Att vänta på Herrens ankomst

time-management1-4
”Nu är det jul igen.” Så låter det i en julsång som vi alla känner, och som vi redan nu, under årets första adventsvecka kan höra i alla möjliga sammanhang. Lite grann känns det kanske för oss som att julen redan är här: alla affärernas juldekorationer, de vackra julgranarna på torg och gator och all den julmusik som spelas i radion.

Under advent förbereder vi oss inför julen. Advent betyder, som vi vet, ”ankomst”. Och det är vår Herres ankomst vi väntar på. Adventstiden innebär därför att vi skall förbereda oss, våra själar och våra hjärtan för Jesu Kristi ankomst. För julhögtiden är något mycket mer än den stämning av högtid som juldekorationerna, julgranarna och julmusiken förmedlar. Julen är inte bara en fråga om ”stämning”. Julen är inte bara det som blinkar, gnistrar och glimmar. ”Julstämning” och ”julmys” – ja, men julen är också något alldeles annorlunda. Något för oss kristna en händelse av alldeles speciellt slag, en alldeles avgörande händelse.

Julen är alltså något mycket mer än bara det som syns, något det vi kan kalla julens yta. Visst är det viktigt detta att vi förbereder oss för att skapa en riktigt god julstämning för oss själva, vår familj, våra släktingar. Detta att vi anstränger oss så i våra förberedelser, det visar att vi ser julen som en stor och stämningsfull högtid som lyser upp i vintermörkret. Hur skulle vi klara denna långa tid av mörker och vinter om vi inte hade denna högtid med glimmande ljus, färger och glädje att se framemot.

Men mitt upp i alla dessa julens förberedelser måste vi begrunda vad som är julens kärna, julens verkliga innebörd för den troende. Och det som är det viktigaste under julen är det som adventstiden påminner oss om – nämligen att det är Herren, Gud själv som nu kommer till oss. Herrens ankomst är alltså julens allra viktigaste händelse. Nu väntar vi på honom, nu, under adventstiden förbereder vi oss i våra hjärtan för att ta emot honom så att han för var och en av oss blir den han vill vara: Emmanuel, Gud med oss.

Men, kära vänner, det finns risker med detta att det ytliga, inte minns då det kommersiella, att detta helt får ta överhanden i våra förberedelser. Det finns en risk att vi glömmer, eller på något viss förminskar det som är julens verkliga innebörd. Och detta ytliga kan, om det vill sig illa, helt få oss att glömma att det är Jesu Kristi ankomst som är julens viktigaste budskap.

Därför – för att inte riskera att vi förlorar det viktigaste ur sikte, behöver vi en röst att lyssna på, en röst som ropar och påminner oss om att vår Gud snart kommer. Och det är Johannes döparen som är en sådan profet, en sådan röst för oss. Han är den profet under adventstiden som riktar vår blick till detta det viktigaste av allt: Herrens ankomst.

Alldeles i början av Markusevangeliet får vi höra talas om Johannes döparen. Och när vi där hör om vad han gör, så förstår vi att han är en, för att använda ett modernt språkbruk, mycket populär och framgångsrik förkunnare. För texten berättar att det var ”hela Judeen och alla i Jerusalem” som kom för att lyssna på Johannes. Hans lära och hans förkunnelse gjorde att folk ville omvända sig, ändra sina liv, lämna sina synder och sina dåliga vanor bakom sig.

Vad var då detta för en slags förkunnelse som var Johannes döparens? Vad var det som gjorde så starkt intryck på de som lyssnade på honom? Texten berättar om märkliga saker som Johannes förkunnade. Säkert lyssnade alla med stor förvåning på det han hade att säga. För det Johannes sade var att efter honom kommer någon som är starkare än han. Då kommer den som skall döpa folket med helig ande. I sin förkunnelse pekar alltså Johannes ut någon annan, någon större, någon starkare, någon med helig andes kraft att döpa. Johannes’ profetia pekar alltså fram mot Messias. Det är förkunnelsen om den kommande Messias som är det viktigaste för Johannes. Johannes framhåller inte sig själv eller sin egen gärning. Istället går hela hans strävan ut på att få människor att lära känna Kristus som den kommande Messias, den Gud som vill vara människorna nära. Och Johannes vittnar om den kommande Messias med dessa ord: ”jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar.”

Detta är ingen falsk ödmjukhet. Johannes är ärlig och uppriktig i det han säger. Han förstår att det inte är han själv utan istället den kommande Messias som är det viktigaste av allt att berätta om. För Johannes finns inget viktigare än detta att förkunna Herrens ankomst. Samtidigt, avvisar eller föraktar inte Johannes det som tillhör det vardagliga, vanliga sättet att kalla samman och tala till folket (Luk 3:1-20). Men det som ser ut som ett tillfälle bland många där Johannes predikar med allt folket samlat omkring sig, är just vid detta tillfälle det som innehåller själva kärnan, det allra viktigaste han har att förkunna – nämligen detta att han pekar på den som skall komma efter honom, den som skall döpa med helig ande, Messias som skall bli en av oss.

Därför är Johannes döparen adventstidens profet. Johannes visar oss den som är den viktigaste av alla. Han visar oss på Messias, på Gud själv som vill vara sitt folk nära. Och så är det. Herren vill komma till var och en av oss. Han inte bara vill komma till oss, han gör det också, han kommer till oss. Under julnatten ser vi honom ligga där på krubbans strå i det lilla barnets gestalt. Och vi vet att nu har han kommit som den utlovade Messias.

Och för att nu avslutningsvis anknyta till det vi inledde med i denna predikan: när han nu kommer till oss som vår frälsare, får det inte finnas något som hindrar oss att ta emot honom. Inget får hindra Guds väg till våra hjärtan. Och det är där vi måste tänka på att inte allt det yttre i våra julförberedelser får skymma sikten fram mot vår Herre och frälsare. Vi skall inte neka oss de yttre tecknen på julens glädje. Men vi skall inte heller glömma att vår frälsare kom till oss under enkla, fattiga förhållanden, utan all glans och fest.

Så när vi känner att mycket annat står i vägen för det som är julens sanna budskap, så måste vi undanröja dessa hinder så att vägen till vår konung är öppen för oss. Vi måste bana väg för Herren, vi måste jämna vägen för vår Gud, för Herrens ankomst. Gud kan inte komma till vårt hjärtas inre utan vår egen medverkan. Herren kommer och vi får jubla över Jesu födelse under julhögtiden. Men för att han på allvar skall få ta sin plats i våra hjärtan, måste vi förbereda vägen.

Ära vare Fadern…