Omvändelse i sista minuten? Funkar det?

u-turn (2)Nu har vi nyss hört dagens evangelium. Låt oss därför nu gå direkt på vad saken gäller. För visst är det väl så att vi alla blir lite konfunderade över det vi hör? En tanke snurrar i våra huvuden: var det verkligen rätt det som jordägaren bestämde? Var det inte istället fel och orättvist att de som hade arbetat bara en helt kort tid fick lika mycket lön som de som hade arbetat hela dagen? Ja, om vi tänker på de regler som gäller på arbetsmarknaden idag, så var naturligtvis detta helt galet. Inte kan man väl räkna med att få lika mycket lön för en timmas arbete som för tio timmars arbete! Så visst tänker den rätt som bara funderar kring det som gäller på en arbetsplats i våra dagar. Men denna liknelse handlar om någon helt annat än ett vanligt arbete på en arbetsplats, en vingård eller på vilken annan plats som helst. Det vi nu hört är istället en berättelse om himmelriket, alltså om Guds planer för var och en av oss.

Alla vi som är här idag är ju en slags arbetare i Herrens vingård. Och många av oss känner det nog som att vi arbetat en hel lång dag i denna vingård. Och kanske inte bara en dag, utan många dagar. Många av oss har under hela livet varit en flitig, trogen arbetare i vingården. För det är ju så att många troende fick en inbjudan att leva sitt liv i gemenskap med Herren redan som barn. Vi tackade ”ja” som små barn, vi började vår katekes nästan samtidigt som vi började vår skolgång. Och vi fick vår uppfostran i en kristen from familj. Andra av oss har kanske behövt lite längre tid innan vi tackat ”ja” till denna inbjudan från Gud. Och många har säkert också varit aktiva, ivriga sökare under många år innan man till slut har funnit en sann och äkta gemenskap med Herren i vår kyrkas bekännelse.

Oavsett på vilket sätt vi fick höra Guds röst i vårt liv, alla har vi det gemensamt att vi har svarat ”ja” på denna hans röst, till denna hans inbjudan att leva efter hans vilja. Och alla har vi också förstått vilken den så kallade ”lönen” blir. För lönen för oss troende är himmelriket, det himmelska Jerusalem, där vi får skåda Gud ansikte mot ansikte och leva i gemenskap med alla Guds heliga, de som gått före oss. Redan i bergspredikan ger oss Gud detta löfte genom Jesu ord till folket: ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.” (Matt 5:12). ”Er lön blir stor i himlen”, säger Jesus. Vi tjänar alltså inte Gud för att få någon vinst av detta, någon ”lön”, om vi nu tänker oss ”lön” i ekonomiska termer. Vi tjänar istället Gud, försöker leva efter hans vilja, därför att vi älskar honom. Vi försöker leva vårt kristna liv av ren kärlek till den Gud som vi vet älskar oss med sin egen gränslösa kärlek. Och vi lever detta liv med hoppet om att Jesu ord i bergspredikan en dag skall bli verklighet: ”er lön blir stor i himlen.”

Man kan inte annat än att glädja sig som kristen när vi hör dessa Jesu ord och löften. Och vi förtröstar och litar på Guds ord. Och det ligger nära till hands att vi känner detta som en förmån bara för oss själva som trogna kyrkobesökare och flitiga bedjare under ett långt liv. Man kanske intalar sig själv att självklart har jag min lön redan säkrad i himlen, jag som i hela mitt liv kämpat en hård kamp i vardagen mot olika synder och frestelser.

Men så händer något i vår omgivning som förbryllar oss, som gör oss osäkra på vad Gud egentligen menar. För plötsligt en dag sitter där i kyrkbänken, bredvid oss en man eller en kvinna som vi vet i hela sitt liv har levt som om Gud inte hade existerat. Och som vi vet aldrig brytt sig om Gud eller hans vilja. Men nu sitter hon där, vår medmänniska. Och vi förstår att hon har hittat sin väg fram till Gud, att hon bett om sina synders förlåtelse och att hon också blivit förlåten av Gud. Då, i sådana situationer som vi emellanåt får bevittna, där en människa som levt ett kanske långt liv i gudsförnekelse, plötsligen är en oss andra, övertygad i sin tro på Gud och uppfylld av kärlek till sin Herre. Då, när detta händer kan vi ofta inte värja oss mot tanken: är detta verkligen rättvist? Är Gud verkligen så full av nåd, så tillåtande, så förlåtande att han omedelbart öppnar sin famn också för den som i hela sitt liv förnekat honom? Kanske har vi svårt att acceptera detta, vi som hela livet varit kyrkan trogna och där många av oss i hela sitt liv kämpat för att hålla tron levande, även i stunder av svåra prövningar. Men kyrkan, käravänner, lever av förlåtelsen. Och ingenting är mer glädjande än dessa omvändelser till Gud, även om de sker i elfte timmen.

Varför är det då så att att det för den ena människan tar kortare tid att finna vägen till Gud, medan det för en annan tar längre tid?  Att hitta hem till Gud kan ta olika lång tid beroende på vem vi är och de förutsättningar som finns runt omkring oss. På detta finns inget svar; vi känner inte Guds plan för var och en av oss. Det är ju, som profeten Jesaja säger, Guds planer och Guds vägar. Vi förstår inte alltid Herrens vägar. Men vi måste alltid förlita oss på att Gud, vår himmelske fader som gett oss trons gåva, också leder oss på den rätta vägen. För den som äger Tron, finns också löftet om ”lönen” i himlen. Gud har gett oss detta som ett löfte och han sviker oss inte.

Kanske frestas vi ibland att vika av från den väg Gud stakat ut åt oss. – kanske känner vi att vi en tid vågar leva bortvända från Gud och hans bud, att inte bry oss om våra medmänniskor,  leva i högmod och med vrede, med girighet och avund, att tillåta oss alla slags lust, leda och likgiltighet – och sedan, när vi märker att detta sätt att leva bara lämnar tomhet och leda kvar, när vi får nog av all denna tomhet och ytlighet, allt detta lättsinne, ja då kan vi alltid återvända till Gud för att få hans nåd och förlåtelse.  Men det är ett farligt och alldeles felaktigt sätt att resonera. Trons gåva kräver hängivenhet, uthållighet och en vilja att hela tiden, varje dag i vårt liv, kämpa för det enda rätta – att leva vårt liv så långt det bara går i Herrens efterföljd, lyda hans bud och leva i kärleksfull gemenskap med våra medmänniskor.

Vår tro har vi fått vi av nåd, den är en dyrbar gåva. Och om vi förlorar denna gåva, om vi väljer att lämna den åt sidan, att inte tänka och bry sig om denna dyrbara skatt som Tron är, då kan det hända att sedan inte hittar vägen tillbaka till Gud. Vi har förlorat Gud ur sikte, vi hittar inte längre vägen tillbaka. Och då är vi förlorade. Vi måste därför använda denna trons gåva på rätt sätt. Och vi måste känna glädje varje gång när någon annan får möjligheten, tack vare denna Guds nåd, att få börja leva i Guds närhet.

För om vi inte gör det – då blir vårt liv bara en meningslös längtan efter alla materiella kravs uppfyllelse. ”Lönen” blir då Mammons sätt att bestämma människans villkor. Men det är inte ”lön” i den meningen som styr Guds barns sätt att leva. Om istället kärleken till Gud och våra medmänniskor är vårt rättesnöre blir ”lönen” den himmelska lön som Jesus utlovar i Bergspredikan. Varje sant troende kristen förstår vad som är Guds vilja med våra liv. Därför förstår den troende också vilken som är den verkliga ”lönen” för den som är en trägen arbetare i vingården. Har vi fått erfara nåden av Guds gränslösa nåd och kärlek, har vi känt och upplevt kallelsen av leva som ett Guds barn, i sann Kristi efterföljd – vem skulle vi då vilja sätta oss upp honom, vår välgörare?

 

Ära vare Fadern…