Att vänta på Andens ankomst

Dagen efter Kristi himm6d9635b6138cd358493edb3b131670a4,10,1,0-0-1000-667-0elsfärdsdagen, den dag när Kristus återvände till Fadern, till himmelen, direkt efter denna dag, börjar kyrkan Pingstnovenan. Novena betyder niodagars bön. Under nio dagar – från Kristi himmelsfärd fram till Pingstafton, skall man, liksom apostlarna, försöka ägna sig ivrigt åt bön i väntan på den helige Ande. I Apostlagärningarna läser vi att efter Kristi himmelsfärd återvände apostlarna till Jerusalem och där höll de ihop under ständig bön. Från första början av sin vandring här på jorden förstår kyrkan att det är nödvändigt att just med bön, med gemensam bön, förbereda detta att kunna ta emot, ta till sig de gåvor Kristus utlovat för oss. Kristus förutsäger ju att den helige Ande, Hjälparen, skall komma till apostlarna, till sin kyrka. Och det är denna Andens ankomst som apostlarna väntar på under Pingstnovenan – en väntan i ständig bön.

Kristus gav apostlarna ett löfte om att Anden skall hjälpa kyrkan att leva vidare. Och kyrkan, kära vänner, det är alltså var och en av oss här i dag. På vilket sätt skall då Anden hjälpa oss, vad innebär det att kyrkan skall få hjälp att leva vidare? Vilken är riktningen? Vart någonstans skall vi gå? Vidare till vad då? Jo, till en djupare relation med Gud – det är det som är kärnan i Kristi löfte när han lovar oss Anden som Hjälpare.

Att gå vidare med Andens hjälp, vad fick då det för en praktisk konsekvens för apostlarna? Jo, det innebar att apostlarna började berätta det glada budskapet om Jesus Kristus, han som själv hade förkunnat om Guds rike, ett rike som är målet för alla de som är villiga att tro på honom. Men den helige Andens hjälp är inte bara bunden till tiden för den tidiga kyrkan. Den helige Andens hjälp att gå vidare är en gåva av Gud som han ger åt var och en av oss troende. Han ger oss Anden för att vi skall kunna ta ännu ett steg i vårt trosliv, på vår tros väg. Och detta steg vidare är inget annat än att vi får en allt mer fördjupad relation till Gud. Vi lär känna Gud mer och mer, djupare och djupare för varje dag i vårt liv.

Kanske tänker ni då: men det gör jag ju redan, jag går ju hela tiden vidare. Jag ber, jag går till kyrkan, jag försöker så gott jag kan leva mitt liv på det sätt som jag tror är Guds vilja. Så, jag tycker nog min relation till Gud ser ganska bra ut. Så därför: behöver även jag den helige Ande? Finns det något mer som Anden kan lägga till i just min relation till Gud?

För att finna ett svar på frågor som dessa, låt oss då se det så här: den troendes relation till Gud, din och min relation till vår Herre, skall likna Sonens relation till Fadern. När vi säger detta, när vi hör detta – häpnar vi! Hur då? Hur är detta möjligt? Skulle jag, en vanlig syndig människa, våga likna mig vid Kristus? Skulle jag ha samma relation till Gud som Jesus har? Det är väl ändå inte möjligt! Nej! Det går helt enkelt inte!

Det går, kära systrar och bröder. Låt oss än en gång lyssna på Kristus, när han på ett innerligt sätt i bön vänder sig till Fadern: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig; du har gett honom makt över människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.”

Enligt Jesu ord är det eviga livet alltså detta att vi på djupet lär oss känna Gud. Och till ett sådant liv, till detta att verkligen få lära känna den ende sanne Guden, känna Kristus, till en sådan relation inbjuder oss Kristus.

Jesu bön till Gud Fadern är en mycket personlig och innerlig bön. Med dessa ord låter oss Kristus blicka in i det som sker mellan honom och hans Fader, mellan Sonen och Fadern. Men denna Kristi bön är också, som jag redan nämnt, riktad till oss alla. Den är en inbjudan till var och en av oss, alla vi som tror på Gud, att också vi skall få lära känna honom. Så, kära vänner, låt mig än en gång upprepa: vi har alla fått möjligheten att lära känna Gud, vår Fader. Och att få nåden att lära känna Gud är inte att bjudas in till vilken bekantskap som helst. Det är ingen granne, anhörig eller arbetskamrat. Nej, istället är det frågan om det alldeles oerhörda, det nästan alldeles overkliga, det nästan alldeles otänkbara: vi får alla nåden att lära känna Gud!

Kan vi då göra detta på egen hand, bara med hjälp av våra egna krafter och förmågor? Nej, det kan vi inte göra!  Jag skulle aldrig säga till någon av er: detta kan ni göra på egen hand. För det krävs inte bara att man svarar ja till Guds kallelse, till hans röst. Det räcker inte bara med att vi säger ”tack” och så är vägen till Gud öppen. Utan Hjälparen, utan den helige Ande förmår vi ingenting. Det är Hjälparen, Anden som bereder oss vägen när vi vill gå djupare och djupare in i denna relation med Gud. När vi på allvar vill fördjupa vår tro är det ju Guds verklighet vi vill träda in i. Och till detta behöver vi Hjälparen, Anden som Gud av sin kärlek till oss ger oss som vår vägledare.

Samtidigt med denna vår vilja att med Andens hjälp närma oss Gud, samtidigt finns vi kvar i denna världen. I sin bön till Fadern sade ju Jesus: ”Jag är inte kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig”. Som vi hör, menar Jesus med dessa ord: ”de är kvar i världen”, oss alla. De är vi som är kvar i världen. Och detta att vi är kvar i världen är ett hinder för oss i vår strävan att närma oss Gud, att nå den fulla gemenskapen med honom. Vi känner ofta detta hinder när vi kämpar och strävar för att inte glömma detta att vi är inbjudna till gemenskap med Gud, till ett evigt liv med honom. Och för att slita dessa bojor som binder oss vid denna världen, för att utstå denna kamp, måste vi få hjälp av Anden. Det är till Anden vi måste ställa vårt hopp när det gäller vår längtan att nå fram till Gud. Gud har sänt oss Hjälparen och vi är inte längre ensamma i denna värld.

Visst är det så att vi redan fått Andens gåvor i samband med vår konfirmation. Andens gåvor den gången måste vi varje dag påminna oss. Och vi måste, varje dag också förnya oss i detta som var Andens gåvor när vi en gång konfirmerades. Vi måste gjuta nytt liv i dessa gåvor, låta oss på nytt inspireras av Andens kraft. Och tiden innan Pingst är ett bra tillfälle till detta. I gemenskap med hela kyrkan får vi nu under några dagar vänta på Pingstdagen under ständig bön. För vi behöver Anden, vi behöver be Gud om nåden att på nytt få del av Andens kraft för att kunna gå vidare i vårt kristna liv. Vi behöver honom för att mitt i denna kaotiska värld kunna hålla kvar focus på det dyrbaraste, på det viktigaste som vi har att se fram emot – det eviga livet i gemenskap med Gud vår Fader. Låt oss alltså be om den helige Andens hjälp åt oss alla. Låt oss vänta på vår Hjälpares ankomst. Låt oss förbereda oss för det möte med Anden som Kristus nu sänder oss.

Ära vare Fadern…