Uppståndelsen ger oss livet

42_1I dagens mässa sjunger vi påsksekvensen innan evangeliet. Påsksekvensen är en liturgisk hymn som har sitt ursprung från mitten av 1000-talet. Det är en liturgisk text som berättar om de händelser som inträffade i samband med påsken. I påsksekvensen hör vi bland annat den fråga som riktas till Maria Magdalena om vad det var hon såg när hon kom till graven. Och vi hör också Marias svar: ”Jag såg den plats där han lades. Men han var inte där, han har uppstått.”

I dag, vill också vi alla, med en slags jubel och glädje i rösten upprepa Maria Magdalenas ord: Kristus finns inte längre i graven! Han har uppstått! För det är detta, kära systrar och bröder, som är den mest centrala, avgörande och betydelsefulla händelser för oss troende. Nämligen detta – Kristus är uppstånden! Därför får också denna dag en alldeles särskild prägel av högtidlighet.

I dagens högtid skall vi låta kyrkofadern, den helige Augustinus bli en slags vägledare för oss i detta att vi alla får uppleva hur Kristus uppstår och också hur vi alla längtar efter att få se och möta honom. Den helige Augustinus är en av kyrkans mest centrala gestalter från äldre tid. Han levde mellan åren 354 till 430. Augustinus säger på ett ställe att vi troende skall vara det nya Israel. Det betyder alltså att vi skall känna och uppfatta oss som Guds utvalda folk. Ordet ”Israel”, säger Augustinus, betyder ”den som ser Gud”. Alltså – får alla vi troende leva med hoppet om att få se Gud. Men hur är då detta möjligt? tänker vi. Hur skulle någon av oss våga hoppas på detta att få se Gud? Då ger oss Augustinus en vägledning. Det är genom tron som den troende får se Gud. Och därefter skåda honom i det eviga livet, i den himmelska härligheten. När Augustinus talar om att skåda genom tron, så jämför han det som skedde när Mose bad Gud visa sig för honom. Då sade Gud till Mose att det inte är möjligt att se Guds ansikte. Mose fick skåda Gud – men på ryggen. ”Mitt ansikte kan du inte få se”, sade Gud, ”ty ingen människa kan se mig och leva. (…) Du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (jfr 2 Mos 33:18-23)

Augustinus använder denna bild för att uttrycka det som sker i vårt inre när vi firar påskdagen. Det är idag, denna vår Herres Jesu Kristi uppståndelses dag som vi får möjlighet att se Gud. För det är idag som är dagen för övergången. Augustinus kallar det så: påsken är övergången. Och han menar då övergången från död till liv. Och det innebär att också vi får gå från död till liv. Jesu Kristi lidande och död har berett vägen för oss.

Det är idag, på påskdagen som vår tro, vårt ständiga fasthållande vid tron på Gud, det är idag som denna tro får sin belöning. Det är i denna dag vi får livet. Vi ser hur vår Herre besegrat döden och lämnat den tomma graven bakom sig. Och vi förstår att Kristus nu är uppstånden, han lever! Det är denna tro på uppståndelsen som just kännetecknar en kristen människas liv. Augustinus skriver även om detta att det inte är något stort att tro på Kristi död. Det gör både kristna och de som inte har tron. Men däremot detta att Kristus har uppstått, det är något som vi är ensamma om att tro. Och vi håller detta för något stort, något oerhört stort och trösterikt. Och, säger Augustinus: när han uppstått ville han också bli sedd, när han gick över ville han också att man skulle tro på honom.

Evangeliet berättar att när Johannes gick in i den tomma graven, då såg han och trodde. Då stod allt plötsligt klart för honom – allt det som Jesus hade förkunnat. Den tomma graven blev tecknet för Johannes. Nu var Kristi förkunnelse uppfylld och till fullo förverkligad.

Från död till liv – från död till övergång. Allt är nu fullkomnat. Allt är fullbordat. Vi ser den tomma graven och vi förstår att Kristi påsk, hans övergång nu blivit verklighet. Kristus har gått före oss och vi får följa honom. Det alldeles särskilda med denna dag är att Kristus visat oss att hans uppståndelse även blir vår väg till evigt liv. Hans uppståndelse blir även vår uppståndelse.

Genom att vi idag får bevittna hur Kristus har uppstått från de döda, får även vi ett hopp och ett löfte att se fram emot, det som en dag blir vår uppståndelses morgon. Tron på uppståndelsen avgör allt i den kristnes liv, precis som Augustinus säger. Tron på uppståndelsen är källan till den sanna glädjen. Uppståndelsen fyller oss med en sådan glädje att den nästan vill spränga vårt bröst.

Herrens grav är tom. Men han är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!

Ära vare Fadern…