Vill du känna vägen till Fadern?

128900_kreta-droga-pagorkiPredikan 5:e Påsksöndagen

”Känn ingen oro”, säger Kristus till sina lärjungar. ”Känn ingen oro”, säger Kristus i dag till oss alla. Och vi behöver höra dessa hans ord på ett klart och tydligt sätt. För i vår omvärld finns det mycket som oroar oss. Vi känner oro när vi hör talas om konflikter på olika håll i världen.  Och det finns verkligen anledning att känna denna oro. För hur kommer utvecklingen att bli i Ukraina eller i Afrika? Hur skall allt detta sluta?

Oro kan vi känna även inför sådant som sker i vår egen närhet. När skall våld och dödskjutningar på våra gator och torg egentligen få ett slut? Även för vår egen framtid kan vi känna oro – för oss själva, för vår familj, för våra barn. Vi tänker och grubblar på allt detta med en känsla av osäkerhet.

Och hur är det med vår kristna tro? Är det inte så att vi ibland också där känner oro? För om vi tar vårt andliga liv på allvar, då vill vi inget hellre än att vår tro skall bli starkare och djupare. Vi frågar oss ständigt: låter vi verkligen Guds vilja, hans lag och bud, vara rådande i vårt vardagsliv? Så, kära vänner, det finns mycket som ger oss anledning till oro och bekymmer. Och ibland tappar vi modet, känner en slags hopplöshet. Då hör vi Herrens röst när han i dag säger: ”känn ingen oro”.

När vi i dag hör detta Jesu budskap till oss – känn ingen oro, låt oss då en stund tänka på det exempel aposteln Tomas ger för varje troendes kamp med den oro som på olika sätt bereder sig plats i våra hjärtan.

Vi möter Tomas vid ett tillfälle när Jesus med sina lärjungar går för att träffa den avlidne Lasaros familj. Vad händer där vid Lasaros grav? Jo, Lasaros uppväckes till livet! Men Jesus tog en risk när han gick dit där Lasaros bodde. För just i det området hade judarna tidigare försökt döda honom. Men trots denna risk känner Jesus att han måste dit! Han måste dit för att med ett under bevisa sin gudomliga makt. När Jesus säger till apostlarna att han känner denna risk att bli dödad, säger Tomas till de andra: ”Låt oss gå med för att dö med honom” (jfr Joh 11:16). Tomas visar alltså att han är beredd att följa sin mästare, även om risken finns att de alla skall dödas. Tomas vill göra allt för sin Herre.

I vår egen bön känner vi oss ofta som Tomas.  När vi känner att vår tro bär oss, när tron är djup och stark, då är också vi beredda att offra allt för vår Herre. Till och med vårt liv. När vi tar emot Jesus Kristus i kommunionen, när vi i bikten får våra synder förlåtna, när vi i gemenskap med församlingen firar gudstjänst, och som nu – känner Guds verkliga närvaro mitt ibland oss, när vi i bönen känner Gud vid vår sida, varje sådan gång vill vi säga, ja, till och med ropa, ur djupet av vårt hjärta: Herre, jag är villig att gå i dina fotspår! Jag följer dig vart du än går, vart du än leder mig. Detta är vår önskan, detta är vår fromma bön till vår Herre.

Men vi vet av erfarenhet att det finns andra stunder i vårt liv när vi inte förmår känna att Gud omfamnar oss med sin kärlek. Det finns stunder när vi istället säger som Tomas i det som är dagens evangelietext, Tomas ord ur Johannes evangeliet: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” (jfr Joh 14:5) Så känner vi det när prövningar och svårigheter drabbar oss. Då ser vi inte Guds väg, då förstår vi inte hans vilja med vårt liv. Då, i stunder av förtvivlan och misströstan, undrar vi om Gud har glömt oss. Vi vill ropa till vår Herre: Jag vet inte vart du går! Och vägen? Jag känner inte vägen! Tomas ord från detta vårt andra möte med honom blir också våra ord i sådana situationer i vårt liv.

Vi möter också Tomas en tredje gång. Då är han Tomas Tvivlaren, han vill inte tro på Kristi uppståndelse. Vi minns hans befallande ord: Om jag inte får se honom, om jag inte får känna och röra vid hans sår– tror jag det inte! Tomas tvivel avspeglar våra egna tvivel. Vår tro vacklar ibland, så är det. Tvivlet drabbar oss alla. Men i dessa stunder av tvivel måste vi be om nåden att få gå från tvivel till tro, att också vi får möta den uppståndne Kristus och precis som Tomas med djup och innerlig övertygelse få säga: ”Min Herre och min Gud”.

Är det då möjligt att alltid känna trygghet i livet med Jesus? Kommer vi inte då och då att tvivla? I stunder av prövningar och svårigheter: kommer vi inte att vackla i tron?

Med Tomas hjälp kan vi se ljuset i det mörker som ibland drabbar oss. Med Tomas vid vår sida får vi gå genom olika skeden i vårt kristna liv.  Vi får vara den ivriga bekännaren, beredd att följa Herren vart han än går, in i döden om så skulle vara. Men vi får också vara den tvivlande, den som i vissa stunder inte ser Guds väg, Guds ledning. Men låt oss också hoppas att vi med bönens hjälp och med Tomas ord får säga: Min Herre och min Gud. Och att vi med denna bekännelse alltid får vara trygga i förvissningen om att Gud ser till var och en av oss i kärlek.

När Kristus säger ”känn ingen oro”, visar han på sig själv som räddningen och vägvisaren för alla som tror.

”Jag är vägen, sanningen och livet.” I detta sammanfattar Jesus Kristus hela Guds väsen. Han är vägen. Han är den som leder oss, så att vi alltid skall känna trygghet under vår vandring. Han är sanningen. Han visar oss sanningen om Gud, om sig själv, om oss människor, om vår synd.  Men han stannar inte vid synden. Han visar också sanningen om Guds barmhärtighet och gränslösa kärlek till oss. Han är livet – med den helige Paulus ord – Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till (jfr Apg 17:28). Jesus Kristus är alltså vägen som genom livets alla skiften leder oss till vår himmelske Fader. Till den fulla gemenskapen med Gud är det Jesus Kristus – han och ingen annan – som är vägen.

Ära vare Fadern…

Författare: Marek Gil OFMCap
Korrigering: Carl Hellmor