Jubla och var glada – håll er vakna!

adventasgladjeKära vänner, nu går vi in i en tid av väntan. Adventets tid. Under de veckor som nu finns där före julens högtid, skulle jag egentligen varje gång jag predikar vilja göra det under rubriken: jubla och var glada – håll er vakna! För det är detta som präglar varje kristens väntan på det som snart skall komma. Jublet och glädjen, men också detta att vi hela tiden måste hålla oss vakna. För under den första tiden av adventet talar evangeliet inte om det som är Jesu Kristi ankomst i det lilla barnets gestalt i Betlehem, utan det som är Herrens andra ankomst.

Adventstiden är således en tid av två slags väntan. I den första delen av advent talar texten mycket om Herrens andra ankomst. Vad innebär då detta för oss? Hur skall vi förbereda oss?

Kanske tycker vi att vi redan är förberedda på Herrens ankomst på det sätt som vi tror han väntar av oss. Under ett långt liv som troende har vi om och om igen tagit Herrens ord till oss: håll er vakna! Se upp så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Dessa ord är en uppmaning till oss att hela tiden med iver fördjupa vår tro, leva i sakramenten, flitigt delta i kyrkans gudstjänster och troget läsa Bibelns ord. Vi får aldrig förtröttas. Vår låga i tron måste vi hålla levande. Vår iver att tjäna Herren får aldrig mattas. Ständigt måste vi hålla oss vakna! För vi känner inte stunden och dagen när Herren kommer. Men som troende vet vi att den kommer.  Så mina vänner, det får aldrig gå rutin i vårt kristna liv. Ständigt och på nytt, i bön och gudstjänstliv måste vi förbereda oss, så att vi i trygghet och förtröstan kan möta Herren Jesus den dag han väljer att komma.

Men adventstiden innehåller också en annan slags väntan. Det finns en annan slags ankomst förknippad med adventstiden. Ju längre fram mot julens högtid vi kommer, desto mer riktar vi blicken mot det under som sker i det lilla stallet i krubban i Betlehem: Jesu Kristi ankomst i det lilla barnets gestalt. Guds Son, vår räddare och förlösare, som Gud i sin gränslösa kärlek ger oss, ligger nu där på krubbans strå. ”Han kom till oss och trädde fram i ringhet”. Gud lät sin son födas på jorden som en av oss, för att Gud, vår Skapare, vill vara oss så nära. Han blir vår Emmanuel, Gud som är med oss, Gud som är mitt ibland sitt folk.

Det finns starka krafter i vår omgivning som lätt distraherar oss i denna vår väntan på Jesu födelse under julnatten. Det blir lätt så att istället för att vi under dessa veckor fram till jul begrundar det under som då sker, att vi istället upptas av allt annat slags förberedelsearbete: julmaten, granen, julklapparna, jultomten och mycket annat som konsumtionssamhället sköljer över oss som lockelser: Köp det! Köp detta! Och ofta är vi snabba med att döma ut den här sortens företeelser som någon slags bråte som skymmer det som är julens kärna. Men låt oss inte fördöma kategoriskt och ensidigt. För mycket kring julen vill vi skall finnas där. Vi skall inte neka oss gemenskapen med våra nära och kära. Vi skall inte neka oss den goda julmaten, julgranen och julklapparna. Men någonstans, tror jag att all glädje kring julen, festen, stämningen, har sin upprinnelse i tanken på vad som en gång hände i krubban i Betlehem. Jag tror inte att någon, även den icke-troende, inte någonstans inom sig känner att det var just då – under julnatten – som Gud, vår Skapare gav oss sin son som vår frälsare.

Redan nu skymtar vi genom ett grått töcken av moln och mörker, konturerna av stjärnan. Ännu ser vi den lysa svagt. Men ju mer vi närmar oss julen, lyser den allt starkare: stjärnan som visar oss vägen till Betlehem och till vår Herre Jesus Kristus.

Vårt liv som troende är alltså i dubbel mening fyllt av hopp, glädje, tillit och förtröstan. Liksom det lilla barnet med iver väntar och frågar sin mamma, pappa eller mormor eller farfar: när kommer julen? Blir det inte snart jul? Och denna barnets otålighet följer den sant troende och bedjande människan genom hela hennes kristenliv. Vi väntar ivrigt, även vi som inte längre är barn, på det som texterna talar om som Herrens ankomst: hans ankomst både under julnatten och så hans ankomst på den yttersta dagen.

Och som jag sagt i det tidigare: lever vi vårt kristna liv i bön, i sakramenten, i gudstjänstlivet, och därtill lever med kärlekens gärningar i förhållande till våra medmänniskor som vårt främsta riktmärke, då har vi heller inget att frukta. Då är vi väl rustade, väl förberedda av Gud själv, genom den helige Ande, att på rätt sätt invänta vår Herre.

Vi finner styrka i Paulus ord i dagens andra läsning, styrka och uppmuntran: ”Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras.” Hör vi vad Paulus säger? Vi saknar inget i våra nådegåvor om vi på rätt sätt levt vårt liv enligt Guds vilja. Snart är den stund inne när vi får bevittna hur Jesus kommer till oss i krubban i Betlehem. Men, kära vänner, låt oss sedan, med Andens hjälp, hålla oss vakna, så att vi inte missar den stund när Jesus Kristus kommer åter till vår jord. Må därför nedanstående ord bli vår bön under detta års advent:

”Du är med oss som du lovat.
Hjälp oss leva i din närhet.
Gör vår väntan till en gärning
Som bereder dagens ankomst
Då vi ser dig som du är.”