Glädjen bortom graven

8431318_nadzieja-niemoc-karmionaDenna dag – Alla själars dag som vi firar direkt efter Alla Helgons dag – ger oss anledning till en stund av eftertanke. I dag, på alla själars dag, minns vi och ber vi för alla våra nära och kära som gått före oss och redan nått målet för sin jordiska vandring. Vi minns våra avlidna och vi ber för dem. Minnet av alla dem som inte längre finns bland oss, detta gör att vi en dag som denna, på ett särskilt sätt, mediterar över livets och dödens mening.

Och när vi gör det, när vi tänker på livets sista stunder, då är det lätt att vi ”fastnar” bara vid dödens tröskel. För utan tvekan är det ju så att detta med döden alltid är tungt och sorgligt att fundera kring. Allt det ”tunga” som har med döden att göra, all den sorg och inre smärta som vi känner när någon närstående har gått bort, allt detta skymmer sikten för det som för den troende är det stora hoppet – livet bortom graven. Detta liv bortom döden beskriver psalmen 476 så fint med orden:

Det finns nåd för nya världar,
Mycket större än den här,
Nya skapelser och tider,
Nåd för allt som blir och är. (Cecilia, Psalm 476)

I döden, i själva vår fysiska död är det svårt att se ens den minsta strimma av hopp eller glädje. Så känner vi det ofta, lite till mans. Döden sätter punkt för livet och allt hopp tycks vara ute.  Så inte är det väl då särskilt lämpligt att just en sådan här dag – alla själars dag – nämna om något som har med glädje eller hopp att göra? Men, kära systrar och bröder, hur märkligt det nu än låter, visst får vi känna glädje och hopp en dag som denna. Därför att för oss troende utesluter döden inte livet. Tvärtom. Döden är inte alls den sista akten i människans liv. För oss, alla här idag, är döden istället en övergång till det nya, eviga livet, som det står i en av missalets böner. Detta får vi aldrig glömma. Så alla själars dag, den dag när vi minns och ber för våra avlidna, är alltså den rätta stunden att också nämna hoppet. Hoppet om det eviga livet, den tillkommande himmelska härligheten.

Alla de som gått före oss, men som kanske ännu inte nått fram till det eviga livet med Gud, alla dessa själar som väntar i skärselden, alla hoppas de på att det finns någon som ber för dem. Våra böner är dessa själars enda räddning. Och det är våra böner de så innerligt hoppas på. Med dessa våra böner förkortas tiden av väntan på att nå fram till den fulla gemenskapen med Gud.

När vi ber för våra avlidna bär vi ett hopp inom oss, ett hopp av dubbel karaktär. Först är det ju de avlidna vi tänker på, vi hoppas hjälpa dem med våra böner. Vi tror och hoppas på Guds barmhärtighet. Den andra delen av vårt hopp i vår bön är denna att också vi själva hoppas att vi någon gång skall nå fram till målet, det vill säga, det eviga livet i gemenskapen med Gud.

Detta vårt hopp, för våra avlidna och för oss själva, detta hopp har sin djupaste grund i Guds vilja. Men hur skall vi människor, vi enkla, vanliga och syndfulla människor, kunna tro att vi skall veta vad som är Guds vilja med våra liv? Att tro att vi känner Guds vilja, är det inte en högmodig tanke att bära på? I Johannesevangeliet ger oss Jesus svaret på denna fråga. Och detta svar bör övertyga oss en gång för alla. Jesus säger: ”detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”

Lyssna nu kära vänner, för det är Kristus själv som säger att Gud vill att människan, den som ser och tror på honom, skall ha evigt liv. Att vi alla når fram till himmelen är Guds vilja. Och denna gudomliga vilja är källan och den fasta grunden för vårt hopp, vårt hopp om att de som gått före oss och vi själva en dag skall samlas inför Guds tron i himmelen.

Med detta hopp starkt levande inom oss, ber vi i dag för våra avlidna. Och med detta hopp starkt levande inom oss, lever vi också våra liv här på jorden, hela tiden förlitande oss på att vi varje dag är på väg mot målet. Och där, när vi slutat vår jordiska vandring, återförenas vi med våra nära och kära. Vi återförenas med dem och hoppas att vi alla tillsammans skall få uppleva det som vi hört av Kristus är Guds egen vilja, det eviga livet tillsammans med honom.