Får en troende känna ensamhet?

52086

6:e Påsksöndagen A 2014

Evangelietexterna söndagarna innan Pingst, innan den helige Andes högtid, kommer från den del av Johannesevangeliet som berättar om Jesu sista möte med sina lärjungar. Hans sista möte alltså, hans sista måltid med lärjungarna, innan hans lidande sedan tar sin början. Dessa stunder var för Jesus ett avskedstagande från sina lärjungar. Jesus vill förbereda lärjungarna inför detta att hans tid på jorden, hans tid som människa, som Jesus från Nasaret, nu närmar sig sitt slut. Jesus förstår att när han nu snart skall lämna lärjungarna kommer detta att bli en tid för lärjungarna då de känner sig övergivna, ensamma och modlösa. Därför vill han nu förbereda dem på det som skall komma.

Denna känsla av ensamhet och övergivenhet är inget främmande för oss. Vi är ofta ensamma i våra liv. I våra samhällen ser det i dag ut så att just ensamhet är en svår plåga för många människor. Ensamheten är heller inget naturligt tillstånd för oss; vi är sociala varelser, vi har behov av gemenskap. Så när ensamheten tynger oss letar vi ofta någon att tala med, någon där vi kan dela med oss av sorger och glädjeämnen. Eller kanske bara någon att vara tillsammans med. Men hur ofta letar vi inte förgäves? För just i den stund då vi mest av allt önskar träffa någon, just då visar det sig att alla är upptagna, alla har bråttom, alla har så mycket viktigare saker att göra än att träffa just dig eller mig. Vi får höra: en annan gång, just nu har jag inte tid. Det förstår man, det accepterar man. Så: tillbaka till ensamheten, ensam och övergiven.

Och den samma känslan av ensamhet kan drabba oss även på det andliga planet, i vårt trosliv. Ofta letar vi efter Guds närvaro, vi vill känna oss förvissade om att han alltid är vid vår sida. Men det finns stunder då vi känner oss övergivna även av vår Herre. Han har lämnat oss, övergivit oss. Så känner vi det ibland. Särskilt då i stunder av prövningar, sjukdom eller andra svårigheter.

Kristus visste vad som skulle hända efter hans himmelsfärd. Han kunde förutse att hans lärjungar, de troende, den kyrka som skulle finnas här på jorden, skulle drabbas av svårigheter. Därför ville Herren sända oss Hjälparen. Och han förkunnade just detta: Hjälparen, den helige Ande, sanningens Ande, skall komma till människornas hjälp. Med Anden skall kyrkan – alla dem som tillhör Kristus – träda in i en ny fas av sin jordiska vandring. De troendes gemenskap blir aldrig mer en ensamvandring. De troende kommer alltid att ha den helige Ande – Hjälparen – vid sin sida.

Hela kyrkan och varje enskild troende behöver den helige Ande, Hjälparen. Tack vare Anden som Kristus sänder, som Kristus ger oss, är vi inte längre ensamma. Kyrkan är inte ensam under hennes tid på jorden. Enligt Jesu ord är Anden, Hjälparen den som skall vara med kyrkan, som skall vara hos oss för alltid. Andens ständiga närvaro hjälper oss att älska Gud och att hålla hans bud. Vi vill hålla Guds bud därför att vi älskar honom. Den kärlek som vi har till Fadern, genom denna kärlek och genom den helige Ande förblir vi i gemenskapen med Gud. På det sättet har vi del av Guds liv.  Detta att vi är nära honom, att vi får möjlighet att leva i Guds närhet, det betyder att vi aldrig är ensamma i vårt liv. Den helige Ande finns alltid hos oss. Det är just Andens närvaro som hjälper oss att ständigt älska Gud. Det är också med Andens hjälp som vi håller Guds bud. Vår kärlek till Gud uttrycker vi genom att leva i enhet med honom. Denna enhet och gemenskap blir synlig när vi lever efter Guds bud.

Kristus säger att om vi älskar honom, så håller vi hans bud. Han säger att vi som känner hans bud och håller dem, vi älskar honom också. Det låter enkelt: älska Gud och hålla hans bud. Om vi håller Guds bud betyder det alltså att vi älskar honom. Det verkar vara enkelt. Men vi vet att detta inte bara är enkelt för den troende. Istället är det så att om vi verkligen vill leva på det sättet: hålla buden och älska Gud, då måste vi vara beredda på en verklig kamp. För det finns starka motkrafter till Guds kärlek. Satan försöker ständigt locka över oss på sin sida. Han lockar oss, frestar oss, vill få oss att falla i synd, vill få oss att vända oss bort från Gud. Vi måste alltså utstå en kamp för att på rätt sätt kunna visa Gud vår kärlek. Det blir en kamp om att hålla hans bud. Det blir en kamp också för att övervinna känslan av ensamhet och övergivenhet. Men vi utkämpar inte denna strid mot ondskan på egen hand. Gud har gett oss Hjälparen. ”Jag skall inte lämna er ensamma”, försäkrar oss Kristus. Vi som är troende känner redan den helige Andes sätt att verka i vårt inre. Vi känner hans kraft. Låt oss nu, i en tid när vi inväntar Pingsten, bereda oss för att ta emot Anden och hans gåvor med öppet hjärta. Låt oss be Gud om att vi får ta emot Anden, Anden som Gud av kärlek till oss ger oss.  Låt oss be Gud om att Anden stödjer och stärker oss i vår kamp för att mer och mer kunna älska Gud. För ju mer vi älskar Gud, desto mindre ensamma blir vi i våra liv.

Ära vara Fadern…

Författare: Marek Gil OFMCap
Korrigering: Carl Hellmo