En första svensk kapucin

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Lars Skytte föddes omkring år 1610 i Nyköping där fadern, Lars Bengtsson var borgmästare. Denne blev 1614 assessor i Svea Hovrätt.

Fadern förvärvade, liksom farbrodern Johan Skytte, en betydande förmögenhet. Båda bröderna ägnade sig åt privata affärstransaktioner, de ingick i Svenska Handelskompaniets styrelse och gjorde flera utlandsresor i kompaniets tjänst. När Lars Bengtsson Skytte (adlad 1619) avled år 1634, var han ståthållare över Uppsala län. Han finns gravsatt i Storkyrkan i Stockholm. Att släkten var omstridd – nyadlade och lojala hovfunktionärer som de var – framgår inte minst genom den anonyma smädevisa som cirkulerade efter Lars Bengtsson Skyttes död och där det sägs att denne nu hamnat i skärselden – en realitet trots reformationen som det tycks.

Som son till ståthållaren vid Stockholms slott och med ett riksråd till farbror, ett riksråd som många i samtiden trodde var ett utomäktenskapligt barn till Karl IX, var det helt naturligt att den unge Lars Skytte från tidiga barnaår fick växa upp i nära kontakt med landets kungahus och ledande politiska och kulturella kretsar. Det är möjligt att samtiden uppfattade även Lars Skytte som i någon mening släkt med kungahuset. Under alla förhållanden fin­ner vi att Lars Skytte fick en grundlig utbildning och en uppfostran värdig ett furstebarn – eller som han själv uttrycker saken: »spud principes & aulam regiam educatum.«

STUDIETID

Efter grundläggande utbildning i hemmet inskrevs Lars Skytte år 1625 vid Uppsala universitet. Han var nu femton år gammal, en vanlig ålder för att inleda universitetsstudier. År 1629 återfinner vi hans namn i elevförteckningen för den berömda stockholmsskolan Collegium illustre, en skola för adliga studenter med en studieordning som möjliggjorde inhämtandet av moderna språk, adliga sporter som fäktning och ridning, kultur och europeisk bildning. I ledningen för skolan stod den blivande biskopen i Strängnäs Johannes Matthiae.

I Johannes Matthiae studieordning från 1626, Ratio studiorum, märks tydligt ett nytt sätt att se på utbildningens form och innehåll. Matthiae tankar om studiedagens längd, ferier, raster, stipendier och om en positiv inbördes tävlan ger ett modernt intryck. Allt detta påminner för övrigt mycket om de jesuitiska kollegiernas studieordning, något som ju också gjorde dessa så lockande för studenter som kom från miljöer där bildningen bokstavligen dunkades in i huvudet. Lars Skyttes egna pedagogiska synpunkter låter som ett eko från Matthiae studieordning: »För den goda vandeln tjänar mer de enskilda föredömena – än förnuftsargument eller gudomliga eller mänskliga bud – tillämpade under de omständigheter som vi befinner oss i, till att utveckla större prestationsförmåga.»

Efter kortare resor till svenska Livland och in över gränsen till Ryssland begav sig Lars Skytte sensommaren 1634 på sin Grand Tour till kontinenten.

RESENÄR

Målet för utlandsresan var Nederländerna och Johann Vossius, familjens gode vän. Resvägen gick över Köpenhamn. Det är möjligt att Lars Skytte slog följe med kusinen Bengt, som vid denna tid reste till Köpenhamn för att å kungahusets vägnar representera Sverige vid äktenskapet mellan prins Christian och Magdalena Sibylla, dotter till kurfursten av Sachsen. Lars Skytte nämner under alla omständigheter att det firades ett furstligt bröllop i staden under hans vistelse där.

Lars Skytte bör ha anlänt till Amsterdam under hösten 1634 och vistades sedan i Holland fram till mitten av 1637. Holland uppfattades vid denna tid av många som ett föregångsland, ett vetenskapligt, kulturellt och kommersiellt centrum och samtidigt en fristad för olika förföljda protestantiska grupper. Det paradoxala är att Lars Skytte kom att se allt detta med helt andra ögon. Det var tydligen en chock för honom att märka hur allsköns sekter, samfund och partier här relativt fritt kunde föra ut sina disparata budskap. De många teologiska stridigheterna fyllde honom med avsky. Men han upptäckte en motvikt mot all denna pluralism: den katolska kyrkan, med dess respekt för förnuftets förmåga att skapa teologisk och filosofisk klarhet och samtid: – kunna uttrycka liturgisk skönhet. Till detta tema återvänder han vid flera tillfällen i sin bok Peregrinatio sancta.

Efter hollandsvistelsen besökte Lars Skytte först England och därefter Frankrike, dit han kom i sällskap med vännen pfaltzgreven Carl-Gustaf, sedermera kung av Sverige. I Paris betygade den mäktige kardinal Richelieu uppskattning av den unge svensken.

Under tiden i Paris bodde Skytte i den svenske ambassadörens residens. Ambassadören var ingen mindre än Hugo Grotius, jurist, statsvetare och lärd författare. Grotius är kanske mest känd för att ha utvecklat den profana naturrätten. I sitt arbete De jure belli etpacis (1625) resonerar han kring hur individer och stater skulle uppträda under såväl krig som fred, allt i syfte att skapa normativa lagar som reglerade allt våld och godtycke. Umgänget med Grotius, som mer och mer kommit att uppskatta den katolska kyrkan, kan ha bi­dragit till att påverka Skytte i katolsk riktning. I sitt arbete Annotata ad Consulationem Cassandri skrev Grotius:

Protestanterna kan endast bli förenade inbördes om de alla sluter sig samman med dem som är sammanfogade med den Romerska Stolen, den Stöl förutan vilken det inte finns något hopp om en gemensam styrelse i kyrkan.

Vi har redan tidigare många gånger märkt vilken vikt tiden fäste vid begrepp som ordning och enhet. Renässansen hade ju aktualiserat den antika idéen om mikro- och makrokosmos. Den lilla ordningen skulle återspegla den stora ordningen, där grundläggande mönster genomsyrar hela universum – allt hängde samman från himlakropparna till det jordiska. Oordning och splittring rubbade hela den kosmiska harmonin, ja var ett uppror mot Gud. I en sådan idévärld var den kyrkliga splittringen plågsam och farlig.

Efter utlandsåren kom Lars Skytte att tas i bruk av den svenska kronan. Ar 1641 finner vi honom i Göteborg på väg mot sydliga breddgrader.

DIPLOMAT

Den 27 augusti 1641 fick Lars Skytte ett »Memorial« för sin diplomatiska beskickning till Portugal. En av primärplanerna med beskickningen var att knyta fastare förbindelser med den nyblivna portugisiska staten för att därigenom få en allierad, som i söder kunde irritera den habsburgska makten och således försvaga fronten i norr. Denna för oss egendomliga dubbelhet utmär­te trettioåriga kriget. Å ena sidan betonades för den inhemska befolkningen kriget som ett religionskrig. Å den andra slöts på den internationella scenen militärallianser med katolska makter som Frankrike och Portugal.

Den 27 september 1641 skrev Lars Skytte till rikskanslern i ett brev från en nygrundade staden Göteborg, rikets enda andningshål mot väster, att han besiktigat den last av bland annat ammunition som skulle medfölja den svenska eskadern och att allt var i gott skick. Nu återstod inte mycket annat än att »bruka winden och begiffwa oss till wägz«.

Den svenska eskadern på tre krigsskepp, under amiral Bielkenstiernas befäl, nådde efter svåra stormar på såväl Nordsjön som Atlanten den portugisiska huvudstaden den 5 november 1641.

Skytte blev inte speciellt imponerad av den nyblivna portugisiska staten. Det kostade honom mycken möda och stort besvär att få betalt för krigsmaterialet som skeppen medfört. Vid flera tillfällen klagade han över att det så »långsamlingen tillgåår« med betalningen. Han var över huvud taget inte belåten med de lokala affärsmetoderna. Köpmännen och förhandlarna var »mäkta illistige och fast olika de uppriktige eller sincera procedurer, som i våra norderkvarter äro bruklige«.

Enligt sina diplomatiska instruktioner var Skytte ålagd att noga rapportera om vad som tilldrog sig mellan Spanien och Portugal. I det syftet företog han sig också flera resor genom landet och längs gränsen. Efter att ha granskat det nya landet kunde residenten fastslå att här var »alt ännu in präparatoris« värst var att »på fronterna ähro inga fästningar aff importancio uthan Landet öppet«. Krigsmakten var i alla avseenden dåligt organiserad och man led uppenbar brist på kapabla officerare, framhöll Skytte vid samma tillfälle.

Det tycks som om den svenske residenten var undersysselsatt i Portugal. Få svenska skepp anlände till de portugisiska hamnarna – oftast färre än tio skepp per år. Visserligen deltog Skytte i det diplomatiska livet, men han tycks inte ha varit särskilt road av detta. I brev efter brev till hemlandet klagar han över sin isolering: »här wid hoffwet ringa ähr som en kan occupera sigh uthi, och elliest föga correspondentie«, suckar han till exempel i ett brev till sin gamle lärare från Collegium illustre, biskop Johannes Matthiae.

Om nu inte så mycket hände på den yttre fronten så hände desto mer på den inre. Många tecken på katolska sympatier syns i Skyttes efterlämnade papper. Inte minst använde han sin lediga tid till att ta del av katolsk teologi – han har bevisligen studerat verk av den portugisiske jesuiten Stephan Fagundez liksom av den kände franciskanteologen Pietre Marchant.

Alltmer tycks Skytte ha upplevt att han kommit till ett vägskäl, där det gällde att göra ett livsavgörande val. Han kände sig dragen till den katolska kyrkan och inte minst till de fornkyrkliga drag som han fann där. Men hir längtade samtidigt hem till vännerna och han tycks ha upplevt en konversion som nära nog landsförräderi. När så en svensk eskader under amiral Ankarhjelm anlände till Lissabon i slutet av år 1646 med uppdrag att hämta heden svenske ambassadören, ställdes allt på sin spets. Avgörandets stund hade kommit. Amiral Ankarhjelm berättar:

Den andra dito (februari), om morgonen bittida kom residentens pojke ombord och fråga efter sin herre och mente honom vara ombord. Och några timmar därefter klockan pass 9 drog jag och majoren med andra officerart i land, som om aftonen avtalt var. När vi till landet kommo, mötte oss residentens skrivare, Hindrich Fougdt, och berättade, att residenten var om natten klockan var 12 av sitt hus allena utgången och till S. Antoni klöster, där capsinmunkarna uti äre, där han 2 gånger är hävder uti inkvissier. (=förhör, min anm.) och antaget deres religion.

Skytte hade alltså mitt i natten begivit sig till kapucinkonventet S. Antonio och förklarat att han ville bli upptagen i den katolska kyrkan. Om uppgifterna i brevet stämmer fick han omgående redogöra för sina motiv. Beteendet verkar desperat och obalanserat. I sin bok Peregrinatio sancta berättar Skytte själv om hur han på kvällen den första februari sökte tröst och vägledning genom att studera den helige Bernhard av Clairvauxs bok De bonis deserendis och hur han somnade under tårar. Han vaknade efter att ha fallit ned på golvet. Det smärtsamma uppvaknandet såg han som ett tecken. Han överlämnade sig åt Guds Moders förbön och begav sig ut i nattens mörker för att bulta på kapucinernas port i klostret S. Antonio do Curral och anhålla om att bli upptagen både i kyrkan och i deras gemenskap. Det kan väl knappast råda någon tvekan om att bröderna, som läste nattgudstjänsten, matutinen, blev förvånade över att en protestantisk ambassadör besökte dem vid denna timme och tillika kom med en så häpnadsväckande begäran. Under den obligatoriska prövningstiden, innan konversion och ordensupptagning kunde ske, återgick Lars Skytte till att leda den svenska beskickningen. I de officiella breven från ambassadören märks inga som helst tecken på att denne genomgått en dramatisk själskamp. I sitt sista brev som resident till hemlandet säger han bara helt kort att han inte kan följa eskadern hem på grund av att han inte »kunnat sålunda disponera att bliffwa med dem reseferdigh tilbaka till fäderneslandet».

Cappuccino A

NOVIS

Den 8 juli 1647 blev Lars Skytte upptagen som novis i kapucinklostret S. Francisco de Alanquer. Nu inleddes ett nytt och händelserikt skede i den förre diplomatens liv. Kapucinerna var den gren av franciskanorden som tillämpade den striktaste tolkningen av det franciskanska fattigdomsidealet. Bröderna gick barfota och valde att avstå från kött och vin, sängen utgjordes av en halmsäck. Askesen och botgöringen var omfattande. Lars Skytte valde, när när gick in i orden, namnet Laurentius av Sankt Paulus. Han motiverade tilläggsnamnet Paulus sålunda:

Denne apostel är ett exempel för alla, av förföljaren blev ju ett utvalt käril. Från barndomen har jag beundrat honom, och efter Gud och min Härskarinna, har jag haft honom som min förespråkare och beskyddare hos Gud allsmäktig. Ju mer aposteln förklarade sig ovärdig, ju mer märkte han en desto större välsignelse, som en följd av den utomordentliga omvändelsen.

Broder Laurentius av den helige Paulus identifierade alltså sin egen omvändelse med apostelns (liksom med Augustinus uppslitande troskamp). I ett avskedsbrev till vännerna hemma i Sverige skriver novisen att »den högupplyste Apostelens Paulii kötzlige strid« i hög grad liknade hans egen omvändelsekamp. Det var inte lätt för honom att »skillia migh wedh allt det som man i werlden dyrast och bäst skattar«. Men i en sådan själskamp går det att få bekräftat hur »Gud är krafftigh i de svagom«.

Men varför valde Lars Skytte franciskanorden? Frågan är inte möjlig att besvara, men tydligen tilltalades han av den enkla och evangeliska anda som rådde inom orden. Han betonar hur franciskanernas ordensgemenskap sökte att efterlikna den första kristna församlingens liv i Jerusalem. Man firade gudstjänst, läste bibeln, mediterade och utförde de olika arbetsuppgifter som klostrets guardian förelade bröderna. Här mötte alltså ett enkelt bibliskt livsmönster, svårt att förstå för »världsligt sinnade« människor.

Men förklaringen till att Lars Skytte valde att bli franciskan kanske främst var att han kommit i kontakt med många franciskanska ordensmedlemmar. Redan under resan till Portugal hösten 1641 hade han träffat fräter Ioao, kaplan vid den portugisiska beskickningen i Stockholm, som nu återvände till fosterlandet. I Portugal bodde Lars Skytte helt nära franciskankonvente: I Antonio do Curral och han blev god vän med åtminstone en av bröderna frater Dionisio di S. Bonaventura. Det var alltså inte en främling som knackade på konventets port mitt i natten med sin begäran, utan en välkänd pers: med vänner i kommuniteten.

Två drag framträder tydligt i Skyttes religiösa tänkande. Det ena är en stark längtan efter urkristendomens ordnade liv, det andra är en lika stark längtan efter enhet. Den religiösa splittringen var något absurt då ju Kristus hade sagt att de troende skulle vara i »ett fårahus«. Enheten, ordningen och återvändandet till fornkyrkan var viktiga hörnstenar inom det samtida tänkandet. Givetvis betonade Skytte också en sanningsaspekt i sitt religiösa sökande. Han frågar retoriskt på ett ställe i Peregrinatio sancta vad som är klokast, att ansluta sig till vilket samfund som helst som slumpen fört i ens vä, eller att välja den kyrka som sedan urminnes tid ägt bestånd och om vilket Kristus säger att den är grundad på hälleberget.

I ett brev till hemlandet förklarar Skytte att han redan som ung påverkats i katolsk riktning av de kringspridda rester av katolsk tro och praxis som leve kvar i Sverige efter, som han uttrycker saken, »det religiösa skeppsbrott« som reformationen inneburit. Han säger sig ha lärt av de »troos artiklar som ännu i mitt fäderneslandh lähras och ceremonier som aff den rätta Catholiske kyrrkia qwarbliffne ähro«.

KAPUCIN

Efter avslutat noviciat fortsatte Lars Skytte sina teologiska studier i Lissabon och blev med tiden prästvigd. Ar 1652 utgav han sin första bok som ordensman. I Confessio veritatis vänder han sig till sina tidigare lutherska trosfränder och söker övertala dem att återförenas med kyrkan. I boken försöker han visa att Kristus grundat kyrkan och instiftat det petrinska ämbetet och att apostlarna bevarade och förkunnade denna tro på en synlig kyrka. Trosbekännelsens ord om en helig katolsk och apostolisk kyrka – »unam sanctam catholicam et apostolicam ecclesiam« – sammanfattade den unga kyrkans tro. Kyrkofäder och koncilier preciserade ytterligare denna lära. Denna lära var inte bara en intellektuell idé utan bärkraften i den hade testats under historiens lopp genom »den stora mängden av ärorika martyrer«. Protestanterna däremot var uppdelade i otaliga fanatiska grupperingar. Under den följande tjugoårsperioden skulle Lars Skytte komma att skriva ytterligare fyra böcker.

I början av år 1653 begav sig Skytte tillsammans med tre andra franciskanpatres på en pilgrimsresa till det heliga landet. Vid tiden för broder Lars ankomst till Palestina härjade pesten i området, och också custodia terrae sanctae, det franciskanska organ som bevakade de katolska intressena i Palestina, drabbades svårt av pesten.

När Skytte slutligen fick underrättelse om att det oerhörda hänt, att en regerande drottning lämnat tronen och övergått till den katolska kyrkan, så anhöll han om att få bege sig till Rom för att få träffa Kristina. Till henne – »den katolska Kristina« – dedicerade han också sin bok Peregrinatio sancta, dagtecknad »Vid Herrens heliga grav i Jerusalem den 25 januari i Nådens år 1655«. Boken handlar om själens irrfärder innan den finner lugnet i den katolska kyrkans famn. I boken berörs vidare de nordiska helgonen, lutherdo­men i hemlandet samt erfarenheterna från Portugal och Jerusalem. Författaren citerar som ett motto för verket den helige Augustinus inledningsord i Confessiones: »ty du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.«

Vid jultid 1655 anlände den svenska drottningen, efter en triumffärd genom det katolska Europa, till Rom för att av påven själv mottaga bekräftelsens sakrament. Det är inte omöjligt att Lars Skytte, som en tid väntat i Rom, fick möjlighet att assistera vid det högtidliga tillfället.

ÅREN i ROM

Efter en tid fick broder Laurentius av Sankt Paulus permanent tillstånd att bosätta sig i Rom, i det stora klostret Sancta Maria de Aracoeli, på Kapitolium. Under åren i Rom stod Skytte i kontakt med såväl bildade grupper i hemlandet som med svenska romresenärer, liksom med den lilla gruppen av bofasta landsmän i staden.

Flera tillfälliga besökare i Rom berättar om Skytte i brev till Sverige. Er ung svensk omtalar hur »Padre Skytte« visat honom den sköna utsikten fri: klostret och hur de samtalat kring olika frågor. En annan ung svensk berättar i ett brev från år 1667 att »Patet Laurentius Skytte går här uti en gm ryssvadmalsskiortell, in på bara kroppen hängiande, sampt med ett halvrakadt hufvudh. Han plägar esomofftast besökia oss, befinnes wara en man af stora studier och qualiteter«.

Skytte knöt också kontakt med de svenska katolikerna i Rom. För flera dessa fungerade den heliga Birgittas hus på Piazza Farnese som en tillflyktsort. Här bodde prästen Isaac Sundius liksom Martin Westring, som en tid studerat vid Collegium Germanicum. Under sin studietid i Rom uppehöll siå även fader Johannes Körningh i huset. De tre nämnda hade som students: konverterat i Prag år 1650. Den sistnämnde är känd för sitt våghalsiga försök att missionera i de svenska lappmarkerna i slutet av 1650-talet. Innan Körningh återvände till den bömiska jesuitprovincen lyckades han få med sig er samepojke för utbildning i jesuitkollegiet i Prag. I ett senare avsnitt kommer vi att återknyta bekantskapen med Körningh.

Listan över svenskar, som vid 1600-talets mitt fått ekonomiskt stöd av der birgittinska stiftelsen, är tämligen lång. Bevarat material har förtecknat namnen på hundrafemtioen konvertiter, rekordåret 1685 ägde hela tolv svensk, konversioner rum i Rom. Konvertiternas genomsnittsålder låg mellan tjugo fem och trettio år, många hade tämligen enkel bakgrund, åtskilliga var soldater, sjömän eller hantverkare. Under dessa år fick Rom en hel serie institutioner som hade till uppgift att understödja konvertiter. De nyupptagna skulle undervisas, och de måste också få mat och husrum (»pane, vino, letto, albergo«) för att inte återfalla i kätteri. En drivande kraft bakom mycket av denna verksamhet var fader Mariano Sozzini, medlem av oratorianernas kongregation i Rom. Det finns åtskilliga regelverk bevarade för dessa institutioner, där med tröttande precision livet detaljregleras. Tillströmningen av pilgrimer från hela Europa till Rom ställde stora krav på språkliga färdigheter hos själasörjarna. Redan på 1590-talet hade jesuitorden i Rom fäder som sinsemellan behärskade tjugosju olika språk, och som tog emot bikt i Peterskyrkan.

I den eviga staden, allt mer förskönad av motreformationens pampiga konstverk (de många utsökta barockkyrkorna, de imponerande offentliga fontänerna, de praktfulla obeliskerna, den enorma Peterskyrkan) vandrade alltså också svenska katoliker. Det skulle ha varit spännande att få veta mer om de tre syskonen Thun från Uppsala, eller om Johan Gammal, Andreas Broberg, Johan Kilander och Andreas Svensson. Hur kan den svenska nunnan i Viterbo eller flickan i klostret i Citerna ha haft det? Andra svenska namn skymtar förbi i brev från Rom.86 Ett par bodde i kloster, någon studerade teologi vid Collegium propaganda fidei, andra samlades runt drottningens hov. En tid vistades de tre katolikerna och äventyrarna, friherrarna Johan Duwall, Carl Horn och Erik Schnack i staden. Duwall hade för övrigt en släkting i Rom, sin morfars bror — Lars Skytte själv.88 Under slutet av Lars Skyttes liv levde i Rom under en tid katoliken och orosanden Johan Oxensrierna (som för övrigt finns omnämnd i lord Byrons dikt Don Juan som »the wise Oxen­stiern«). I staden vistades även bröderna Andreas, Lars och Johan Galdenblad, samtliga adlade av drottning Kristina. Andreas tjänstgjorde som drottning­ens sekreterare, Lars blev militär och Johan jesuit. Den senare kom 1711 att i Linz nygrunda Heliga Tre Konungars seminarium. Syftet med denna läroanstalt var att rekrytera katolska ynglingar från Norden och därefter utbilda dem till präster.

Lars Skytte blev 1668 biktfader och själasörjare åt drottning Kristina och andlig ledare vid hennes hov. Vid sidan av denna verksamhet undervisade han inom orden samt ägnade sig åt förfarrarverksamhet och interna ordensangelägenheter. Samtidigt som Skytte utnämndes till drottningens biktfader utkom hans arbete Scala Pietatis (1668), en stor lärobok i katolsk sakra­mentslära och moralteologi på närmare tusen sidor. Aret därefter lämnade Skyttes nya bok Portentum poenitentiae (1669) tryckpressarna, en ganska omfattande biografi över den samma år helgonförklarade franciskanen Petrus av Alcantara.

Efter cirka åtta år som själasörjare vid drottning Kristinas hov tycks Skytte efter en schism ha fått sluta sin tjänst år 1676. Det är möjligt att, som Stolpe framkastar, detta berodde på att Kristina alltmer kom under kvietistiskt inflytande. Ett annat tänkbart uppslag till konflikten nämns av Stolpe: missnöjet med det fria livet vid drottningens hov. Bland drottningens kvarlämnade papper har Stolpe lyft fram ett kritiskt brev från en okänd ordensman som tar upp sådana frågor. Stolpe hävdar att brevskrivaren uttrycker sig på ett sätt som liknar Lars Skyttes stilistik (det är dock oklart hur Stolpe kommit fram till detta). I marginalen till brevet skriver Kristina bland annat:

Vem har bett om er åsikt? Låt bli att mästra mig, som aldrig tålt det sedan mitt nionde år… Skolmästare, förmyndare, kontrollörer, ledare — alla den sortens kanaljer avskyr jag. Den fräcke hycklaren — han skulle förtjäna ett kok stryk som skriftligt svar. Lögn och jag skall låta den dö under prygelslag som säger sådant… Om Gud vore munk, då — ve världen! Men av nåd var han det aldrig och blir det heller aldrig.

I sin sista bok, Ramus olivae septentrionalis revirescens — den återuppväckta nordiska olivgrenen (1672) – behandlar Lars Skytte ett tema som långt tidigare varit föremål för utredning av hans gamle lärare biskopen Matthiae i Strängnäs. Johannes Matthiae var starkt påverkad av de berömda tänkarna och enhetskämparna John Dury och Jan Komensky, som båda var vänner till honom och även besökte honom i Sverige. Biskop Matthiae menade nu att de skilda reformerade kyrkorna utifrån en gemensam dogmatisk grundval, men med stor flexibilitet och variationsrikedom i utformningen av liturgin, skulle kunna skapa nödvändiga förutsättningar för att åstadkomma försoning, eller . vart fall ett närmande, mellan i första hand lutheraner och kalvinister.

Matthiae valde att föra ut sina åsikter till allmänheten via en serie traktater betitlade Ramus olivae septentrionalis (den nordiska olivgrenen) som började utkomma från år 1656. Här pläderade Matthiae för enhet och fred inom den söndrade och sargade kristenheten. Det för frälsningen nödvändiga var inneslutet i den fornkyrkliga tron, så som den sammanfattats i trosbekännelserna Kyrkan var en, dess huvud Kristus, de skilda konfessionerna var »arter av samma släkte«, de var alla delar av den apostoliska och »katolska« kyrkan.

Trots det lovvärda i biskopens försök, var det oacceptabelt för en katolik att betrakta kyrkan och dess lära på ett så relativiserande sätt. För katolikerna, framhöll Lars Skytte, var kyrkan också, och kanske främst, något synligt och konkret. Vackra principer och teorier är en sak, men kyrkan är en levande och ständigt revitaliserande storhet, både mänsklig och gudomlig, både synlig och osynlig — hon är Kristi kropp. Grenarna måste alltså vara fästa »vid det uråldriga trädet« för att kunna skänka »skugga« åt världen Lars Skytte betonade alltså det petrinska ämbetet starkt. Protestanterna måste återvända »ad antiquam Petram«, som Skytte formulerar det — någon enhet utan eller vid sidan av den levande Petrus, påven, var inte möjlig. Protestanterna som inte accepterade den apostoliska auktoriteten utan byggde på de lärdas egna tolkningar hamnade i ständiga lärostrider och nya splittringar, allt bevis för påveämbetets nödvändighet.

7470070 Källa:

Magnus Nyman, Förlorarnas historia: Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina.

Katolska bokförlaget 1997