Påven Franciscus budskap för 2014 års Världsmissionsdag

img062Kära Bröder och Systrar,

Än idag finns det många som inte känner till Jesus Kristus. Därför är ad gentes missionen fortfarande mycket angelägen. Alla Kyrkans medlemmar är kallade att delta i denna verksamhet, eftersom Kyrkan till sitt väsen har som uppgift att missionera: Kyrkan föddes för att gå ut i världen.

Världsmissionsdagen är en privilegierad möjlighet för troende från flera världsdelar att delta i bön och ge konkreta uttryck för sin solidaritet med missionsländernas unga kyrkor. Det är en högtid som är full av nåd och glädje. Nådefull, eftersom den av Fadern utsände helige Ande, ger vishet och styrka till dem som lyder honom och en glädjens högtid, eftersom Jesus Kristus, Faderns Son, som sändes för att evangelisera världen, stöder och följer våra missionsansträngningar. Denna glädje hos Jesus och hans missions lärjungar föranleder mig att föreslå den bibliska ikon, som vi finner i Lukasevangeliet (Luk 10:21-23).

1. Evangelisten berättar för oss att Herren sände ut sjuttiotvå lärjungar, två och två, till städer och byar för att förkunna att Guds rike var nära, och förbereda människorna inför deras möte med Jesus. Efter att ha genomfört detta förkunnelseuppdrag, återvände lärjungarna fyllda av glädje. Glädjen är något som uppfyller detta första och oförglömliga missionsuppdrag. Dock sade den gudomlige Mästaren till dem, „Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen. I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ‚Jagprisar dig, Fader… Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: „Saliga de ögon som ser vad ni ser’ (Luk 10:20-21, 23). Lukas skildrar i tre scener hur Jesus först talar till sina lärjungar, sedan till Fadern, and sedan åter med lärjungarna. Jesus ville låta lärjungarna dela hans glädje, som var annorlunda och större än allt som de tidigare upplevt.

72.Lärjungarna var fyllda av glädje och entusiasm över att ha fått fullmakt att befria människorna från deras demoner. Men Jesus varnade dem att inte i första hand glädjas över sin makt. I stället borde de glädjas över den kärlek de hade fått, „över att era namn är upptecknade i himlen” (Luk 10:20). Lärjungarna fick erfara Guds kärlek, men även möjligheten att dela med sig av denna kärlek. Och denna erfarenhet är en anledning till tacksamhet och glädje i Jesu hjärta. Lukas såg detta jubel i den förenade treenighetens perspektiv: Jesus ‚fylldes… med jublande glädje genom den heliga anden „. Han vände sig till Fadern och lovprisade honom. Denna djupa glädje uppstår ur Jesu stora kärlek till sin „fader, himlens och jordens herre som dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn (Luk 10:21). Gud har både dolt och uppenbarat detta och i denna lovsång är det hans uppenbarelse som framhävs. Vad är det då som Gud har uppenbarat och dolt? Hans rikes hemligheter, uppenbarandet av gudomligheten i Jesus och segern över Satan.

Gud har dolt detta för dem som är alltför uppfyllda av sig själva och som anser sig redan veta allt. De är förblindade av sin egen förmätenhet och lämnar inte någon plats för Gud. Man kan lätt tänka på några av Jesu samtida som han ofta tillrättavisade. Men denna fara är något som alltid finns och också angår oss. De” små” är de ödmjuka, fattiga, marginaliserade, utan röst, de trötta och tyngda, som Jesus kallade „saliga”. Vi tänker lätt på Maria, Josef, fiskarna i Galiléen och de lärjungar som Jesus kallade när han gick och predikade.

IMG_20613. „Ja, fader, så har du bestämt’ (Luk 10:21). Dessa Jesu ord måste förstås som en yttring av hans inre hänryckning. Ordet „nåderik” beskriver Faderns frälsande och generösa plan för mänskligheten. Det var denna gudomliga barmhärtighet som fick Jesus att jubla, eftersom Fadern vill älska människorna med samma kärlek som han har for sin Son. Lukas alluderar även på en liknande hänryckning hos Maria: „Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare” (Luk 1:47). Detta är det glada budskap som leder till frälsning. Maria, som i sitt sköte bär Jesus, den allra främsta evangelisten, mötte Elisabeth och jublade i den heliga Anden när hon sjöng sin lovsång Magnificat. Jesus, som såg sina lärjungars missionsframgångar och deras glädje, jublade i den heliga Anden och vände sig i bön till sin Fader. I båda fallen, är det glädjen för frälsningen, för den kärlek med vilken Fadern älskar sin Son som når oss, och genom den heliga Anden uppfyller oss och ger oss del i det treeniga livet. Fadern är källan till glädje. Sonen är dess uppenbarelse och den heliga Anden dess givare. Efter att ha lovprisat Fadern, säger Jesus: „Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. „ (Matt 11:28-30) „Evangelii Gaudium,1). Jungfru Maria hade en unik erfarenhet av detta möte med Jesus, och blev därmed „causa nostrae laetitiae”. Lärjungarna, för sin del, mottog kallelsen att följa Jesus och att sändas ut av honom för att predika evangeliet (se Markus 3:14). De fylldes av glädje. Varför skulle inte också vi låta oss fyllas av denna glädjeflod?

4.Den stora faran i dagens värld, som genomsyrats av materialism, är den övergivenhet och ängslan som grundar sig i ett självbelåtet och girigt sinne, ett okänsligt samvete och den febrila strävan efter lättfärdiga nöjen (Evangelii Gaudium, 2). Mänskligheten behöver verkligen tillägna sig frälsningen som den förmedlats av Kristus. Hans lärjungar låter sig alltmer fyllas av Jesu kärlek. De får en glödande passion för Guds rike och förkunnelsen om det glada budskapet. Alla Herrens lärjungar är kallade att ta del av evangelisationens glädje. Biskoparna, som framför allt ansvarar för denna förkunnelse, har till uppgift att främja den lokala kyrkliga enheten i sina missionsåtaganden. De är kallade att framhäva att glädjen i att förkunna budskapet om Jesus Kristus uttrycks i en vilja att missionera om honom och att ständigt söka sig till utkanterna av det egna området, där många fattiga människor väntar på detta budskap.

Många delar av världen upplever en brist på kallelser till prästämbetet och det gudsvigda livet. Detta har ofta att göra med att det saknas en smittsam apostolisk glöd hos kommuniteterna. De har inte någon entusiasm och lyckas därför inte heller dra till sig människor. Evangeliets glädje härrör från mötet med Kristus och från att dela med sig till de fattiga. Av denna anledning uppmuntrar jag kommuniteter, föreningar och grupper i församlingar att leva ett intensivt broderligt liv. Det skall vara grundat i kärlek till Jesus och omtanke för behoven hos samhällets mest eftersatta. Där det finns glädje, entusiasm och vilja att förkunna Kristus för andra, uppstår genuina kallelser. Bland dessa kallelser, bör vi inte förbise lekmannakallelserna till missionsarbetet. Det har uppstått en växande medvetenhet om identiteten och missionen hos Kyrkans lekmän, och ett erkännande att de är kallade att axla en allt viktigare roll i att sprida Evangeliet. Därför måste de få en passande utbildning för att effektivt kunna ägna sig åt sin apostoliska verksamhet.

bfala 0195. „Gud älskar en glad givare” (2 Kor 9:7). Världsmissionsdagen ger oss också tillfälle att återupptäcka viljan och den moraliska förpliktelsen att ta en glädjefylld del i missionen ad gentes. Ett ekonomiskt bidrag är tecken på ett offer, till Herren och sedan till andra. På så sätt kan det materiella bidraget bli ett evangelisationsverktyg av hela mänskligheten. Den är byggd på kärlek och omtanke.

Kära bröder och systrar, på denna Världsmissionsdag, riktar jag mina tankar till alla de lokala kyrkorna. Låt oss inte berövas evangelisationens glädje! Jag inbjuder er att dyka ner i Evangeliets glädje och odla den kärlek som kan tända er kallelse och mission. Jag uppmanar var och en av er att minnas, som om ni vore på en inre pilgrimsfärd, den „första kärleken” med vilken Herren Jesus Kristus värmde ert hjärta. Det bör inte vara av nostalgiska skäl utan för att kunna bevara er glädje.

När lärjungarna förnimmer Herrens närvaro blir de kvar i glädjen. De gör Hans vilja och delar med andra sin tro, sitt hopp och den evangeliska barmhärtigheten.

Vi ber genom Maria, som visar oss vägen till en ödmjuk och glädjefylld evangelisation, att Kyrkan må vara ett välkomnande hem, en mor för alla människor och källan för vår världs återfödelse.

 

Vatikanen den 8 juni, Pingstens högtid.

Franciskus