ge upp, låt oss istället läsa vidare i Katekesen. Där står det: ”Människorna kan inte sluta sig till det faktum att Gud är en Treenighet genom sitt eget förnuft. De erkänner emellertid, att detta mysterium är förnuftigt när de accepterar Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Om Gud vore ensam och en ensling, hade han inte kunnat älska från all evighet.” Så hur är det då med Treenigheten, den svårförklarliga: hjälper den oss att fördjupa vår tro eller skapar den bara förvirring?

En gång satt jag med några ungdomar och vi diskuterade detta: hur skall man egentligen förstå detta med Treenigheten? Ungdomarna var engagerade i det här, de var ivriga och försökte på olika sätt att hitta någon slags bild för Treenigheten. Och efter en stund så sa en av ungdomarna plötsligt: Men det är ju enkelt. Vi tar ett ägg som ett exempel. I ägget finns ju skalet, äggvitan och äggulan. Alltså tre olika ingredienser, men ägget är ett och det samma.

Det här kanske kan tyckas som ett alltför enkelt exempel när det gäller att förklara Treenigheten. Vi kanske tycker att man trivialiserar, att man förminskar det som är Guds stora mysterium.  Men det är kanske inte så dumt ändå, detta med ägget som förklaring. För man måste närma sig detta Guds mysterium så gott det nu går, i enkla bilder, i bilder som hjälper oss att förstå. Men oavsett hur enkla bilder och jämförelser vi kan komma på, så klarnar allting plötsligt för oss först när Kristus uppenbarar hemligheten med Treenigheten för oss. Återigen går vi till Katekesen och där läser vi: ”Från Jesus Kristus vet vi att Gud är treenig: Han, Sonen, talar om sin Fader i himmelen. Han ber till honom och sänder oss den helige Ande, som är Faderns och Sonens kärlek.”

Vi skulle väl alla önska att vi som en självklarhet, på en gång, förstod detta med Treenighetens mysterium. Hur skönt skulle det inte vara att slippa grubbla! Vilken lättnad det skulle vara om vi på en gång begrep och kunde ta till oss allt detta. Men det är inte möjligt och vi är inte ensamma om dessa svårigheter att tolka det stora mysteriet med Treenigheten. För redan på 200-talet, under fornkyrkans tid, började man tvista om detta. Och kyrkans lära om Treenigheten och själva förståelsen av denna lära har sedan stötts och blötts under århundraden. Och under hela denna tid har läran om Treenigheten fördjupats och förändrats genom inflytanden av nya vinklingar i teologin. Och också genom inflytanden av filosofiska begrepp och uttryck som berikat denna teologi kring Treenigheten. Så läran om Treenigheten är inte bara ett mysterium i vår tid, för oss. Utan det är en lära som under hela kyrkans historia har varit den stora tvistefrågan. Det sägs ibland att denna lära först under 1400-talet fick en utformning och en slags gestaltning som var begriplig för alla. Och det var när den ryske munken och målaren Andrej Rublow målade sin ikon, den berömda ikonen av just Treenigheten. Många av oss vet hur den bilden ser ut: tre personer som sitter kring ett bord, alltså en bild av Gud som är EN i tre personer.

Slutligen ett citat från den heliga Katarina av Siena. Hon dog 1380, 33 år gammal, och hon skrev i ett av sina verk som hon kallar Samtal om Guds försyn: ”Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig.”

Guds mysterium är ofattbart för oss på ett rent förnuftsmässigt, logiskt plan. Men just genom vår tro får vi den samma möjligheten som Katarina av Siena. Nämligen att mer och mer närma oss Gud och därmed också bättre och bättre förstå hans vilja med våra liv. För det är som Katarina säger – att ju större utrymme vi ger Gud i våra liv, desto ivrigare blir vi att söka mer och mer av honom.

Ära vare Fadern…

br. Marek Gil OFMCap

korrigering: Carl Hellmor