Gör jag som Fadern vill?

The Will Of GodI sin förkunnelse använder Jesus mycket ofta liknelser som har som utgångspunkt det vi känner igen från vårt vardagliga liv. Detta gjorde att det var lättare för dem som lyssnade på Jesus att förstå vad han menade när han förkunnade. Det finns också en annan poäng i detta att Jesus använder just detta tilltal. Då blev det lättare som dem som lyssnade att identifiera sig med det han förkunnade, man kunde lättare hitta sin egen roll efter att ha lyssnat till Jesu berättelser. Och då gick det inte längre att vara likgiltig. Man måste ta ställning till det som Jesus säger. Och detta gäller även för oss idag. Vi måste ta ställning.

Så är det också i dagens evangelium. Jesus uppmanar oss till och med att ta ställning till det han säger. Jesus, så att säga, ”kräver” detta av oss. ”Vad säger ni om det här”, frågade han dem som lyssnade till honom. ”Vad säger ni om det här”, frågar Jesus dig och mig här idag.

Och det är inte svårt att förstå det Jesus berättar om i dagens evangelium. För som vi hör är det den son som fadern först frågar som också gör det han ber honom om. Han vägrade visserligen först, men sedan gjorde han det fadern bad honom om.

Men det Jesus berättar innehåller ett större mått av allvar än det vi först tror. I själva verket är det så att Jesus i sin liknelse pekar på det som är det väsentliga i vårt kristna liv. Hans fråga ”Vad säger ni om det här”, är egentligen en fråga till oss alla om hur vi lever vårt liv som troende. För fadern i Jesu berättelse är ju vår himmelske Fader, Gud själv. Och det är alltså Gud själv som varje dag vänder sig till oss med just dessa ord: Min dotter, min son, gå ut och arbeta i vingården idag. Med andra ord får vi alltså alla varje dag en inbjudan, men också en uppmaning att leva vårt liv enligt Guds vilja. Varje dag har vi många olika tillfällen att handla på det sätt som Gud önskar att vi skall göra.

Hur är det då med oss själva? Hur är det då med mig när jag varje morgon hör Guds ödmjuka röst som uppmanar mig att göra det han vill? Jo, då svarar vi: ”Det skall jag göra, Herre. Självklart, skall jag göra det du vill!” Och sedan… vad händer då? Jo, sedan visar det sig att just denna dag har jag ju så många andra viktiga saker att göra, jag har ju inte ens tid med min morgonbön. ”Men det förstår du säkert, Gud. Jag lovar att be i kväll, istället. Ja, i kväll får det bli”, säger vi till oss själva. Och så går vi vidare i alla våra vardagliga sysslor.

Och det kan också hända att vi en dag möter någon, en medmänniska, som kanske gjort oss något illa. Vi vet mycket väl vad Gud vill att vi skall göra i sådana fall. ”Älska din nästa som dig själv”, vi hör orden klinga i våra öron. Och vi säger till oss själva som den andre sonen i dagens evangelium: ”Jag skall göra det, Herre.” Men vi gör det inte. Istället börjar vi fundera på om det verkligen är mödan värt att visa kärlek till just denna person. Han som gjort mig illa! Är det någon mening? Vi funderar på vilken reaktion vi får på en sådan gest från vår sida. Vi vet Faderns vilja, vi känner den mycket väl, men, av olika skäl, följer vi inte Guds vilja. Alltså, resultatet blir att vi vägrar att arbeta i Guds vingård. Vi vägrar att följa Guds vilja i denna stund.

Och så närmar vi oss dagens slut. Det är nu kväll och vi känner det som att vi bör avsluta denna dag, liksom varje annan dag i vårt kristna liv, med en bön. Vi vet ju att det finns saker som vi bör tacka Gud för. Och på samma sätt känner vi att vi bör besinna oss, rannsaka oss och be Gud om förlåtelse för det som vi försummat och för de synder vi begått under den gångna dagen. Vi vet att det är Faderns vilja att vi ägnar en stund åt bön, en stund åt samtal med Gud i bönen. Och vi säger till oss själva: ”Nu skall det ske, Herre.” Men i samma ögonblick så känner vi: ”Är vi egentligen inte alltför trötta för detta med bön just i kväll? Kanske somnar vi under bönen. Och vad är det då för mening med att ens börja? Den bönen är ju inte mycket värd. Gud har säkert förståelse för detta. Vi får be vid något annat tillfälle.” Och så blir det en upprepning – morgonens: ”Jag skall göra det, Herre”, kommer igen, även på kvällen. Vår avsikt att ägna en del av vår dag åt Gud, rinner ut i tomma intet.

Vi skulle kunna ge många fler exempel på hur vi vill det ena men gör något annat. Exempel på löften till vår Herre som vi sedan inte infriar. Det vi hör i dagens evangelium upprepas alltså hela tiden på nytt, även i våra liv. När vår himmelske Fader vänder sig till oss med uppmaningen: Min dotter, min son, jag vill att du följer min vilja. Vill du göra det? Så svarar vi: Ja, Herre, det vill jag! Men sedan… Vi vet vad som ofta blir fortsättningen. Egentligen liknar vårt förhållande till det Gud ber oss om, ibland, det som den ene sonen helt öppet svarade sin Fader: ”Nej, det vill jag inte”. Men vi hör också i texten det som sedan hände: han ångrade sig och gick i väg. Det som skedde i denne sons inre måste ske också i vårt inre: ånger och omvändelse. Sonen som först vägrat, gick i väg till arbetet i vingården. Med andra ord – han hittade sin väg tillbaka till Gud. Och det samma gäller för oss. Det finns alltid tid och rum för ånger och omvändelse. Gud välkomnar oss alltid tillbaka om vi vikit av från den enda rätta vägen – Guds väg. Vår himmelske Fader visar oss sina stigar, alltid villig att lära oss gå hans vägar. Må vi alltid förmå följa honom på den väg han visat oss.

Ära vare Fadern…