Att tala eller att tiga, det är en fråga…

feedback-moze-byc-punktem-zwrotnym-w-255_lOndskan i dess olika former är något som hela tiden upptar vår tanke. Ondskan är det som den troende försöker befria sig från, men som hela tiden kommer tillbaka i ständigt nya situationer och sammanhang. Den kommer tillbaka gång på gång, som en slags bumerang. Och, kära vänner, vi kan inte värja oss. Vi frågar oss ständigt: hur skall vi bemästra denna ondska? Hur skall vi reagera när vi möter ondskan och synden i vår omgivning?

Ja, ingen av oss tvekar ju att ge vårt stöd till det som är rätt. Och det är vårt samvete, denna vår inre röst, styrkt av den helige Andes ljus, det är denna röst som hjälper oss att välja det rätta.

Ofta får vi höra att ingen av oss har rätt att kalla en annan människas gärningar, det hon gör eller det hon försummar – ingen av oss har rätt att kalla detta för ”synd”. Vi får höra att vi inte har någon rätt att stämpla andra människor som syndfulla. För det är ju så att ingen människa, inte jag och inte du, är felfri. I någon slags mening är vi alla syndare. Med vilken rätt skulle vi då kunna döma andras gärningar, våra medmänniskors?

Och det är just detta som Jesus menar i dagens evangelietext. Jesus vill förklara att vi ofta hamnar i situationer där vi gör något som är orätt mot en medmänniska. Och detta är vi alla väl medvetna om, av egen erfarenhet. Antigen är det någon som gör något orätt mot oss eller så är det vi själva som gör något orätt mot någon annan. Och efteråt står vi där ofta, tyngda av vår skuld och ånger, väl medvetna om att vi har syndat, att vi har gjort något som vi vet är fel. Och vi frågar oss: hur skall jag nu gå vidare? Hur skall jag göra för att försonas med den som drabbats av min ondska? Och som har rätt i detta att jag verkligen har gjort något mot någon annan som jag inte borde ha gjort, sagt eller gjort? Vi står där villrådiga och vet inte riktigt vad vi skall ta oss till. Och vi frågar oss: skall jag direkt säga till min broder eller syster att han eller hon gjort något som är orätt? Eller är det kanske bättre om jag ingenting säger, om jag bara tiger och låtsas som om ingenting har hänt? Skall vi bara låta allt sjunka i glömskans djupa hav? Och hur blir det om det är jag själv som blivit drabbad, om det är jag själv som blivit utsatt för ondska? Hur bemöter jag då den som gjort mig illa?

I evangeliet ger oss Jesus vägledning i sådana situationer. Han säger: ”Om din broder har gjort dig någon orätt gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder.” Jesus menar alltså att om vi drabbas av ondska som någon annan gör mot oss, så skall vi inte stillatigande låta detta passera. Istället skall vi då, menar Jesus, säga ifrån och genom detta hoppas på förståelse från den som gjort oss illa, kanske också en ursäkt och därmed hoppas på försoning med vår ”fiende”. Och det samma gäller för oss, för dig och mig, om vi känner att vi gjort någon annan illa. Då skall vi inte dröja med att lyssna till den vi sårat och be om förlåtelse. Jesus menar alltså att det alltid går att utrota den ondska i vårt inre som vi alla bär med oss. Den yttersta meningen med att öppet prata om det onda vi själva gjort eller om den ondska som vi känner drabbat oss – den yttersta meningen med detta är att vi skall kunna vinna tillbaka vår medmänniska, oberoende av om det är vi själva som syndat eller någon annan som syndat mot oss. Det får aldrig stanna vid att en dålig relation som uppkommit stannar just vid detta: osämja mellan människor. Vi måste alltid sträva efter försoning, vi får aldrig stanna vid att döma någon annan. Det är inte detta som Kristi kärlek kräver av oss. Det är inte detta som vi, Guds barn, är kallade till.

Kristus beskriver hur vi skall gå till väga när orätt uppkommer mellan människor. Jesus säger att man ställer sin medmänniska till svars i enrum. Och sedan, om det behövs, tar man med sig något vittne. Kanske behöver man också tala med församlingen. Men när Jesus sedan säger att om detta inte räcker, måste man betrakta syndaren som en hedning eller en tullindrivare. Är inte detta märkligt, kära vänner? Har då Jesus givit upp allt hopp om syndaren? Betraktar han honom som förlorad? En hedning eller tullindrivare, är då syndaren den som står längst ner på samhällets botten förlorad för Guds rike? Nej, tvärtom kära vänner. Hedningar och tullindrivare var ju de som alltid fick komma till Jesus. När de rättfärdiga fariséerna anklagade honom för att han umgicks med tullindrivare och syndare då svarade ju Jesus: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Mark 2:17)

Jesus är den som kan läka alla sår som uppkommit mellan människor. Jesu kärlek betvingar ondskan. Och om detta vill han påminna oss när synd och fiendskap hotar att förstöra relationen till våra medmänniskor. Han menar att han, Kristus, alltid finns där beredd att med sin gränslösa kärlek till oss förlåta, läka och försona det som har skadats i relationen mellan människor. Och han kallar oss till detta i varje situation, i varje stund skall vi mot våra medmänniskor agera med denna enda grundläggande regel för våra ögon: Kristi gränslösa kärlek. Så förhåller sig Kristus till oss, alltid förlåtande. Och så måste vi också göra. Vi som tillhör Kristus som Guds barn.

Den helige Paulus skriver att kärleken är lagen i dess fullhet och att om vi älskar våra medmänniskor, då uppfyller vi lagen. Låt oss inte glömma denna kärlekens regel. Låt oss känna oss stärkta av dessa ord när vi möter ondskan i olika sammanhang och när vi då undrar vad vi skall göra och vad vi skall säga. Låt oss be om den helige Andes stöd, ljus och styrka, så att vi varje dag i vårt liv kan göra det som är det rätta i våra relationer till våra systrar och bröder. När vi känner oss vilsna och undrar över vad det är som är det rätta att säga eller göra, då skall vi förlita oss på Kristus. När vi undrar om det är rätt att konfrontera en människa med något som vi tycker att han eller hon gjort fel eller om vi tycker att det blir bättre att tiga, att ingenting säga, även då måste vi påminna oss dessa ord av Paulus. I varje sådan situation måste vi begrunda det han säger att kärleken är lagen i dess fullhet. Och Kristus handlar ju mot oss på just det sättet: han visar oss kärlekens väg som den rätta vägen. Låt oss troget följa honom på denna väg och på det sättet uppfylla det som är Guds vilja med vårt liv.

Ära vare Fadern…