En vanlig och helig familj

4osobowa_rodzina_oddaje_6311779Jubel och glädje präglar dessa dagar när vi tänker på Jesu Kristi födelse. Julen påminner oss om att Gud nu tagit sin boning bland oss. Gud är nu en av oss. Julfirandet kan lätt ge oss en känsla av att det bara är under själva juldagarna som vi skall påminna oss detta: Kristus mitt ibland oss. Men snart kommer ju vardagen. Och hur tänker vi då kring Jesu närvaro bland sitt folk? Försvinner tanken på Kristus som min vägledare när vi stökar undan julen? Eller lever han starkt i vårt medvetande som den som har kommit för att ge mitt fattiga liv ett meningsfullt innehåll?
För vad händer efter julen, efter denna Kristi födelses högtid? Jo, snart fyller oss vardagen med alla sina bekymmer. Vi blir, som vanligt, ständigt upptagna av all planering för vårt dagliga liv. Det nu så berömda ordet ”livspusslet”, upptar all vår tid och tanke. Tanken på det underbara som nyligen hänt – mysteriet i Betlehem, försvinner med den sista resten av julskinkan och när julgranen kastats ut. Vi är tillbaka i vardagen.

Men låt oss ännu för en stund stanna vid det märkliga som hände för 2000 år sedan, där långt borta i Betlehem. Och det gör vi just idag när vi firar festen till minne av Den heliga familjen: Josef, Maria och Jesusbarnet. Den här dagen ger oss anledning att ytterligare fördjupa oss i detta att Gud kommer till oss människor under enkla, fattiga, vardagliga förhållanden. Och under dessa förhållanden förstår vi att Maria och Josef inte i första hand tänkte på att det nu var Guds son som kommit till världen. För Maria och Josef var det istället praktiska problem som måste lösas: först av allt måste ju Josef hitta en plats för dem där de kunde få skydd, få tak över huvudet. Och så föddes Jesus och av texterna förstår vi att livet för den lilla familjen gick vidare som vanligt. Ett liv som säkert även i fortsättningen var fullt av strapatser och umbäranden.

Men vi måste vända bort blicken från de förhållanden av fattigdom och strapatser som var Josef och Marias. Och istället måste vi fokusera på det som är födelsemysteriets kärna: att Gud själv uppenbarar sig i det lilla barnets gestalt. Och att Gud vill att barnet skall bli inte bara vägvisaren i våra liv utan själva vägen till gemenskap med honom. Så för varje gång vi står vid krubban får vi anledning att reflektera över förnyelse och fördjupning av vår kristna tro. Vi måste förstå att undret i Betlehem innebär att Gud vill vara oss nära. Och därför måste vi anstränga oss att i trohet mot honom leva efter det som är hans vilja. De yttre tecknen på julfirandet lägger vi efter några veckor bakom oss. Men för den troende måste julen lämna spår efter sig, djupare än vad vi kanske i förstone förstår: Gud skall inte förgäves ha givit oss sonen som vår Frälsare. Vi måste för all tid bära Jesusbarnet i vårt hjärta och sinne. För Gud vill fortsätta att leva i vår närhet. Och han gör det i vår vardag, i relationerna människor emellan. Han finns där, nära dem som är villiga att ta emot honom.

Det kan vara svårt att finna Gud i vår vardag. För i vardagen finns alltid något som distraherar oss och för tankarna bort från Gud. Men det är just i vår vardag som Gud är oss närmast. Han finns där i våra sorger och bekymmer, men också i vår glädje och lycka. Han finns där i våra relationer till våra medmänniskor. Kort sagt: Gud finns där vi minst anar honom. Gud finns inom oss och vi som döpta är en del av honom. När vi idag talar om Den heliga familjen så tänker vi på Maria, Josef och Jesusbarnet. Men vi vet också att idag är många av oss, av olika skäl, ensamstående. Låt oss då tänka på och kanske i någon mån finna tröst i att vi ändå alla tillhör en familj, nämligen Guds familj. Så är vi ju till exempel alla Guds barn.

Alla lever vi i tillit och hopp om att få möta Herren i våra liv, vara honom nära. Om detta påminner oss idag Symeon och Hanna. Dessa båda är ett föredöme för oss när det gäller tillit, förtröstan, uthållighet och tålamod i väntan på Herrens, Messias uppenbarelse. Och Symeon och Hanna får också uppleva lyckan av att få möta den som de känner igen som den utlovade Messias. De väntar på Gud och de känner omedelbart igen honom när han av Josef och Maria frambäres i templet. I det lilla Jesusbarnets gestalt känner Symeon igen sin Herre och Gud. Deras tålmodighet, längtan och väntan gör det möjligt för dem att med det samma känna igen Messias i det lilla barnets gestalt.

”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”, ber Symeon till Gud efter att han fått se Kristus. Och på samma sätt tackar och prisar Hanna Gud efter att hon fått se Jesusbarnet. För Symeon och Hanna är Gud närvarande bland sitt folk, men hur många av oss känner Guds närvaro i vår vardag?

Gud finns inte i det märkliga, unika eller enastående. Gud finns i vår vardag. Där får vi många möjligheter att möta honom, känna igen honom för att sedan ta emot honom i vårt hjärta, i vår själ. Vi behöver som Josef och Maria, på rätt sätt, ta emot Jesus när han kommer till oss. Vi behöver som Symeon och Hanna vara villiga att känna igen Kristus varje gång han själv vill visa sitt ansikte för oss.

Ära vare Fadern…