Ett skonsamt ok och en lätt börda

herb_nsj2_1500När vi tänker på ordet ”uppenbarelse” och dess betydelse, då anknyter vi ofta detta ord till stora mystiker och helgon, som till exempel Teresa av Avila och Johannes av korset. Vi tycker att en uppenbarelse är en särskild gåva som just helgonen fått. Vi tänker oss gärna att det är just helgonen som fått denna särskilda gåva av Gud: gåvan att se Gud, att kanske få tala med Gud eller lyssna till vad han har att säga, allt detta som vi kan sammanfatta just i ordet ”uppenbarelse”. Och i jämförelse med dessa helgonens särskilda gåvor, tycker vi vanliga människor inte att vi har mycket att hoppas på. För inte uppenbarar sig väl Gud för just dig eller mig?

Därför överraskar oss Kristus i dag med sina ord i evangeliet där han prisar och tackar Gud, sin Fader, för att Guds uppenbarelse är tillgänglig för alla dem som är som barn. Låt oss än en gång lyssna till Jesu ord: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” (Matt 11:25) Enligt dessa Kristi ord är alltså en uppenbarelse från Gud möjlig för alla dem som är villiga att ta emot Herren i sitt inre, att trofast leva i hans efterföljd och att i allt försöka leva som Herren själv lär.

Detta att vara som ett barn det är ju att lyssna till vad den vuxne säger, det vet vi ju. Och det är så här, kära systrar och bröder, att Gud, vår Fader är just att likna vid den vuxne, den Fader eller om vi så vill den Moder, den Förälder som tar hand om oss, som vägleder oss. Och vi – du och jag – är barnet som får lyssna på det Gud vill säga till oss. Och det Gud säger, det han låter oss veta om honom, det är just detta som är hans sätt att uppenbara sig för oss.  För en uppenbarelse från Gud behöver inte alltid vara det som Gamla Testamentet beskriver, alltså en eld, ett moln, en jordbävning eller någon annan övernaturlig händelse. Gud har också detta andra sätt att uppenbara sig för oss: i vår vardag, i vårt inre. Han är där hos oss i de stunder när vi känner en stilla frid och samhörighet med honom i bönen eller i stunder när vi ibland känner en nästan exalterad lycka då vi får lovprisa honom i sången. Eller – när vi känner vår gränslösa glädje då vi får mottaga honom i eukaristin. Då, mina vänner, finns Gud där, uppenbarad för oss i all sin nåd, barmhärtighet och kärlek.

Kristus välkomnar alla till sig. ”Kom till mig ni alla”, säger han. Men kanske finns det någon som ändå inte känner sig delaktig av denna hans inbjudan. Låt oss därför lyssna på hela meningen där Kristus bjuder in oss: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor” (Matt 11:28). ”Alla ni som är tyngda av bördor”, säger han. Nu förstår vi att inbjudan gäller oss alla. För alla är vi någon gång tyngda av bördor i vårt liv. Vi skulle önska att det vore så, att vi ibland var helt fria från bekymmer. Men så är det inte. Varje människa, var och en av oss har sin börda att bära i livet, bördor, det vill säga, bekymmer och plågor som ser olika ut för var och en av oss. Ingen av oss är fri från bördor under vårt jordiska liv, det tror jag alla håller med om. Men vi har också alla en önskan om att någon skall finnas där som kan lätta dessa våra bördor, någon som kan komma till vår hjälp.

Gud vill uppenbara sig för den som är tyngd av plågor och bekymmer. Han vill bjuda in oss till sig. Och i dag hör vi hur han inbjuder oss med ord som nästan är en uppmaning: ”Kom till mig”. Han välkomnar oss, vill att vi direkt från honom skall lära oss leva ett rättfärdigt liv som troende. Men är det då så självklart att vi är villiga att gå till Jesus, även om vi känner oss tyngda av bördor? Kanske tycker ni detta låter konstigt – är inte detta självklart att vi som är troende kommer till Gud när vi känner oss plågade? Vi tror ju på honom, vi tror på Gud, vi tror på Kristus! Ingenting skulle väl vara mer självklart än att vi vänder oss till vår Fader med våra bekymmer? Men vi känner tvekan. Vågar vi oss fram till Gud? För vi vet ju vad som väntar. För när vi kommer till Fadern är det också vår plikt att försöka gå i hans fotspår. Vi måste då varje dag försöka förverkliga kärleksbudskapet i våra liv. Och det måste vi göra utan kompromisser. Att leva ett liv som ett Guds barn ställer krav på oss, därför tvekar vi.

När vi svarar ”ja” på hans inbjudan, då vet vi att vi i allt vi gör skall leva med ett milt och ödmjukt hjärta. Precis så som vår Mästare lär oss. Och vi måste vara uthålliga. För Kristus säger: om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. (Luk 9:23, jfr Matt 16:24, Mark 8:34) Med dessa ord visar Kristus på att ett liv i hans efterföljd också innebär ständiga prövningar. Ett liv med Jesus är ingen lustvandring. Prövningar finns där, även med Jesus vid vår sida.

Att på dessa villkor bli en trofast Kristi lärjunge är inget lätt beslut att ta.  Säkert känner vi tveksamhet. Det kan ta tid för oss innan vi förstår att oket är skonsamt och bördan är lätt. Vi glömmer för en stund att den som går vid vår sida har ett milt och ödmjukt hjärta. Prövningarna finns där och bördorna. Men Gud ger oss dem av kärlek. Ett milt och ödmjukt hjärta – låt oss inte glömma orden.

Bördan finns där. Men med Gud vid vår sida blir den skonsam och lätt. Bördan finns där. Men vi bär den inte ensam. Bördan, kära systrar och bröder – men också det milda och ödmjuka hjärtat. Låt oss leva i hoppet om Kristi nåd, hans kärlek, mildhet och barmhärtighet.

Ära vare Fader…

Författare: Marek Gil OFMCap
Korrigering: Carl Hellmo