Inte bara väntan, utan väntan i glädje

MTAyNHg3Njg,13352209_13352292”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Herren är nära (jfr Fil 4:4, 5b).” Dessa ord av den helige Paulus finner vi i brevet till Filipperna. Dessa ord är också det som kallas för ”ingångsantifon”, de inledande orden, den bön som inleder mässan. Denna söndag, den tredje söndagen i advent kallas också för ”Gaudete”, som på latin betyder just ”gläd er”. Och denna söndag ger oss verkligen skäl att vara glada. För nu vet vi att Jesu Kristi ankomst är nära.

Detta att vår Herres ankomst nu är så nära förestående, detta att han kommer för att vara med oss, nu och för alltid, markerar man i kyrkans liturgi också på ett särskilt sätt. De som i dag har haft möjlighet att närvara i kyrkans gudstjänster har också kunnat se hur man i dag använder en mässhake i rosa färg. Den vanliga färgen under adventstiden är ju annars violett. Men för att visa detta att Herrens ankomst är så nära, att vi nu i vår väntan på honom kommit så långt fram i tiden vill kyrkan, genom den rosa färgen, ge oss en påminnelse om att tiden för hans ankomst nu är nära. Och det är därför, kära vänner, som vi känner denna pulserande glädje i vårt inre. Det är som om vi, med Paulus ord, vill brista ut i glädjeropet: Gläd er! Herren är nära!

Ingen anledning till glädje kan vara större än denna: julhögtiden närmar sig. Gud gav oss sin son. Gud blev en av oss. Och han valde att leva bland oss människor, på våra villkor. För vår skull, för vår frälsnings skull kommer han oss nu så nära. Han blir människa. Och detta ofattbara under ger oss anledning till denna riktiga, sanna och jublande glädjen: gläd er, alltså, för Herren är nära!

Alla av oss känner verklig glädje över att Herrens ankomst nu är så nära. Men det finns också mycket som försöker ta ifrån oss denna vår glädje. Det finns saker runt omkring oss som försöker förminska vår glädje, kanske till och med släcka ut de glädjens ljus som vi nu tänder i våra hem. Och vi behöver bara se oss runt omkring för att förstå att det mitt upp i all glädjen också finns ett lidande. Denna söndag är ju Livets söndag. Men lidandet gör ingen paus i det som vi vill fira just som Livets söndag. För det finns många människor i vår omvärld som i dag nekas de saker som vi uppfattar som närmast självklara: hus och hem, hälsa, fred och frihet. Så på olika sätt förstår vi att livet, Guds gåva, inte kommer alla till del. Och det är då vi får anledning att fundera över om vi trots allt lidande i världen får lov att glädja oss i dag. Smärtan, sorgen, fattigdomen, krigen – är det rätt att känna glädje när världen i dag lever på olika sätt under just lidandet?

Åter igen påminner oss texten i dag om vem Johannes döparen är. Han var den, säger texten, som skulle vittna om ljuset. Och med ljuset menar texten förstås den kommande Messias. Messias, Jesus Kristus skall bli det sanna och starka ljus som skall lysa för alla oss människor. Vi vet ju att människor i stort antal kom till Johannes döparen och säkert var de många som ställde frågan till honom: ”Vem är du egentligen?”  Johannes svarade då med profeten Jesajas ord att han är en röst som ropar i öknen och som är kallad till att förbereda vägen för den Messias som nu snart kommer. Men han säger också – och detta är viktigt att lägga märke till – ”mitt ibland er står en som ni inte känner, som kommer efter mig.” Han således både förebådar Kristi ankomst, men säger samtidigt att Kristus redan finns här – mitt ibland oss, men vi ser honom inte. Johannes är den som vill öppna våra ögon för Messias, för Jesu närvaro bland oss människor och för Jesu frälsargärning.

När Johannes påminner folket om Kristus, gäller denna påminnelse också för oss. ”Mitt ibland er står den som ni inte känner.” Ljuset finns där alltså redan, därför skall vi vara glada. Jesu ankomst är ett glädjens ljus för oss alla. Han är ljuset som lyser i mörkret. Han är det ljus som förmår skingra även det djupaste mörkret i människans liv. Över denna Guds närvaro mitt ibland oss, har vi verkligen anledning att känna tacksamhet och glädje. Vi är befriade ur mörkrets och syndens slaveri. Att bekänna oss till Kristus blir vår räddning.

Att ljuset finns i våra liv, betyder inte att mörkret helt skingras. Ljuset finns där, men mörkret har en tendens att ibland finnas kvar. För detta att Jesus Kristus, på vilken vi väntar, är alla troendes starka ljus och vägledare, gör inte att våra svårigheter och plågor försvinner ur våra liv. Inte heller försvinner synden. Ljuset finns där, men mörkret i dess olika former finns där också. Och mot detta mörker måste vi varje dag kämpa.

Vi måste kämpa mot mörkret, kära systrar och bröder. Men ljuset gör att mörkret inte skrämmer oss längre. Ljuset gör istället att vi får modet att kämpa mot mörkrets krafter, mot ondskan, mot synden och för rättvisa, frid och fred bland människor. Har man ljuset, det eviga ljus som Gud sänt oss som sin ledstjärna, så har man också fått kraften att kämpa och leva även med mörker omkring sig. Det är därför som väntan på Herren, vårt ljus, fyller oss med sådan glädje i dessa dagar. Vi förstår alla att med Herrens ankomst försvinner inte mörkret och plågorna. Lidandet finns kvar. Men vi lever också i den starka förvissningen om att vi med det ljus som Herrens ankomst innebär, att vi med detta ljus får kraften att kämpa. Vi får hoppet om ett liv vid Jesu sida, bortom sorg och elände. Och med den vissheten har vi också rätt att känna glädje under vår väntan. Med ljusets ankomst försvinner, om inte själva mörkret, så i varje fall den fruktan vi skulle känna om vi inte hade ljuset – Jesus Kristus som vårt hopp och vår tillflykt. Låt oss därför våga vara glada under dessa dagar fram till julens högtid.

Ära vare Fadern…