Den tomma graven

10246492_657357624318300_7786008199110269466_nDen tomma graven – tomheten som ger oss hopp

Predikan Påskdagen – Herrens uppståndelse 2014

”Om ni har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida.” Den helige Paulus ord som vi hör i dagens andra läsning påminner oss om att Jesu Kristi uppståndelse, hans seger över synden och döden, måste innebära en uppståndelse även för oss. Uppståndelsen måste bli en del av vårt kristna liv.

Idag, tillsammans med Maria från Magdala kommer vi till Kristi grav och häpnar när vi ser att stenen för ingången till graven är borta. Idag, tillsammans med Petrus och Johannes springer vi till graven. Tillsammans med de två apostlarna, får vi gå in i graven och se att den är tom.

Det har nu gått två tusen år sedan Kristus lämnade sin grav. Tack vare Kyrkans långa tradition och tack vare Kyrkans lära, kanske vi som lever här och nu, tycker oss ha en annan kunskap än apostlarna, dessa Kristi lärjungar som var de första att få se den tomma graven. För vi känner att Kyrkans lära hjälper oss att förstå mysteriet med den tomma graven. Under de två tusen år som gått sedan uppståndelsen har läran, traditionen, helgonens många vittnesbörd, teologernas utläggningar i lärda texter – allt detta har givit oss en grund för vår tro som vi förlitar oss på. Men trots all den kunskap som vi tycker oss ha, kunskap som stärker oss i övertygelsen om att uppståndelsen är en sann verklighet, trots detta häpnar även vi idag när vi hör berättas om den tomma graven. Vi undrar: hur är det möjligt att uppstå från de döda? Och vi frågar oss: vilken betydelse för mitt liv, för just mitt liv, idag och i framtiden har detta att Kristus uppstått från de döda? Vad betyder egentligen denna hans uppståndelse för dig och mig, kära systrar och bröder.

Vi förstår lärjungarnas häpnad och deras förvirring när de såg att graven i vilken de lämnade Herren för bara tre dagar sedan, att denna grav nu är tom. Sådant kan bara inte ske! Den döde försvinner inte ur sin grav! Fast å andra sidan – var det inte just detta som Kristus redan förutsade i sin undervisning? Var det inte just detta som han flera gånger nämnde i olika samtal med sina lärjungar? Och nu börjar lärjungarna förstå. Detta att Kristi grav är tom, att hans kropp inte längre finns i graven, detta får nu lärjungarna att tro på det under som har skett: att Herren är uppstånden, att han sannerligen är uppstånden. Den tomma graven innebär för lärjungarna att de nu förstår att tiden för dem har kommit att föra Herrens förkunnelse vidare. Kristi ord, det han har sagt och lovat har till fullo förverkligats.

Kära systrar och bröder, vår Herre vilar inte längre i sin grav. Graven är tom. Detta vill vi försöka förstå, detta vill vi tro på. Och vi inte bara vill tro det utan vi känner det som att just uppståndelsen är den mest centrala och grundläggande sanningen i vår kristna tro. Till Kristi uppståndelse knyter vi även hoppet om vår egen uppståndelse, om vårt eget liv i den himmelska härligheten tillsammans med Gud och tillsammans med våra nära och kära som gått före oss. Varje år firar vi Påsken på ett särskilt högtidligt sätt. Under Triduum Sacrum, de heliga tre påskdagarna, minns vi vår Herres sista dagar på jorden. Vi firar instiftandet av nattvarden och vi tänker under dessa dagar på hans lidande och död. Vi har fått se hur Kristus spikats fast vid korsets trä för vår skull. Vi har fått se hur han lagts i sin grav. Och vi har kunnat förstå hur lärjungarna då trodde att allt nu var slut. Men denna sorg och förstämning under påskens inledning har nu förbytts i glädje. Idag, på Påskdagen jublar och lovsjunger vi över Herrens uppståndelse. Den tomma graven ger oss idag hoppet tillbaka.

Och nu, kära vänner, får vi möta den uppståndne Herren i eukaristin i varje mässa. Men hur märker vi då glädjen över Herrens uppståndelse i vårt eget kristna liv? För även vi troende är ju sanna Kristi lärjungar. Enligt Paulus betyder det att även vi uppstår från de döda tillsammans med vår Herre. Kristi uppståndelse är ett bevis på Guds allmakt, ett bevis på att Gud, i sin gränslösa kärlek till oss, är beredd att ge oss allt. Han utger sin Son till lidande och död för våra synders skull. Men han ger oss också hoppet om evigheten, då vi tillsammans med Kristus räddas undan död och förgängelse. Sonens utgivande, hans lidande, död och uppståndelse är det yttersta beviset för Guds kärlek till oss alla. Döden har förlorat sin verkan, döden är inte beständig, Guds makt övervinner allt. Så som Jesus förkunnade, så som han undervisade – så blev det också. Guds ord är att lita på.

Stenen är borta, graven är tom, Kristus finns inte längre bland de döda. Kristus lever och Kristus vill att vi redan nu, här på jorden lever i gemenskap med honom. Han vill att vi strävar efter den fulla gemenskapen med Gud som får sin fullbordan i himmelen, i det eviga livet. Och denna Guds vilja blir en uppmuntran för oss att leva som lärjungar till vår uppståndne Herre. Påskdagen är glädjens dag då vi får lovsjunga Herrens uppståndelse. Men jublet och lovsången får inte begränsas bara till Påskdagen. Kristi uppståndelse måste få bli det som genomlyser vårt liv som troende, varje dag under året. När vi nu känner denna Kristi seger över döden får vi leva med hoppet att också vi en dag, ansikte mot ansikte, får skåda Gud, att vi får leva med den uppståndne Kristus i den himmelska härligheten, att Kristi uppståndelse, med Paulus ord, innebär att också vi får träda fram i härlighet tillsammans med honom.

Ära vare Fadern…