Inbjudna och också utvalda?

omslag_pocketfoldHerren är min herde, ingenting skall fattas mig;
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont;
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv;

Dessa ord kommer från psaltarpsalmen 23, den som vi i dagens mässa sjunger som responsoriepsalm. Det finns i vår Bibel ett antal sådana här kända citat, det finns berättelser och det finns personer i Bibeln som nästan varje människa känner till. När man till exempel nämner Kain och Abel eller kung Salomo eller den barmhärtige samariern, då känner nästan alla till sammanhanget, även den som icke är troende.

Det finns alltså begrepp, ord och symboler ur Bibeln som vi alla känner till, på något sätt har de fastnat i vårt minne. Och dessa ord: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”, är just ett sådant exempel.

”Herren är min herde”, är ord som vi lätt förstår. För det är ju för oss alla Gud själv som här, liksom en herde, leder sin hjord, sin flock. Han är den gode herden, säger Jesus i Johannesevangeliet (Joh 10:11.14). Och den gode herden känner sina får, leder dem till det bästa betet och skyddar dem från faror. Gud, den gode herden, visar vägen. Och fåren, alltså alla vi troende, följer herden, litar och förtröstar på honom. Herden, Gud är den som leder oss i vårt kristna liv.

I dag vill jag i min predikan stanna en liten stund vid dessa ord: Herren är min herde. Jag vill att vi tänker efter hur det i vår vardag ser ut. Är det så att Gud verkligen är vår herde? Låter vi Gud leda oss i vår vardag? Följer vi herden på de vägar som han stakat ut oss?

Guds vilja med våra liv är ju att han vill leda oss till himmelriket, det eviga livet. Och det är alla kristnas strävan: den fulla gemenskapen med Gud, helgonen och dem som gått före oss i det som är slutmålet – den himmelska staden Jerusalem. Gud bjuder in oss och vi hör hur Jesus talar om denna inbjudan i evangelietexten. Han liknar den vid ett bröllop som en kung håller för sin son. Kungen skickar tjänare för att kalla de inbjudna. Men de vill inte komma.

Vår Gud och Fader vänder sig till oss, vi som genom dopet redan är inbjudna till ett liv med honom. Han vänder sig till oss, precis som kungen vänder sig till sina gäster, med sin inbjudan om att delta i den glädje som en gemenskap med Gud innebär. Men hur är det då med oss, hur svarar vi på denna inbjudan? Förstår vi vad det innebär när Gud av nåd bjuder oss till en gemenskap med honom i det himmelska riket? Värdesätter vi en sådan inbjudan eller tycker vi att det räcker med att vi vet att vi redan står på listan av de inbjudna? Behöver vi hela tiden, om och om igen, följa Gud, den gode herden, på den väg han visar oss? Vår vilja är säkert god, vi vill följa herden, men ofta mattas vi i vår iver och allt stannar vid: det är bra som det är. Vi finns ju redan där som Guds barn genom dopet.

Vad gör då kungen, herden, det vill säga – Gud, i ett sådant fall, där han ser att människan inte längre orkar följa honom? Jo, han försöker än en gång: ”Allt är färdigt. Kom till bröllopet.” Och vad gör människan? Hon bryr sig inte. Människan är upptagen av så mycket annat som hon tycker är viktigare. Och vad är då detta? Jo, det är det som Kristus i liknelsen kallar för ”åkrar och affärer”. Och vi behöver inte lång stund av eftertanke för att inse att det är just så som Jesus säger i liknelsen. Allt det andra – åkrarna och affärerna – kommer i första hand. Och vi, de inbjudna gästerna, har ingen tid för att komma till festen. Vi bryr oss inte längre. Det är bra som det är.

Men kungen ger inte upp. Återigen vänder han sig med sin inbjudan till alla dem som han tror är villiga att komma till festen. Och alla, onda och goda, som det står i texten, får på nytt en inbjudan. Men så händer något som överraskar oss i denna text. En av gästerna blir, bokstavligen, utkörd från festen! Därför att han inte har bröllopskläder på sig. Och vi förstår inget. Hur kan kungen, som är så vänlig och omtänksam, som så gärna vill bjuda oss till festen, hur kan han samtidigt vara så sträng och hård mot den som inte är klädd för bröllopsfesten? Är det då kläderna som är det viktigaste? Skall vi tolka kungens agerande så?

Vi förstår att detta är en liknelse, allt kan man inte tolka bokstavligt. Och den mannen som blev utkörd hör egentligen till dem som Jesus i början av sin berättelse berättar om: de som inte vill komma. Men nu var det ju så att kungen inbjöd alla – onda och goda. Och antagligen var det så att mannen utan bröllopskläderna kände det som att han ju redan tidigare fått en inbjudan och därför inte behövde bry sig om detta med kläderna. ”Jag är ju med, jag är ju bjuden. Nu är det bara att njuta av festen!” Men, kära bröder och systrar: hur är det nu texten säger – många är bjudna, men få är utvalda.

Det räcker således inte med att slå sig till ro med vetskapen om att vi ju är döpta in i gemenskapen med Gud. Det räcker inte heller med att vi blivit konfirmerade, att vi går till bikt och att vi tar emot kommunionen. Själva inbjudan i sig är inte tillräcklig. Vi måste varje dag i vårt liv som kristna visa att vi också förstår vad denna inbjudan innebär: och det viktigaste av allt – vad denna inbjudan kräver av oss. Vi får inte slå oss till ro, vi måste hela tiden arbeta på att fördjupa vår tro, arbeta på att nå fram till en allt mer nära och innerlig gemenskap med Gud. Och vi behöver inte undra över hur detta skall gå till. För Gud har gett oss redskapen, verktygen. Det har han gjort genom uppmaningen att lyssna till hans ord. Det har han också gjort genom att ge oss den helige Ande som sin röst i vårt samvete, i vår själ, i vårt inre. Först när vi varje dag använder oss av dessa redskap för att nå fram till Gud, först då har vi rätt att be med dessa väl kända ord: Herren är min herde. Och när vi kommit dit så finner vi att även om vi befinner oss i svåra stunder av mörker och plågor, även då finns vår herde där, vid vår sida. Vi har på rätt sätt svarat på inbjudan till festen. Och vi skall finna att då finns också Gud där, vid vår sida. Och det gör han för att han genom sin gränslösa godhet, kärlek och nåd vill följa oss, vara nära oss varje dag i våra liv.

Så kära vänner, hur är det då? Är Gud verkligen min herde? Och detta är inte vilken fråga som helst. Det skall vi noga notera. För den frågan är helt avgörande för den som vill bekänna sig till Gud som sin herde, sin vägledare.  Vill vi vara bland de inbjudna, räcker det? Eller – vill vi också vara bland de verkligen utvalda?

Ära vare Fadern…