Den gudomliga barmhärtighetens söndag

 

Namnlös

Under hela Påsktiden, tiden efter Kristi uppståndelse, vill kyrkan att alla vi troende på olika sätt skall lära oss att bättre förstå vad denna uppståndelse har för betydelse. Redan strax efter själva påskdagarna får vi tillsammans med Jesu lärjungar möta vår uppståndne Herre och vi får ta till oss all den nåd och kraft som han bär med sig.

I dagens evangelium får vi höra vad som händer under de allra första timmarna efter Kristi uppståndelse. Vi får veta att lärjungarna är rädda. Och vi kan lätt förstå deras rädsla. Om nu deras Mästare blivit dödad av det upproriska och upphetsade folket, var det då inte bara en tidsfråga innan också Kristi lärjungar skulle bli förföljda och kanske dödade? Så deras rädsla var säkert befogad. Dessutom var lärjungarna inte bara rädda utan också mycket förvirrade. För vad var det egentligen som hade hänt? Jesu grav var ju tom. Några av lärjungarna hade ju sett det med egna ögon. Kunde det verkligen vara möjligt att den som dött nu var uppstånden, att han lever? Man kan förstå hur lärjungarnas inre fylldes av både rädsla, förvirring och osäkerhet.

Men det är i denna stund av förvirring och rädsla som Kristus plötsligen finns där, mitt ibland dem. Och han kommer med hälsningen: Frid åt er alla. Och dessa ord – frid åt er alla – är inte bara en vanlig hälsning, vilken som helst. Dessa ord är ett budskap från deras uppståndne Mästare, ett budskap som vill lugna och ge tröst, som vill förmedla till dem sin nåd och sin kraft genom att till deras hjärtan ge den frid som bara han kan ge.

Och detta budskap om frid som Jesus bär med sig, lugnar också lärjungarna i en stund när deras förtvivlan och oro är som störst. Dessa Jesu ord ingjuter nytt mod och ny kraft bland lärjungarna. Allt deras tvivel, all deras oro och rädsla försvinner på en gång. Nu förstår de att deras Mästare, den uppståndne Jesus Kristus, skall gå före dem och staka ut den väg som skall bli deras när de nu skall bege sig ut för att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus. Jesus skall visa dem vägen och den helige Ande skall stärka och leda dem på denna väg. För redan nu, i lärjungarnas första möte med den uppståndne, förutsäger han det som skall fullbordas på Pingstdagen: de skall få ta emot den helige Andes gåva.  Kristus vill att de alla skall förstå att den tomma graven inte är slutet. Istället är den tomma graven en slags början för dem alla. De skall nu börja sin förkunnelse om Kristus och det kommer de att kunna göra stärkta av orden om Kristi frid och den helige Andes nåd och gåvor.

Denna söndag får vi också ett exempel på hur Gud kommer människan till mötes. Aposteln Tomas ger bilden av varje människa som drabbas av tvivel. Vi hör hur Tomas tvivlar. Han vill inte låta sig övertygas förrän han har fått sticka fingret i sin Mästares sår. Och Jesus går Tomas önskan till mötes. Tomas får röra vid den uppståndne. På det sättet visar Kristus att Gud verkligen vill närma sig varje människa. Gud förstår tvivlet, men vill också ge oss möjlighet att komma honom nära.

Denna söndag firar vi som Barmhärtighetens söndag. Vi får anledning att begrunda Guds barmhärtighet. Och vi ser i mötet mellan Jesus och lärjungarna ett exempel på denna hans barmhärtighet. Gud vill att Tomas skall känna frid i sitt sinne. Tomas låter sig övertygas och Gud har genom denna sin nåd visat hur inte bara Tomas’ tvivel utan också hur allas våra tvivel kan övervinnas.

Vår uppståndne Herre förkunnar alltså det samma budskap för oss som för Tomas. Och han visar hur han vill vara oss nära, stödja oss i vår förvirring och hjälpa oss när ångest och rädsla plågar oss i våra hjärtan. Och när vår tro vacklar just då finns Gud där för att stärka oss.

En påminnelse om Guds barmhärtighet får vi, hela kyrkan och världen, genom den heliga Faustinas uppenbarelser. Den heliga Faustina var en enkel polsk nunna som levde under första hälften av 1900-talet. Hon fick nåden att lära känna Guds budskap om barmhärtigheten och hon kunde också föra denna kunskap vidare genom sin dagbok. För det var Jesus själv som uppmuntrade Faustina att skriva en dagbok. Här i denna dagbok finns alltså de ord som Jesus själv riktade direkt till Faustina. Och Faustina berättar om hur Kristus lovade rika nådegåvor åt dem som anförtror sig åt Guds barmhärtighet. Kristus uppmanar -uppmanar och uppmuntrar alla, både syndare och rättfärdiga att de skall närma sig honom med förtröstan. Var och en som gör detta får det som han och hon behöver mest – förlåtelse och del av Guds godhet.  Och Kristus lovar dessutom att alla de som anförtror sig åt hans barmhärtighet, i dödens stund skall fyllas med frid från Gud.

Guds barmhärtighet gäller inte bara för relationen mellan den enskilde troende och Gud. Det hör vi när vi lyssnar till syster Faustinas ord i dagboken. Kristus säger där på ett ställe att han begär gärningar av barmhärtighet som skall bottna i en äkta kärlek till honom. Man skall alltid och över allt visa barmhärtighet, detta får man aldrig dra sig undan och inte heller vägra det. Kristus anvisar tre sätt att utöva barmhärtighet gentemot nästan: i gärningar, i ord och i bön. I dessa tre handlingar inneslutes barmhärtigheten i hela dess fullhet. Och iakttar man detta, säger Kristus till Faustina, visar man sin innerliga kärlek till Herren.

I dessa syster Faustinas ord ur dagboken sammanfattas, skulle vi kunna säga, det som är Guds eget budskap om hur barmhärtighet skall utövas. För som vi har sett, är det vi själva som först får del av Guds barmhärtighet. Men sedan måste vi också ge denna barmhärtighet vidare till våra medmänniskor. Vi måste alla i vår dagliga gärning vara levande bevis för den barmhärtighet som Gud låter verka i oss.

Detta är Guds budskap till oss. Och med detta vill han skapa frid i våra hjärtan. Den frid som vi själva kan uppnå i tillit till Gud har sin fasta grund i Guds egen barmhärtighet. Denna vår Herres barmhärtighet är kanske inte i varje stund synlig i vårt liv. Ändå skall vi förbli övertygade om löftet, löftet om barmhärtigheten. Det blir vi när vi lyssnar till det Kristus ju säger: Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Ära vare Fadern…