I väntan på den helige Ande – predikan 7:e påsksöndagen

De första raderna i Apostlagärningarna berättar om det som skedde efter Kristi Himmelsfärd. Där läser vi att när Jesus upptagits i himlen, återvände lärjungarna till staden Jerusalem. De samlades på den plats, i det hus där Kristus strax före sitt lidande och sin död instiftade eukaristin och vigningens sakrament. Och där i övervåningen på huset höll lärjungarna ihop, tillsammans med jungfru Maria och några andra under ständig bön.

Precis som de, väntar nu även vi, tillsammans med hela kyrkan, på den helige Ande. Tiden mellan Kristi Himmelsfärd och pingsten är för oss alla en tid av förberedelse och väntan på att få ta emot Andens rika gåvor. En väntan under ständig bön, säger texten. Idag får vi anledning att fråga oss hur vår egen bön ser ut. Hur mycket utrymme får egentligen bönen i vårt kristna liv?

I början av boken ”En rysk pilgrims berättelser”, en bok som troligtvis bygger på medeltida förlagor, hör vi hur en man begrundar de korta orden: ”be ständigt”, ord från första Tessalonikerbrevet. Mannen berättar om hur just dessa ord fastnat i hans sinne, hur han allt mer intensivt börjat undra över och försökt förstå vad dessa ord innebär. Be ständigt! Är det verkligen möjligt att be på det sättet, oavlåtligen? För det är ju så mycket annat vi människor måste fylla vår tid med. Så därför: kan man verkligen ägna sin tid åt att ständigt be, dag och natt igenom, utan avbrott? Jag skall inte redan nu berätta om vad mannen kom till för slutsats. Men det han återger i sina berättelser avslöjar hans ständiga grubblerier, hans forskande i Bibeln, hur han allt mer försjönk i meditation över dessa ord: be ständigt. Han såg av det han läste i Bibeln att detta var formulerat som ett krav: detta att bedja oavlåtligen, bedja ständigt, bedja i anden, över allt bedja med upplyfta händer. Men hur skulle det gå till? Hur skulle en sådan tillvaro se ut för den enskilde? Han tänkte och grubblade, men kunde inte komma till klarhet. ”Vad skall jag göra?”, var hans ständiga tanke. Kom han då till klarhet? Svaret får ni kanske i boken. Lägg titeln på minnet – ”En rysk pilgrims berättelser”.

När vi nu tänker på vårt eget sätt att bedja, kanske liknande frågor och funderingar inställer sig. Hur skall jag bedja för att på det sätt jag vill allt mer närma mig Gud? Det är ingen lätt sak detta med att få tid, att fördjupa vår tro med bönens hjälp. För för oss är det ju så mycket som tar vår tid i anspråk: jobb, fritid, familj, umgänge och en mängd andra aktiviteter. Var finns tiden för bönen? Kanske finns det den lilla stunden, en liten liten stund av vår tid som vi tycker räcker. Men att be oavlåtligen, att be ständigt? Nej! Det förefaller orimligt för oss i vår tids samhälle. För de första ökenfäderna, ja, säkert. Det var just det som var eremiternas huvudsyssla. Men för oss – med alla våra plikter, med alla våra vardagsbekymmer. Nej! Det är en orimlig begäran.

Apostlarna väntar alltså på den helige Ande under ständig bön. Be ständigt, uppmanar oss den helige Paulus.

Som vi alla vet, kan bön se ut på olika sätt, ta sig olika utryck. Det flesta av oss känner till rosenkransen, den bön där man begrundar olika faser i Jesu liv. En särskild rosenkrans kallar vi barmhärtighetens rosenkrans. Och där försöker vi förstå och ta till oss mysteriet med Guds barmhärtighet. Biskop Anders har vid något tillfälle sagt att man kan be medan man väntar på något. Och dessa biskopens ord kan man tolka så att det egentligen inte finns några tillfällen när man inte kan be. För hur mycket tid spenderar vi egentligen på till exempel att vänta på saker? Vänta på någon eller något. Och vad gör vi under alla dessa timmar av väntan? Så, varför inte utnyttja all denna tid just för en bön? En stilla stund av tyst bön i vårt inre. Då närmar vi oss det man ofta kalla för en bönesuck, alltså en bön där man i några korta ord använder sig av en rad ur Bibeln: Herren är min herde eller Jag är Herrens tjänare, må det ske med mig som du har sagt. Men lika gärna som ett Bibelord, kan vi använda några ord som vi kommer på helt plötsligt. Vi kan i varje stund och med våra egna ord, när som helst, vända oss till Gud i bön. Vi ber också våra morgons- och kvällsböner, där vi ber Gud välsigna vår natt och vår dag och tacka honom för alla de goda gåvor han ger oss. Och om vi läser ett par rader ur en evangelietext, är ju även detta ett sätt för oss att bedja.

Sätten för bön är alltså många. Stunderna då vi får vända oss till Gud i bön är oräkneliga. Så på det sättet behöver vi inte känna att vi i vårt böneliv – om vår vilja verkligen är god och uppriktig – ligger så långt bort ifrån det som är just ständig eller oavlåtlig bön. Apostlarnas ständiga bön kan för oss bli en uppmuntran till ett eget flitigt böneliv, om än inte som hos apostlarna en ständig bön, så i varje fall en bön så gott det nu går i vår vardag. Vi ger åt Gud all den vördnad och tillit som vi vill att han skall känna från oss som troende. Frågan blir alltså: hur ser min bön ut idag? Vågar jag prova ett annat sätt än mitt vanliga för just bönen? Tänker jag på det biskop Anders talar om som någon slags ”väntans bön”? Den korta stunden på perrongen i väntan på tåget eller i kön fram till kassan i affären? Och har jag provat bönesucken? De korta orden, men kanske ofta under dagen upprepade: Herre Jesus bliv mig när.

Hos många av oss inställer sig frågan om vi egentligen behöver bedja eller om vi egentligen behöver vänta på den helige Ande och be om hans gåvor.
Kristus lovar oss att vi helt och fullt skall få dela hans glädje när vi en dag skall nå den fulla gemenskapen med Gud, vår Fader. Men när Kristus talar om glädje, så kan det hända att vi nedslås av all den ondska som vi ser som motkrafter till Guds godhet. För så är det ju: ondskan finns där ju, överallt, runt omkring oss. Världen som vi lever i är ofta glädjens rena motsats. Kristus känner ondskan och Kristus känner också sina lärjungars, sina trognas vånda inför denna ondska. Och i evangeliet så läser vi om att när Kristus ber till Fadern och lovat glädje åt sina lärjungar, så ber han också: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.”

Kristus känner denna världens ljusa och mörka sidor. Han förstår vår vånda och rädsla inför allt det onda som sker. Han förstår att vårt liv som troende består av ständiga prövningar och ifrågasättanden: hur kan Gud tillåta all denna världens ondska?

Där kommer bönen in som det nödvändiga. Kanske det allra nödvändigaste om vi med full tillit och förtröstan skall kunna vänta på den gemenskap med Fadern som Kristus utlovat för oss. Bönen är en stund för Gud och tillsammans med honom. Av samma anledning behöver vi den helige Andes stöd i vårt kristna liv. Vi väntar på den helige Ande och det är en väntan i ständig bön. Då kommer vi att märka, kära systrar och bröder, att liksom apostlarna leds av Guds Ande kommer denna Guds Ande också att leda oss i vårt liv. Då blir det möjlig för oss att leva i denna världen, leva i glädje. I förtröstan på Guds Andes hjälp kan vi leva i den värld som är så full av ondska och frestelser. Vi lever i denna världen men vi tillhör den inte. Vi kan i förtröstan på löftet från Gud leva med vetskapen om att det onda till slut kommer att besegras. Och detta löfte och denna vetskap ger oss kraft och glädje av ett slag som vi i förstone har svårt att förstå vidden av.

När vi låter den helige Ande leda oss blir vi också i detta livet mer och mer sanna Kristi lärjungar. Låt oss därför liksom den första församlingen, med iver och i bön vänta på den helige Andes utgjutande. Vår bön är kanske inte den ständiga eller oavlåtliga som Paulus talar om i Thessalonikerbrevet, men vi behöver inte tveka om att vår bön når fram till Gud, vår Fader. Så använd bönen, kära vänner, och gör det ofta. Den bönen ger riklig lön.

Ära vare Fadern…

br. Marek Gil OFMCap.

korrigering: Carl Hellmor