Padre Pio – Biktfadern och den andlige vägledaren

padre pio„Ar inte våren underbarare och mer överraskande, när vintern har varit råkall och stormig,? ”

Det sägs att padre Pio hörde över två miljoner bikter under loppet av femtio år. Han kunde sitta upp till nitton timmar om dygnet i biktstolen. Han behövde/ kunde som vi sett inte sova mycket, maximalt tre till fyra timmar. Dessutom var han fysiskt frisk under femtio- och sextioåren.

Ironisk nog dröjde det två år efter prästvigningen, innan padre Pio fick börja att höra bikt. Padre Benedetto ansåg honom inte tillräckligt kunnig i moralteologi. En andra gång skrev padre Pio, 1912, till padre Benedetto och bad att få höra bikt. „Jag kan inte kväva denna myst­iska röst inom mig.” Vid den tidpunkten hade padre Pio problem med synen och hade fått dispens och från den vanliga mässan och tidegärden. Han läste bara VårFru-mässan och rosenkransen. Padre Benedetto menade att synsvårigheterna inte precis förbättrade hans förutsätt­ningar för att studera moralteologi.

Padre Agostino, som vid flera tillfällen under padre Pios liv visade sig mera pedagogisk och diplomatisk än padre Benedetto, föreslog att padre Pio skulle få tentera i moralteologi vid stiftet i Benevento. Detta gick padre Benedetto med på. Padre Pio klarade uppenbarligen tentamen för från och med då kunde padre Pio få börja höra bikt. Inte många år senare var padre Pio själasörj­are åt både padre Benedetto och padre Agostino.

Det skulle inte dröja länge förrän köerna till hans biktstol blev längre och längre. Brev började välla in – med undantag för förbudsåren från 1923 och tio år framåt.

Under padre Pios år i San Giovanni Rotondo kom det så mycket folk att det ibland kunde det dröja dagar innan en person fick tillfälle till bikt. Ändå såg padre Pio såg till att den biktande kom till saken snabbt. Maximalt tre minuter skulle en bikt ta. Han kunde höra upp till tjugo personer på en timme. Många gick från biktstolen arga och upprörda. Padre Pio hade dam­mat igen luckan framför ansiktet på dem och sagt att han inte ville höra mer. Det fanns ingen avlösning att utdela. Kanske var de inte uppriktiga. Eller också ville de egentligen inte omvända sig utan kom med undan­flykter för sitt agerande och levde med kompromisser. Somliga hade kanske kommit av ren nyfikenhet för att se på mannen de hört talas så mycket om. Ofta fällde han hårda ord till biktbarnet: „Du är på väg till helve­tet”, „Gå hem och klä dig ordentligt!” (till sådan som han fann oanständigt klädda), „Så oansvarigt! Varför sålde du din själ till djävulen?”

När folk frågade padre Pio varför han använde så hårda ord, sa han: „Jag ger inte sötsaker till någon som behöver laxermedel!”

Själv led han svårt av att i vissa fall inte kunna ge absolution, avlösning från synderna men som han an­förtrodde en prästkollega: „Det är bättre ta emot före­bråelser av en människa i det här livet än av Gud i vårt kommande liv”.

För padre Pio hade biktstolen kartaktären av en domstol: „Om du visste så fruktansvärt det är att sitta i biktdomstolen! Vi delar ut Kristi blod. Vi måste se till att vi inte kastar det omkring oss till dem som är för slarviga och nonchalanta.” Han kunde gråta över att Kristus på nytt korsfästes av obetänksamma män­niskor.

Nästan alla var rädda när de gick till padre Pios biktstol och kände sig som om de stod inför Guds dom.

padre pio_pecorellaEn ung man som tagit sin doktorsgrad lät undslippa sig: „Det är mindre skrämmande att ta en svår examen på universitetet än att gå till bikt för padre Pio”.

För de flesta som möttes av hårda ord och en bikt­lucka som smällde igen framför dem blev det upptakten till ett inre förlopp som gjorde att de kom tillbaka, denna gång med ett ödmjukt hjärta. De hade då i regel gått igenom ett helvete och till sist förstått vad som var rätt och gott och sant och vad som inte var det. Då var det ingen lucka som smällde igen framför dem, tvärtom. Men somliga blev sårade och kom aldrig tillbaka.

Padre Pio ansåg att bikten var oundgänglig för fram­steg i det andliga livet. Bikten bereder plats för nåden. Han sa ofta att „en atom av nåd” är mer värd än hela det skapade universum.

Hans andliga barn fick det hett om öronen om de uteblivit från biktstolen i mer än tio dagar. Själv betrakt­ade padre Pio sig som den största syndaren i världen och gick till bikt minst en gång i veckan, ibland, under svårare perioder, nästan varje dag. Under sina sista år kunde han redan vara klädd för att fira mässan, när han bad padre Marino om att få bikta, innan han började mässan.

Många lärda människor flockades runt honom för att få råd, detta trots att han själv endast hade rudi­mentära präststudier bakom sig. I den kristna historien finner vi många till synes olärda människor som i stället blivit begåvade med en stor vishet från Gud: den heliga Katarina av Alexandria („liten Karin”), tidig martyr kunde ge sin tids filosofer svar på tal. Italienskan Katarina av Siena (1347-1380) och spanjorskan Teresa av Åvila (1515-1582) kunde också vägleda lärde trots ett minimum av studier och utbildning. Hur kunde detta ske? Padre Pio svarade: „Jag känner till alla dessa ting och ser dem i honom den Ende, som är i mig och över mig.”

Padre Pio kunde också läsa i människors själar och ana sig till det djupaste inom dem. Även på den punkten har det funnits många föregångare i historien, Tomas av Aquino, (1225-1274) Filippo Neri (1515-1595) och kollegan i biktbåset, kyrkoherden av Ars, Jean-Marie Vianney (1786-1850).

Här följer vittnesbörd, hopsamlade av Mary Ingoldsby, från några av de cirka två miljoner människor som avbördat sig sin skuld i padre Pios biktstol. Efter en bikt hos padre Pio var det ingen som gick ut likadan igen, det var alla överens om. Han fungerade som utlösare av en andlig jordbävning hos sina biktbarn. Många fick börja om i sina liv. En hel del fick påta sig stora arbeten inte minst med padre Pios sjukhusprojekt. Han förväntade sig att de skulle göra framsteg i det andliga livet. Så här berättar ingenjören signor Bianchi, från Norditalien:

„Jag är en av padre Pios konvertiter, inte i så måtto att jag inte var döpt katolik, innan jag träffade honom, utan för att han förändrade hela mitt liv och gjorde mig till en brinnande katolik. Jag var mycket förtjust i det motsatta könet och levde med den ena kvinnan efter den andra. 1 åratal höll jag mig undan från sakramenten. Sedan mötte jag en kvinna som attraherade mig mer än alla de andra, en mycket god katolik som jag gifte mig med strax efteråt. I och med det slutade jag med alla mina syndiga förbindelser. Fastän jag följde med min fru i mässan då och då, kom jag aldrig i närheten av sakramenten. Min fru var mycket förtjust i padre Pio, och inte långt efter att vi gift oss reste jag med henne till San Giovanni Rotondo. Hon gick till bikt men jag aktade mig för att komma i vägen för honom. Sedan kom kriget och vi återvände inte till Garganoberget och San Giovanni Rotondo förrän 1947. På bussen uppför den branta sluttningen från Foggia fick jag höra något som gjorde mig förvirrad. En annan passagerare berät­tade en dramatisk historia för oss om sin lille son som blivit botad från fullständig dövhet av padre Pio. Nu var han på väg upp till padre Pio för jag vet inte vilken gång i ordningen för att tacka för helandet. När han berättade historien för oss började jag känna mig väldigt illa till mods i mitt syndiga tillstånd. Min fru gick till bikt, men själv kunde jag inte förmå mig att stå öga mot öga med den märkvärdige munken. Men jag bestämde mig i alla fall för att uppta min kontakt med sakramenten när jag kom hem igen, vilket jag gjorde vid flera tillfällen. Vid vårt nästa besök i San Giovanni Rotondo, hade jag blivit angelägen om att få hjälp av padre Pio med att leva ett bättre liv.

Jag ska sent glömma min första bikt med honom. När jag berättade för honom om det liv jag levt i åratal, drogs hans ansiktsmuskler ihop och han grimaserade som om han hade väldigt ont. Till sist frågade jag ho­nom om jag fick bli andlig son till honom. Det gick han med på, men han lade till en varning: ‚Om du bara vå­gar göra något sånt igen …’ sa han och gjorde en hotfull gest. När jag gick ut ur sakristian efter bikten” (Männen biktade bakom en skärm i sakristian och kvinnorna i biktstolen) „kände jag mig som om jag bokstavligen gick på moln. Det var en helt annan fysisk känsla som om en stor börda lyfts av mig, som om jag svävade snar­are än gick.”

Efter sin omvändelse gick han i mässan varje dag. Sedan hustrun dött drogs han till San Giovanni Roton­do. Han hade dålig rygg och bar korsett. Men padre Pio sa åt honom att ta av sig korsetten och hjälpa till med det tunga arbetet med sjukhusbygget. Bianchi gjorde som padre Pio sagt och slet i timmar varje dag. Han hade aldrig mer ont i ryggen efter det!

En kvinna i fyrtioårsåldern, Margherita C, kom dit för att hon var så olycklig över sin fars död. Hon for till San Giovanni Rotondo, hyrde ett kyffe i närheten av klostret och fick tid till bikt morgonen därpå. Hon var praktiserande och from katolik som gick i mässan varje dag. Efter en kort bikt berättade hon för padre Pio hur ledsen hon var över faderns död och väntade sig tröstens ord. Till hennes förvåning och indignation drämde han igen luckan och vände sig till den biktande som väntade på knä på andra sidan båset, utan att ge henne absolution. Ilsket gick hon därifrån och tänkte att han minsann inte var något helgon, att hon varit galen som begett sig dit.

Men folk sa åt henne att gå tillbaka om några dagar. Hon gjorde som de sa. Under den vecka som förflöt ändrades hennes sinnesstämning. Efter bikten sa hon „Gud tog honom (fadern) ifrån mig. Det var orden pa­dre Pio väntat på, att hon accepterade Guds vilja. Då kom avlösningen och de vänliga orden.tr76

Margherita C mådde så bra av mötet att hon dröjde sig kvar i San Giovanni Rotondo några veckor. Till sist började pengarna ta slut och hon vände sig försiktigt till padre Pio för att be om råd. „Arbeta och ät!” sa han. Hon tog småjobb och drog sig fram under påvra omständigheter. Hennes bröder som tyckte att hon vanhedrade familjen med sin livsföring försökte förmå henna att åka hem igen. När det inte gick försökte de få padre Pio att övertala henne. Han svarade bara „Ta henne med hem om hon vill”. Men det ville hon inte höra talas om, trots den fattiga tillvaron. „Jag höll på att lära mig en mängd saker om det andliga livet som jag inte hört förr. Det var som om padre Pio tagit ifrån mig allt jag hade för att öppna mina ögon för undren i det andliga livet.”

Hon arbetade på sjukhuset som var i sin linda. Det hon tjänade täckte knappt hennes behov och hon vände sig till padre Pio, som svarade med sedvanlig kärvhet: „Det är bara din eländiga själ jag är intesserad av, inte dina materiella behov. Har du för övrigt någonsin sak­nat något sen du kom hit?”

Efter padre Pios död bodde hon kvar i San Giovanni Rotondo och fortsatte att leva under knappa omständig­heter. Hon hade lärt sig något viktigt där: „Under alla år när jag tillhörde andliga sammanslutningar i min egen församling, lärde jag mig aldrig något väsentligt om det andliga livet. Jag fick lära mig allt av padre Pio. Han öppnade mina ögon för en helt ny andlig dimension. Hans andliga vägledning gick direkt till grunden och roten till allt. Han tog ifrån mig all stolthet och egenkär­lek och lärde mig vad tron handlar om. Han besparade mig ingenting. Jag kan aldrig nog tacka Gud och honom för allt jag fått.”

En tysktalande schweiziska som varit på väg till Indien för att få frid inom hinduisk mystik kom till San Gio­vanni Rotondo. Hon fick biktluckan igenslagen framför näsan ett antal gånger. Men hon gav inte upp utan blev en annan av hans andliga döttrar. Hon byggde ett hus i närheten av klostret dit hon flyttade med sin syster. Där levde de sedan ett liv i avskildhet och bön vägledda av padre Pio.

Avskildhet är annars inte det först ord man asso­cierar med San Giovanni Rotondo. En nästan ofattbar mängd människor, miljontals, och brev flödade in i San Giovanni Rotondo under padre Pios tid där. Under ett par månader 1960 kom det 74 000 brev!! Mary Pyle var den som svarade på en stor del av dem. Hon menade att hon och padre Pio var ett andligen.

Även en del bröder ställde sig under padre Pios andliga vägledning. Till dem hörde Giovanni Baggio en duktig predikant och så småningom provinsial i Toscanapro- vinsen. År 1936 var han på besök hos padre Pio:

„Jag berättade för honom att jag ibland lät bli att meditera på grund av predikouppdrag. Han tog mig i armen och knuffade sedan bort mig och sa: ‚Om det är så det förhåller sig så kan du ge dig iväg. Jag tänker inte be för dig mer.’ Jag blev ganska rädd, men han blev lite vänligare när jag gjorde klart för honom att det inte all­tid var mitt fel. Följande söndag bad de mig att predika. Det var Den gode herdens söndag och jag predikade av hela mitt hjärta och lade in många saker han sagt till mig om Jesu godhet. När jag höll på att ta av mig de li­turgiska kläderna i sakristian gick han förbi och sa med ett leende. ‚Nu är du nöjd med dig själv, va?’ Det kanske han hade rätt i.”

„Vid ett annat tillfälle när jag bad honom att be för mig, svarade han: ‚Jag ber alltid för dig, men jag ser inga resultat…’ Senare kom han in i min cell och vi satte oss ned mittemot vararandra. Plötsligt sa han: ‚Du har felak­tigt dömt en broder’. ‚Vem har sagt det till dig?’ frågade jag. ‚Det spelar ingen roll’, sa han och fortsatte: ‚Är det sant att du tänkte negativa tankar om en broder?’. Jag insåg att jag inte sagt det till någon, så han kunde inte ha hört det. „Hur vet du det?” frågade jag igen. ‚Det spelar ingen roll’, sa han igen, ‚tala bara om för mig om det är sant eller inte.’ Sedan rådde han mig att inte döma efter skenet och sa att det inte alltid behöver tyda på falskhet när fakta och ord inte riktigt hänger ihop, utan bara på en viss svaghet. ‚I alla fall’, fortsatte han, ‚även om den här brodern varit oärlig, så berättigar det inte ditt bryska sätt att handla med honom och andra bröder.’ Jag blev sårad över det. ‚Vad då för bryskt sätt?’ protesterade jag. ‚Du är för bitter och ibland för hård när du korrigerar dem’, sa han. ‚Till och med när du tillrättavisar kan du göra det artigt och milt.’ ‚Det har du rätt i’, medgav jag, ‚men jag tycker att jag försöker vara vänlig och artig och sen blir jag arg, när jag ser att det inte fungerar.’ Med få ord gav han mig en fin predikan om saktmod.”

P023Tretton år senare i november 1949, senare satt padre Pio och padre Giovanni Baggio på nytt och samtalade. Den här gången handlade det om kapucinsk ödmjukhet. Liksom tidigare fick sig Giovanni en omgång: „Varenda por i din kropp andas högmod”. Padre Giovanni börj­ade skratta, men blev tvungen att erkänna att padre Pio hade rätt. Padre Giovanni passade på att fråga hur padre Pio själv lyckades hålla sig fri från högmod. Padre Pio fundrade en liten stund och sen sa han: „Jag vet inte hur vår Herre har gjort mig, men jag tror att jag skulle fä anstränga mig mycket mer för att handla med högmod än med ödmjukhet, för ödmjukheten är sanningen och sanningen är att jag inte är någonting och att allt det goda som finns i mig kommer från Gud. När jag ser alla dessa människor komma till mig med sina behov, tänker jag inte på vad jag kan ge dem utan på vad jag inte kan ge, att många själar förblir uttorkade och törstiga för att jag inte har förmått ge dem Guds gåva. „Därefter sa han till broder Giovanni att han skulle hålla hjärtat öp­pet och vara kärleksfull. „Jag står inte ut med kritik och prat bakom ryggen på bröder. Visst roar jag mig ibland med att retas med dem, men elakt skvaller gör mig il­lamående. Vi har så många ofullkomligheter i oss själva, så varför slösa tid på att kritisera andra?”

Sedan tog padre Pio sats igen och padre Giovanni fick höra att han var giftig i stället för kärleksfull i sina predikningar och därigenom uppnådde motsatt effekt. Sedan reste sig upp padre Pio och sa, innan han gick: „Men du är en bra kille ändå! Du kommer att bli helig”

Egentligen visste padre Pio mycket väl vad padre Giovannis problem handlade om. Det var också hans eget. Han visste med sig att han själv kunde vara för brysk.

Vid ett tillfälle uttryckte han sig så här om sitt sätt: „Det enda jag beklagar är att jag utan att vilja det eller märka det, ibland höjer rösten lite, när jag ska korrigera någon. Jag vet att detta är en förkastlig svaghet, men jag vet inte hur jag ska kunna bli kvitt den, när jag inte mär­ker något själv. Och ända ber jag och stönar och klagar till vår Herre om hjälp. Ännu har Han inte svarat mig fullt ut. Fastän jag är uppmärksam på detta fel gör jag ändå det jag avskyr och vill undvika.”

Vid ett annat tillfäller talar han om sina anspråks­lösa framsteg på mildhetens väg: „Fru Mildhet verkar må lite bättre, men jag är inte nöjd. Men jag vill inte tappa modet. Jag har lovat Jesus och Maria så mycket! Med deras hjälp hoppas jag kunna bli mild. I utbyte mot deras hjälp har jag lovat att trofast meditera över mildheten och tala med andra själar om den. Du förstår, padre, jag är inte alls likgiltig för detta. Hjälp mig med dina och andras böner.”

Padre Pio hade alltså som vi sett en mängd andliga barn som han tog sig an under längre perioder och som han stegvis ledde in i tron. Dessa tusentals andliga barn fanns alltid i hans böner och tankar. Han lär ha sagt att han inte skulle gå in i himlen förrän den sista av dem passerat porten dit. Ur en uppsats av John Shug „Four Steps to God” i boken „Padre Pio, the Wonder Worker”, refererar vi här något om padre Pios vägled­ning och återger en del citat från padre Pio själv.

Först gällde det att hålla Guds och Kyrkans bud. Om personen ville fortsätta vägen med padre Pio, skulle han be koncentrerat. Både hjärta och sinne skulle vara med. „Om vi ber utan att vara uppmärksamma på vad vi ber drabbas vi av Guds förbannelse, inte av hans välsignelse. Så när ni ber ska ni var mycket noga med att be med både hela ert hjärta och sinne.” Han krävde också att de skulle gå i mässan och ta emot kommunionen, nattvarden, varje dag. Varje dag skulle de också be rosenkransen. Detta var de grundläggande verktyg de hade för bönen. Biktens grundläggande betydelse har vi redan talat om.

När de senare tog nästa steg i den andliga utveck­lingen var det meditationen han ledde dem fram till. De skulle till att börja med tillbringa en halv dag i meditation över trons sanningar, speciellt över Jesu närvaro i brödet och vinet. Sedan skulle de upptäcka att det behövdes mycket mer tid än så till att meditera. De kunde ta hjälp av en bok eller en speciell scen att meditera över.

Sedan inträdde den andliga torkan och då handlade det bara om att vara inför Gud. Padre Pio guidade också människor genom sinnenas och trons natt. Som vi sett i tidigare kapitel hade han själv stor erfarenhet av att leva i andlig mörker. ” När Gud ser att själen stärkts i hans kärlek och blivit känslomässigt förenad med honom (….) tar han bort sötman i känslorna som man dittills känt i bön och meditation.”

„Det som är ännu mer smärtsamt för själen är att han tar bort förmågan att be och meditera och lämnar själen i mörker, i en total och smärtsam torka. Inför en sådan förändring är själen först dödsförskräckt. Perso­nen kanske tror att den beror på någon dödssynd han el­ler hon begått och därför befinner sig i onåd inför Gud. Vilket misstag! Vad själen uppfattar som övergivenhet är inget annat än en sällsynt nåd från vår himmelske Fa­der. Det är övergången till kontemplationen. „(…) „Om själen bara kunde inse att det är Gud som åstadkommer att den inte längre kan koncentrera sig på Gud och den gudomliga verkligheten utan förnuftets hjälp. Han tar nu bort det starka ljus som tidigare funnits där som hjälp när man sysslar med det övernaturliga.”

„Nu ingjuter Gud ett bättre ljus i intellektet, ett mycket mer andligt ljus, ett renare ljus som gör att själen kan fokuseras på Gud och den gudomliga verkligheten utan att resonera. Nu kan själen enkelt och odelat be­trakta Gud i en välbehaglig, ljuv och gudomlig vision.” Så långt John Shug.

Källa:

PadrePio-stor