God och trogen eller slö och dålig – vilken slags tjänare är jag?

who-am-i-open-1024x768

Almanackor och kalendrar är något vi alla använder i vår vardag. Med almanackans hjälp planerar vi våra möten eller påminner oss om veckans dagar. Alla använder vi en almanacka.

Det finns också en kyrkans kalender, som delar kyrkoåret i olika perioder. Kyrkoåret börjar med den första adventssöndagen, så småningom kommer julen och efter julen – den långa fastetiden i väntan på påsken. Påsktiden avslutar vi ju med pingstfirandet, och sedan, som vi alla vet, följer en period under kyrkans år som vi kallar för ”tiden under året”. Kyrkoårets sista söndag firar vi med Kristus Konungens högtid om en vecka. Och snart börjar så det nya kyrkoåret med den första adventssöndagen.

Varje år när kyrkoåret närmar sig sitt slut, påminner oss Guds ord om detta att vårt kristna liv är en vandring, en pilgrimsvandring mot det slutliga målet, den himmelska härligheten i den fulla gemenskapen med vår Herre. Så här, vid kyrkoårets slut får vi en särskild anledning att tänka efter hur vårt kristna liv egentligen ser ut. Hur är det med vårt engagemang i tron? Hur förvaltar vi de trons gåvor som Gud genom Anden gett oss?

I liknelsen om talenterna vill Jesus få oss att begrunda hur vi använder Guds gåvor. En talent var dåtidens viktmått, motsvarande 34 kilo. I pengar räknat var en talent värd 6 000 denarer, alltså det som motsvarade 6 000 dagslöner. Således, ett nästan ofattbart stort värde i en enda talent. Liknelsen berättar om mannen som skulle resa bort och därför kallade till sig sina tjänare för att bland dem fördela sina tillgångar. Fördelar han då dessa rättvist? Kanske tycker vi annorlunda. En fick fem talenter, en annan fick två, men den tredje fick bara en talent. Men mannen är inte orättvis. Han känner sina tjänare och han tror sig fördela tillgångarna efter förmågan hos var och en av tjänarna, så att varje tjänare, på rätt sätt skall kunna förvalta vad han anförtrott dem. Och sedan reser mannen iväg.

Den man som kallar till sig tjänarna för att fördela sin egendom, är en bild för Gud själv. Gud kallar oss till ett liv i enlighet med hans vilja. Och han ger oss gåvor för att vi skall kunna leva vårt kristna liv. Den största och främsta gåva vi får är trons gåva. Men förmågan att förvalta denna trons dyrbara gåva ser olika ut för var och en av oss. Visst skulle vi väl ibland önska att vi hade en starkare, mer levande tro. Vem skulle inte vilja ha den trons gåva som var den helige Franciskus’ eller den heliga Birgittas? Men ofta känner vi istället vår svaghet. Varför har andra fått så mycket men inte vi? Varför två eller fem talenter till andra, men bara en till mig? Är det då så att Gud med större kärlek omfattar de helgon och martyrer som har en starkare trons gåva än vi själva?

Nej, kära systrar och bröder. Det viktigaste är inte antalet talenter utan hur vi förvaltar de talenter vi fått. Gud ger åt var och en efter hans eller hennes förmåga. Det är alltså hur vi förvaltar Guds gåvor som är det viktigaste.

Det händer alltså från och till att vi vacklar i vår tro. Vad har egentligen min enda talent för värde? Är det inte bättre att gömma undan den? Jag känner ju ändå ingen särskild styrka i tron, inte heller känner jag Andens verkan i mitt liv. Och i bönen – överhuvudtaget i det andliga livet – känner jag inte Guds närvaro. Så är det då någon mening att förvalta det lilla jag fått av Gud? Är det inte bättre att gömma min enda talent i jorden?

Vilken fara finns det inte i detta att börja tänka just så! Till tjänaren som gömde sin enda talent sade hans herre: du är en slö och dålig tjänare. Slö och dålig! Och ändå var det inte mycket mannen krävt av sin tjänare. Det hade räckt om tjänaren lämnat sin enda talent till banken. Men han valde att inte göra någonting alls. Och därför: du är en slö och dålig tjänare! Domen var hård, men rättvis. Den gåva tjänaren fått, även om den var liten, hade han inte på rätt sätt förvaltat.

Och slutligen de ord vi har svårast att förstå: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” Hur skall då detta tolkas? Vi läser i texten att tjänaren skulle ge sin enda talent åt den som redan hade tio. Han fick alltså inget behålla som han hade hoppats. När han nu valt att gömma sin talent, kunde han heller inte få behålla den. Den gåva vi fått av Gud – även den minsta av gåvor – den enda talenten, vår tro om än svag, måste vi på rätt sätt förvalta. Detta är Guds mening och vilja när han delar med sig till oss av sina gåvor. Och gör vi inte det, går allt förlorat. Ingen får gömma den gåva som Gud har gett oss.

Vi är alla olika. Tack och lov! Gud har skapat oss olika, gett oss olika gåvor. Vi är alla kallade, men vi är också alla olika. Och vi har olika förmågor att leva enligt Guds vilja. Med alla de skillnader som finns oss emellan, är vi ändå kallade till det samma kristna livet i gemenskap med Gud. Vi har fått olika gåvor, en talent eller flera. Men om så bara med den enda talenten från Gud som vår gåva, kan vi ändå på det sätt Gud vill förvalta den gåva vi fått. Den enda talenten kan bli till något mycket mer och större inför Gud, den enda talenten kan förmeras. I bönen, i kärlek till medmänniskan, i ett troget gudstjänstliv, tjänar vi Gud med den talent vi fått. Med den enda talenten eller med de flera talenterna. Äger vi tron, är den enda talenten av lika stort värde inför Gud som de många talenterna. Även den minsta gåva har sitt värde inför Gud. Därför får den enda talenten aldrig gömmas undan, grävas ner. För också med en enda talent har Gud visat oss sin tillit. Också med den enda talenten som gåva visar oss Gud att han vill att vi skall tillhöra honom.

 

br. Marek Gil OFMCap.

Korrigering: Carl Hellmor