Pingstdagen

O, du helige Ande, kom!

Kära systrar och bröder, idag firar vi pingstdagen. Och vi vet ju alla att pingstdagen är dagen för den helige Andes ankomst till den första kretsen av lärjungar. Vi talar också om detta som den helige Andes utgjutande. Och jag vågar påstå att när vi läser om detta ur Apostlagärningarna, så känner vi nog, var och en av oss, en slags avundsjuka. Varför då detta? Varför känna avundsjuka? Jo, vi måste tänka oss situationen: tungor av eld fördelar sig och stannar över apostlarna. De börjar alla tala olika språk, denna händelse när olika tungomål blandades bland de församlade, måste ha varit något av ett under. Vem av oss skulle inte ha önskat att få vara med vid ett så speciellt, ett så unikt tillfälle som detta? Hur skönt hade det inte varit att få vara med vid detta tillfälle? Och vilket stöd för vår tro hade det inte varit om vi fått uppleva detta! Vår tro skulle ha stärkts, vår övertygelse om Jesu Kristi närvaro i våra liv skulle ha infunnit sig och sedan blivit kvar där för evigt.

Men när vi funderar över den helige Andes verkan i våra egna liv, är det då så att vi verkligen känner hur intensivt närvarande Anden egentligen är i ditt och mitt liv? Vi talar om Anden i samband med konfirmationen och vi talar om Anden just i dag, på pingstdagen. Men i övrigt? Tänker vi på att vi, redan i dopet, fick del av Andens mångfaldiga gåvor, gåvor som vi sedan i konfirmationen uppmanades att på rätt sätt förvalta? Så, när nu Andens gåvor redan finns där, starkt verkande inom oss, varför tillåter vi då honom inte att leda oss? Leda oss varje dag i våra liv. Vi känner alltså mycket väl Andens verkan i våra liv, men vi vill inte tro att Anden i vardagen skall kunna förändra oss på samma sätt som han gjorde med apostlarna. Vi har svårt att släppa in Anden i våra liv. Vi har svårt att helt och fullt låta oss ledas av Anden i vår vardag.

Nu har vi just tillsammans sjungit den hymn för att ära den helige Ande som vi kallar pingstsekvensen. Och när vi har sett och kunna följa med i Cecilia dessa vackra ord, så får vi också anledning att begrunda dem. För pingstsekvensen visar hur den helige Ande kan beredas utrymme i alla delar av vårt liv. Det är ju en hymn som också är en bön om att Anden ständigt skall få verka och leva hos oss som kristna. Pingstsekvensen beskriver hur Anden inverkar i våra liv både i glädje och i nöd. När vi begrundar det vi sjungit så ser vi att Anden finns där med all sin rikedom för att stödja och hjälpa oss. Och vi ser också av dessa ord att utan Anden är allting dött, allting utan Anden saknar liv, är kraftlöst, tomt och innehållslöst. Sekvensen påminner om detta och vi ber med sekvensens ord om att Anden skall tvätta rent det som fläckats i våra liv och läka vår oros djupa sår. Vi ber om att Anden skall väcka till liv det som är domnat och värma ur död det som har stelnat. Andens gåvor till oss som kristna framställes i sekvensen som på något sätt gränslösa. Och orden påminner oss också om nödvändigheten om att låta Anden verka i våra liv.

Våra inre liv är ofta fyllda av fattigdom och vilsenhet. Vi drabbas av tvivel och svårigheter i vår relation till Gud i vårt böneliv. Vilsenhet tar över i vårt sinne. Vi känner oss förvirrade, övergivna och ensamma. Vad skall vi göra i situationer som dessa? Låt oss stärka oss vid sekvensens ord om en bön till den helige Ande: ”Kom och fyll vår fattigdom. Kom och lys vår vilsenhet.”

Ofta känner vi rädsla. Vart är denna vår värld på väg? Inte minst under de senaste månaderna har vi haft anledning att fundera just på det sättet. Vi känner oss rädda och maktlösa när vi får läsa om allt våld i vårt samhälle, våld som bara tycks breda ut sig allt mer och mer. Vi känner rädsla och vi söker tröst. Vi känner behovet av ett stöd, något att hålla fast vid, någon eller något som kan hjälpa oss genom dessa stunder av mörker och hopplöshet. Vad skall vi göra? Till vem skall vi vända oss? Låt oss stärka oss vid sekvensens ord om en bön till den helige Ande: ”Gjut ditt mod, bo i oss, bli vår värme, var vår tröst, bli vårt stöd.”

Vår känsla av nöd kan ibland kännas som utan slut. Vi kan hamna i en situation av tvång där känslan av att vi förlorat vår frihet bli den ständiga plågan för oss. Smärtans glöd bränner oss, den fysiska smärtan men ofta också den andliga smärtan. Vårt inre riskerar förtäras av ångest och ofrihet. Så vad skall vi då göra? Till vem skall vi vända oss? Låt oss stärka oss vid sekvensens ord om en bön till den helige Ande, där han blir vilan, när vår nöd blir lång, när han blir friheten mitt i livets tvång, när han blir svalkan mitt i smärtans glöd.

Vi lever ”under tidens tyranni”. Det kan kännas så när vi står ansikte mot ansikte med döden som tar ifrån oss våra nära och kära. Och tiden gör oss också kraftlösa och trötta. Vi åldras, inget kan stoppa detta, inget kan vi göra åt det. Så vad skall vi då göra? Till vem skall vi vända oss? Vi skall vända oss till den helige Ande och återigen stärka oss vid sekvensens ord: ”utan dig är allting dött, åldrat, kraftlöst, tomt och trött under tidens tyranni”.

Vårt hjärta och vår själ kan fläckas av orenhet, ibland så stor att den helt tycks dominera i vårt inre. Då känner vi vår andes torka, livlöshet, kraften som runnit ifrån oss. Så vad skall vi då göra? Till vem skall vi vända oss? Vi skall vända oss till den helige Ande och stärka oss med bönen i sekvensens ord: ”tvätta rent det fläckade, vät med dagg det torkade, läk vår oros djupa sår, väck till liv det domnade, värm ur död det stelnade”.

Så ser vi då hur Anden vill och kan verka i våra liv på så många olika sätt, i smått och i stort. Och han vill just detta: få leva och verka inom oss med all sin kraft, med alla sina gåvor. När vi åkallar Anden och villigt tar emot honom, får vi också fortsätta leva vårt kristna liv, stärkta av hans gåvor. Än en gång påminner vi oss sekvensens ord om Anden som förändrar oss och gör oss ”visa av sitt råd, goda av sin nåd” och så ger han oss ”härlighetens lön”.

Kristus kallar den helige Ande för Hjälparen. Den helige Ande hjälpte apostlarna att bli Kristi vittnen överallt i världen. Och Kristus vill ge också oss den samme helige Ande. Han blir också vår Hjälpare. Kristus låter utgjuta över oss den helige Ande. Med samma kraft, med samma gåvor som en gång över den första kretsen av lärjungar. Med samma nåd och med samma förmåga att ännu mer forma oss till Kristi lärjungar och vittnen.

Ära vare Fadern…

br. Marek Gil OFMCap.

korrigering: Carl Hellmor