Kom Herre Jesus!

advent-2012När vi idag firar den fjärde adventssöndagen, då förstår vi också att Herrens ankomst under julnatten nu verkligen är nära. Vi har nu under adventstiden många gånger hört att vi måste bereda väg för Herren, vi måste välkomna honom till vårt hjärta, bjuda in honom. Men vad innebär då detta att vi nu står inför Herrens ankomst?  Och vad innebär det att Gud själv nu ger oss sin son för vår frälsnings skull?

När Gud nu ger oss sin son, Messias, Jesus Kristus, så är detta en gåva så stor att vi knappast förmår förstå det. Han ger oss denna gåva, ger den till oss som tillhör honom genom dopet och han gör det för vår frälsnings skull, för att rädda oss undan syndens fördärv. Och det är inget tillfälligt besök Gud låter Messias göra hos oss, han är ingen tillfällig gäst bara under julhögtiden. Det Gud vill är att Jesus Kristus för alltid skall bli kvar hos oss, stanna hos oss och vara oss nära. Från nu och för all tid.

Vi kan bli förskräckta över tanken på Guds närvaro mitt ibland oss. För, kära vänner, skulle Gud – den allsmäktige, vilja komma till just mig och dig? Och inte nog med det! Skulle han, vår skapare, också vilja stanna hos oss, för alltid? Så det kanske inte är att förvåna sig över att Maria blev rädd. Vad kunde Maria, den helt unga flickan, förstå av allt detta? Ängeln som hälsar henne med orden: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Det måste ha varit en stund för Maria av både förskräckelse, men också förvirring. Vad var det nu som väntade henne? Men så lugnar ängeln henne med orden: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

Men varför blev då Maria så förskräckt över ängelns ord? Jo, det är lätt att förstå om vi för en kort stund sätter oss in i det som var judendomens tro och tradition. Och i det sammanhanget får vi inte glömma att Maria var en helt ung flicka, sannolikt utan någon särskild kunskap om djupare insikter i teologi eller förklaringar om Guds väsen. Men det vi får anta är att det för Maria var helt otänkbart att Gud skulle kunna vara människorna så nära. Så ängelns ord: ”Herren är med dig” – Nej! Av detta förstod nog Maria ingenting alls! För det Maria säkert visste var att Gud inte alls var tillgänglig på det sättet. Gud befann sig i templets allra innersta, på den heligaste platsen, dit översteprästen bara fick gå en gång under hela året. Gud var närvarande i all sin härlighet, men bara för de få och utvalda. Inte bland vanliga, fattiga människor. Detta får vi nog anta var vad Maria visste om Guds närvaro.

Så när Maria nu blir havande och föder Guds son, den som skall bli vår Messias, så förändrar detta allt i människans liv. För nu är Gud med oss, han är hos oss, nära oss, för all tid. Han är inte längre långt där borta i templets allra innersta skrymsle. Och det går inte längre att säga att han inte bryr sig om den lilla människans öde. Det går inte att säga att Gud lämnar människan åt sitt öde. För Gud bryr sig. Guds människoblivande, när Gud tar sin boning bland oss och blir en av oss alla, så är han här hos dig och mig på riktigt! Det går inte längre att säga att Gud gömmer sig i himlens härlighet, oåtkomlig för oss andra. För nu finns han ju där. Vi ser ju honom ligga där på krubbans strå! Vi ser det med våra egna ögon! Och vi kan inte längre säga att vi inte vet vem Gud är, att vi inte känner honom. För på julnatten sker det under som profeterna förutsagt: ”Den unga kvinnan skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, Gud med oss” (jfr Jes 7:14).

Vi är alla rädda för förändringar, när något nytt och annorlunda sker som vi inte väntat oss. Så hur skall vi då kunna förhålla oss till det faktum att Gud faktiskt gett oss sin son för vår frälsnings skull? Är inte detta något alldeles för svårbegripligt? Kan vi ta till oss detta? Blir inte allt mycket enklare om vi håller detta med ”Gud” på en viss distans, låter honom stanna där i sin himmelska härlighet? För hur går det annars för oss om han kommer oss så nära, som texterna berättar. Inte ens för Maria gick det att förstå att hon skulle föda Guds son. Hur skall detta ske? Det var en fråga som Maria ställde till ängeln.

Under dessa sista dagar av adventstiden behöver vi alla Maria. Vi behöver lära av henne hur vi skall ta emot Gud och tillsammans med Maria måste vi lära oss att säga, uppriktigt och av hela vårt hjärta: jag är Herrens tjänarinna, jag är Herrens tjänare. Marias ”ja” till ängeln förändrade henne, Gud blev en levande del av hennes liv. Och på samma sätt, kära systrar och bröder, blir det med oss. Om också vi säger ”må det ske med mig som du har sagt”, om också vi öppnar våra liv för Gud, så blir våra liv i grunden förändrade.

Det är av Maria vi kan lära oss att acceptera och ta till oss det som är Guds vilja. Och detta kan vi göra med tillit och förtröstan. Det är inte Guds vilja att skrämma oss till ett liv tillsammans med honom. Istället är det med glädje och tacksamhet Gud vill att vi skall bereda plats åt honom i våra hjärtan. Gud vill vara en viktig del i varje människas liv, inte bara EN viktig del, utan den VIKTIGASTE delen i vårt liv. Han vill vara vår ledstjärna, vår ständige följeslagare, vår kärleksfulle fader. Han vill vara den till vilken vi ställer all vår tillit och allt vårt hopp om en tillvaro bortom detta livet. Tillsammans med Maria ber vi därför att Herrens närvaro blir förverkligad i våra liv.

När vi om några dagar får se Jesus i Betlehems stall och då får begrunda hans närvaro mitt ibland oss, låt oss då inte bara låta honom stanna där, på krubbans strå. Låt oss inte lämna honom där. För han kommer till oss och till världen, inte för att stanna i denna krubba, utan för att ständigt vara med oss, ständigt vara närvarande i vårt liv, finna sin plats i mitt och i ditt hjärta.

Låt oss därför gå hem från denna mässa med Marias ord i våra hjärtan och sinnen och en bön om att det i våra liv skall ske, det som Herren vill. Kom Herre Jesus för att vara med oss i dag och alla dagar.

Ära vare Fadern…