Mitt inre: ett tempel för Gud eller en saluhall?

jesus-driving-the-money-lenders-from-the-temple

Det finns ett skäl till att vi idag, i hela den katolska kyrkan, firar denna fest till minne av Lateranbasilikans invigning. Med detta firande påminner vi oss om att katolska kyrkan inte bara är en församlingskyrka i Angered eller i Alingsås, att katolska kyrkan inte bara är ett stift i Sverige. Istället är det så att vår kyrka består av alla troende, spridda i alla länder, på alla kontinenter. När vi tänker på kyrkan i dess helhet, då måste vi komma ihåg just detta att det är alla vi troende som bygger kyrkan här på jorden. Först när vi påminner oss detta får vi tala om den katolska kyrkan som en helhet.

Kyrkan är förenad kring påven. Det är påven som här på jorden är alla troendes herde. Genom honom, genom hans ord, genom hans förkunnelse och undervisning ”flödar” lärans rena vatten, det friska vatten, som ger liv åt oss alla, åt kyrkan i hela världen. Kraften och styrkan från Gud får vi genom kyrkans förmedling.

Men Guds ord påminner oss idag också om något annat, något viktigt som vi lätt glömmer. Det är med vår kyrka liksom med varje annan byggnad så, att den består av små byggstenar. Och när jag säger ”byggstenar” tänker jag inte på det materiella. Istället är kyrkan Jesu Kristi kropp där var och en av oss är en ”byggsten”. För att på rätt sätt vårda vår kyrka, vårt andliga hem, måste vi också hela tiden bemöda oss om att vi håller vår tro levande.

Den helige Paulus visar oss vägen. I brevet till Korinthierna skriver han att vi är Guds bygge. Och att grunden för detta bygge är ingen annan än Jesus Kristus själv. Vi är, fortsätter Paulus, Guds tempel och i detta tempel bor Guds ande. Och Paulus avrundar: ”Guds tempel är heligt, och ni är det templet.” Paulus ord står fast, för alla troende, i alla tider.

Dagens evangelium berättar om vad som hände när Jesus gick in i templet i Jerusalem. Detta tempel borde ju vara den heligaste av alla platser – Guds boning. Men vad är det istället Jesus finner där? Jo, en saluhall, fylld av oxar, får, duvor och penningväxlare. En saluhall är just vad Jesus kallar Guds tempel. Och för Jesu vrede verkar inte finnas någon gräns. Med en piska driver han månglarna ur templet.

Men vi måste också tolka Jesu ord och det han gör på ett annat sätt, på ett djupare plan. För det är idag som Jesus kommer in i det som är vårt hjärtas tempel. Vi som säger oss tillhöra Jesus i vår tro. Och vad är det då Jesus finner i detta vårt eget tempel? Vi måste ställa frågan på sin spets: är mitt inre en plats där Gud har sitt tempel eller liknar också mitt inre en saluhall, en plats för all denna världens ytlighet, men inte platsen för Gud?

Jesus renar Jerusalems tempel, strängt och utan kompromisser. Han gör det för att han vill påminna om att inget får orena det som först och främst är Guds boning. Det hade blivit en tradition för judarna med denna handel i templet inför gudstjänsterna. Offerdjur skulle köpas och säljas. Och rätt valuta måste användas för att offra. Men under tidens lopp hade denna handel nästan helt tagit över. Det som skulle vara ett hjälpmedel i sättet att dyrka Gud, hade blivit viktigare än Gud själv. Och det är därför Kristus idag ger oss ett så klart budskap: den främsta platsen i Guds tempel tillhör Gud och bara honom! Allt annat måste bort. Templet måste renas.

Liksom varje byggnad ibland behöver renoveras, behöver också vi förnyas, renas i vårt inre. Vi som ju är Guds eget bygge, Guds tempel. Och det är därför Kristus letar sig in i vårt hjärtas djup för att rena oss. Allt ovidkommande som trängt sig in i våra hjärtan måste bort. Allt som blivit viktigare än Gud själv måste vi befria oss ifrån. Med Kristi hjälp, med honom vid vår sida får vi rannsaka oss själva och åstadkomma denna nödvändiga inre rening.

Bibeln, den heliga skrift ger oss vägledning. I Bibeln är det Gud själv som talar till oss. Och till honom skall vi lyssna. Ett flitigt studium av Bibeln är därför ”ett måste” för varje kristen. Söndagens läsningar försvinner lätt ur vårt minne. Men i stillhet, på vår egen kammare har vi möjlighet att fördjupa oss i Bibelns ord och meditera över det Gud vill säga till oss. Och i bönen finns Kristus där, som en hjälp. Utan den dagliga bönen är man ingen sann Kristi lärjunge. Bibelns ord och iver i bönen är vägen till vår rening. Och kyrkans sakrament är nådemedlen genom vilka vi lever kyrkans liv. Därför är också sakramenten vår räddning när vi söker rening i vår själ. Eukaristin och bikten, det flitiga deltagandet i gudstjänstlivet. Allt är nödvändigt för att göra vårt inre till den plats där Gud och bara han har sin boning. Vi står inte ensamma i denna kamp för rening – Gud har sänt oss Anden till vår hjälp. Ständigt på nytt måste vi påminna oss Paulus ord: Guds tempel är heligt, och ni är det templet.

Jesus talar alltså om rening. Men judarna som inget förstår frågar efter tecken. Jesus säger: Riv ner templet och jag skall låta det uppstå igen på tre dagar. Men judarna förstår fortfarande inget. För vad Jesus talar om är sin egen förestående död och uppståndelse. Vår förtröstan är alltså uppståndelsen. Uppståndelsen är tecknet. Genom uppståndelsen får vi kraften, lusten och styrkan för att kämpa för reningen i vårt inre. Precis detta läser vi hos Johannes: ”När han sedan uppstod från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.”

Kristus kommer för att på nytt skapa den ordning i vårt inre tempel som vi är kallade till. Han gör det med Guds makt och myndighet, den makt som besegrade döden. Den makten ger oss kraften. Låt oss inte vänta. Det finns ingen tid för väntan. Kristus har redan sagt oss hur Guds tempel skall se ut, Guds tempel i vårt inre.

Ära vare Fadern…

 

Marek Gil OFMCap.

Korrigering:

Carl Hellmor