Heliga Kors, var mitt ljus och tillåt inte att den onde leder mig

ksdDen helige Paulus skriver följande i brevet till Korinthierna: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”(1 Kor 1, 18. 23-24)

I centrum för dagens fest, det heliga korsets upphöjelse, står ett kors. Det var på korset som Kristus dog för att frälsa oss människor. Det är korset som för oss troende är tecknet för Jesu kärlek och uppoffring för oss. Kristi kors hyllar och ärar vi på ett särskilt sätt under fastetiden när vi ägnar vår tid för att begrunda och meditera över Jesu lidande och död. Förutom i detta sammanhang när vi under fastetiden reflekterar över Kristi lidande på korset, förutom då kan det hända att vi lätt glömmer det som blivit ett verktyg för vår frälsning – Jesu Kristi kors. Trots att vi varje dag i vår bön gör korsets tecken och trots att vi kanske bär ett litet kors runt vår hals, trots detta – kan det hända att korset ganska lätt försvinner ur vår syn i vår vardag.

När Israeliterna vandrade i öknen till det utlovade landet, utsattes ju folket som vi vet, för olika slags prövningar och svårigheter. De började visa sitt missnöje med att Gud gjorde vägen till det utlovade landet så fylld av svårigheter och lidanden. Och följden av detta blev att folket började sätta sig upp mot Gud. Man började ifrågasätta Guds ledning i deras liv. Om detta berättar dagens första läsning. Denna frestelse att sätta sig upp emot Gud, denna lockelse att så att säga ta lagen i egna händer, den frestelsen blev som ett gift, med samma verkan som ormens gift. De prövningar folket fick utstå på sin vandring gjorde att många dog av svält och umbäranden. Men när folket klagade och Gud skickade ner ormar bland folket, blev ju verkan den samma – många dog av ormbetten. Att stå emot Gud fick alltså samma resultat som ormens gift. Döden väntade i båda fallen.

Vi förstår att det som hände under Israeliternas vandring i öknen är en bild av det som varje dag, på många sätt och i olika sammanhang, sker även i vårt liv. För varje dag frestar och lockar den onde oss att stå emot Gud, att sätta oss upp emot Guds vilja, att inte lyda och lyssna till vad Gud har att säga i vårt inre. Varje dag är en ny sådan dag för den onde att locka och fresta oss till att vika av från den väg Gud har stakat ut åt oss. Och vi vet också att vi inte alltid lyckas med att stå emot dessa frestelser. Den ondes gift, liksom ormens gift sipprar sakta in i vårt inre. Det förgiftar vårt liv. Den onde vill ta vårt andliga liv ifrån oss, livet med Gud. Och detta kan, om den onde tillåtes härja fritt i våra liv, till och med leda till människans andliga död. För Israeliterna blev räddningen detta att de skulle betrakta den kopparorm som Mose, enligt Guds befallning, satte på en stång. Eftersom detta var en Guds befallning till Mose, vågade Israeliterna också lita på att kopparormen var ett tecken från Gud på att det är Gud som har all makt. Guds allmakt besegrar och oskadliggör ormens gift. Giftet fick inte längre någon verkan när folket nu övertygats om att Gud har all makt och ingen giftorm i världen kan mäta sig med denna kraft. Förtröstan på Gud gör alla den ondes frestelser verkningslösa. Detta fick Israeliterna förstå och till detta står även vårt hopp. Vi som lever här och nu.

Jesu Kristi kors som vi hyllar i dagens fest, detta kors som för några är en stötesten och för andra är en dårskap, detta kors är för varje troende en räddning i vår dagliga kamp mot syndens gift. Genom döden på korset besegrade Kristus all synd, all död. Tack vare detta att Kristus offrade sitt liv för oss på korset, löste oss Kristus ur syndens och dödens bojor. Kristi seger över ondskan, hans seger i den kamp som utspelades just på korset, är för oss källan till kraft och styrka i vår dagliga kamp mot syndens gift.

Kristi död på korset och den frälsning som därmed blev vår, betyder inte att ondskan, frestelserna och lockelserna försvinner ur vårt liv. Detta sker inte.

Men Kristi kors står här som ett tecken för vår räddning. Människosonens upphöjelse, hans död på korset är ett bevis på Guds kärlek till oss. Korset gestaltar Guds kärlek till oss. Denna Guds kärlek är så stor att vi nästan inte kan förstå den. Den är så stor att Gud valde att också offra sin egen Son för vår frälsnings skull. Om allt detta påminnes vi när vi betraktar korset.

Det finns en fara, kära systrar och bröder, i att vi vänjer oss vid bilden av ett kors, på ett sådant sätt att vi inte längre mediterar över dess innebörd. Korset får inte bara bli en symbol. Korset måste framför allt bli den källa ur vilken vi hämtar kraften att hålla fast vid vår kristna tro. Det innebär att varje gång vi känner att synden hotar att förgifta vår själ, ta död på vårt andliga liv – varje sådan gång när vi känner att vi kanske inte längre förmår motstå detta gift måste vi rikta vår blick mot Kristi kors. Korset är inte bara ett smycke kring vår hals eller en bild på en vägg. Det är i korset vi skall hämta kraft, finna ljus i de mörka stunderna av vårt liv. För Kristi kors är vårt verkliga ljus, vår ledstjärna. Kristi kors är vägen till Guds rike. Denna väg är inte lätt att gå, men förlitar vi oss av hela vårt hjärta på Kristi kors leder oss Gud aldrig på villovägar. Att förlita sig på Kristi kors är ett annat sätt att säga, med psalmens ord: ”himmelriket är nära”.

Ära vare Fadern…