En ”konstig” bild av Gud?

big_153

När vi läser dagens läsningar, de Guds ord som vi lyssnar till denna 3:e söndag i fastan, kan det vara svårt för oss att hitta något som binder samman, någon röd tråd i dessa texter. Vår första tanke kan vara detta att det vi läser ger oss, ursäkta uttrycket, en ”konstig” bild av det vem Gud är.

I första läsningen ur andra Mosebok (2 Mos 20:1-17) är Gud den som ger lagen. Gud anbefaller budorden åt människor. Dessa hans ord skall vara en vägvisare för alla som tror på honom. De är en garanti för att alla folk, alla de som erkänner denne Gud som sin gud, att de för all framtid skall leva enligt Guds vilja. Det är inget konstigt med detta. Men så kommer vi till dessa ord: ”Jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud.” Så här säger Gud om sig själv, så beskriver han sig själv. Och då öppnar vi våra ögon av häpnad och vi har svårt att tro på det vi hör. Hur kan Gud vara ”svartsjuk”? Att vi själva som människor kan känna avund och svartsjuka, ja, det får vi väl – tyvärr – erkänna. Avund och svartsjuka är en synd som vi ständigt bär med oss i våra liv. Men att Gud skulle kunna vara ”svartsjuk”? Vad menas med detta?

Sedan läser vi Paulus första brev till Korinthierna (1 Kor 1:22-25). Och vi hör Paulus säga att den korsfäste Kristus för vissa kan vara en stötesten. För andra är denne Kristus bara en dårskap. Men för dem som tror på honom, den Korsfäste, är Kristus ingen annan än Guds kraft och Guds vishet förverkligad. Och detta är inte lätt att begripa. Hur kan människor uppfatta Gud på så olika sätt? Skulle det inte vara enklare om han för var och en av oss var en och den samme, den Allsmäktige, vår Fader och Frälsare?

Men i dagens texter finns även annat som förvånar när det gäller Gud och hans ord.

Vår milde och barmhärtige Jesus – hur annorlunda framträder han inte i dagens evangelietext? Här ser vi honom i ett tillstånd av vrede och upprördhet. Med piskan i handen driver han månglarna ut ur templet! Rasande far han fram mot alla dem som i Guds heliga tempel säljer oxar och får, välter omkull penningväxlarnas bord och driver ut andra som sysslar med annat än det som templet är tänkt för. Och dessutom hör vi hur han uttrycker sig på ett sätt som vi tycker verkar underligt. För han påstår ju att han på bara tre dagar kan bygga upp det tempel som det tog hela fyrtiosex år att färdigställa. Och inte nog med det: Jesus förutsäger sin uppståndelse från de döda! Och han säger sig inte behöva lyssna till människors vittnesbörd, för han påstår sig känna varje människas inre. Detta, precis detta, är vad dagens text förmedlar. Är det inte märkliga saker vi får bevittna och får höra?

Nu har vi alltså hört hur Gud säger sig vara ”en svartsjuk” Gud. Han låter sin Son bli hånad, bespottad och slutligen korsfäst. Allt detta vill många kalla för en ren dårskap. Och så Jesus – Guds Son – som på ett så starkt sätt vågar visa och påminna oss om vad templet, den heliga platsen, egentligen är till för. Vad är det för en slags Gud som framtonar i dessa för oss så märkliga ord och händelser?

Genom sitt ord visar oss Gud den väg vi måste följa i våra liv. Han gör det genom sin lag; Gud vet vilken som är den säkra vägen för oss alla. För det är denna väg, och ingen annan, som leder oss till frälsningen, till den fulla gemenskapen med vår Fader. När Gud säger sig vara ”svartsjuk” betyder det bara att han ser hur vi ständigt frestas att avvika från den väg som han vet är den rätta. Han är ”svartsjuk” i en annan mening än den vi vanligen tänker oss när vi använder detta ord. Han vill att vi skall välja den smala vägen. Men hur ofta ser han oss inte istället välja den breda vägen? Gud vill istället att vi som vårt främsta mål i livet har en längtan efter honom. Att vi varje dag allt mer närmar oss honom. Närmare och närmare för varje dag.

Det är därför, för vår skull, för vår frälsnings skull som Kristus tar på sig det många kallar för ”korsets dårskap”. För Kristi lidande och död visar att Gud är beredd att göra allt för oss. Av kärlek till oss är han beredd till och med att offra sin egen Son.

Denne Son, Jesus Kristus är helt förenad med sin Faders vilja. Hans vilja är att Gud får den rätta, den första och främsta platsen i våra hjärtans tempel. Ty liksom Jerusalems tempel borde vara en plats där man ärar och prisar Gud, så bör det också vara så att Gud har den främsta platsen i människornas hjärtan.

Att ge Gud denna plats i våra hjärtan är något vi bör sträva efter med en särskild iver under fastetiden. Kanske misslyckas vi. Men vi måste kämpa för att åter kunna resa oss och fortsätta denna vår strävan. Det är det som är den innersta meningen med fastan i den kristnes liv, att kämpa mot synden, att på nytt bygga upp och rena det som är Guds tempel i våra hjärtan. Vi kan inte göra det på egen hand. Men förlitar vi oss på Gud, får vi kraften och nåden som Jesu Kristi uppståndelse har gett oss.

I dagens responsoriepsalm (Ps 19:8-11) använder psalmisten ord och uttryck som svarar mot det som är Guds bud. Psalmisten säger om Herrens lag, ord och befallningar, att allt detta är sant, rätt, klart och rent. Allt detta är utan brist. Psalmisten uttrycker det med orden: ”Herrens lag ger liv på nytt.” Guds ord är alltså det som förnyar oss. Må vi tillåta honom rena oss, rena vårt inre, vårt hjärtas tempel, så att Gud får den plats i vårt liv som han skall ha: den första och främsta.

Ära vare Fadern…

Korrigering: Carl Hellmor