Franciskus – ett barn inför Gud

Det var en dag i september månad år 1224. Franciskus av Assisi befann sig under några dagar i ensamhet, på ett berg, för att be. Han tyckte om dess perioder, dessa stunder i sitt liv när han helt kunde ägna sig åt bönen. Då var det bara han och Gud. Under sin bön denna dag fick Franciskus en uppenbarelse. Han såg en ängel som såg ut som en korsfäst. Efter sin bön och när denna uppenbarelse inte längre fanns där, märkte Franciskus att han fått blödande sår på sina händer och fötter. Och också i hans ena sida fanns ett sår. Det såg ut som ett sår från ett spjut. Det var alltså vid detta tillfälle Franciskus fick samma sår som Jesus under korsfästelsen, det vi kallar stigmatisering. Under de två sista åren av sitt jordiska liv, fram till sin död, bar Franciskus sedan dessa sår på sin kropp.

Den 4:e oktober firar vi i franciskanorden den helige Franciskus högtid. Franciskus liv var präglat av en ständig längtan att mer och mer likna Kristus. Alla vi franciskaner, vi kapucinbröder, minns honom som vår ordens grundare, som vår ”fader”. Vi ser honom också som ett föredöme, som ett exempel för alla kristna.

Franciskus som i sin ungdom levde ett helt ”värdsligt liv”, om vi får utrycka det så, kom till en vändpunkt i sitt liv när han förstod att Gud kallat honom att bygga upp Guds hus, Guds kyrka. ”Gå och bygg upp min kyrka”, hörde Franciskus en gång under en bön. ”Gå och bygg upp den, den är nu alldeles förstörd.” Franciskus tog bokstavligen dessa ord till sig. Han förstod genast meningen med denna Guds kallelse: det var Guds vilja att Franciskus skulle restaurera de många kyrkor som nu var förstörda, närmast ruiner. Och det fanns gott om sådana kyrkor runt staden Assisi. Så Franciskus började omedelbart sitt arbete. Med egna händer och med hjälp av sin förmögne faders pengar började han, så gott han kunde, renovera små kyrkor runt staden. Allt efter hand som tiden gick, förstod Franciskus att Guds ord om att restaurera kyrkorna, hade en djupare, en andlig mening. Gud ville att Franciskus skulle bli ett redskap för kyrkans förnyelse, med sitt eget liv som föredöme, som exempel. Vi kan utrycka det så att Gud genom Franciskus ville ge kyrkan ny luft, en helt ny dimension av andlighet.

Genom Franciskus leverne lär vi oss hur en kristen som är Guds barn skall lita och förtrösta på sin himmelske Fader, lyssna till och lyda hans ord. Franciskus vill inspirera oss till att helt och hållet våga lämna oss själva och vårt liv i Guds händer. När vi låter Gud leda oss, då får vi också uppleva att Gud vill att vi mer och mer lär känna honom och hans vilja med våra liv. Gud visar sig alltså för den som liksom ett barn litar på honom. Så gjorde den helige Franciskus och detta gav hans liv en prägel av helighet.

Jag vill berätta en händelse ur Franciskus liv som hjälper oss att ännu bättre förstå hans sätt att följa Kristus och hans förkunnelse. I sin livsföring var Franciskus mycket sträng mot sig själv, särskilt när det gällde att fasta. Själv fastade han ofta och det gjorde han på ett hårt och uthålligt sätt. Om detta kan man läsa i berättelserna om hans liv.  I dessa berättelser får vi också veta att när Franciskus och hans medbröder vid ett tillfälle fastade, började en av bröderna under natten att plågas svårt av hunger. Ja, hungern plågade denne broder så starkt att hans medbröder vaknade på grund av hans stönanden. Även Franciskus vaknade. Franciskus gick då till den plågade brodern och gav honom lite bröd att äta.  Och för att inte genera den broder som inte uthärdat sin fasta, satte sig Franciskus och åt tillsammans med honom. Franciskus förstod att det bara är genom kärlek till medmänniskan som man helt och fullt kan uppfylla Guds lag.

Franciskus var ett Guds barn i verklig mening. Han anförtrodde allt åt Gud och tillät att Gud vägledde och formade honom. Och detta sätt att helt hänge sig åt Gud, att helt och fullt lägga sitt liv i Guds händer, gjorde att Franciskus kom att likna Kristus i sitt liv och i sin gärning. Så totalt identifierad med Kristi liv och gärning var Franciskus, att han också fick bära Kristi sår på sin kropp. Med denna utomordentliga och unika nåd valde Gud att uppenbara sig för sitt barn, den helige Franciskus av Assisi.

Om vi alla försöker leva som Franciskus gjorde, hur mycket vi än försöker leva med hans liv som föredöme och exempel, så betyder det naturligtvis inte att också vi får erfara nåden av stigmatisering. För detta är en särskild nåd som Gud bara ger åt några utvalda helgon. Men det som vi alla bör ha gemensamt, alla vi troende, med Franciskus och helgonen, är denna ständiga strävan efter att mer och mer leva som Guds barn. Då skall vi också märka hur Gud uppenbarar sig även för oss, visar sitt ansikte för oss. Så blev det för Franciskus, så kan det bli också i våra liv.

Ära vare Fadern…