Kom! – Predikan Femte söndagen i fastan 2014

x-defaultÄven till oss ropar Kristus: Kom! Vad säger vi till detta?

Påven Franciskus skriver i slutet av sitt budskap inför fastetiden följande: ”Det skulle vara bra om vi frågade oss vad vi kan avstå från för att hjälpa och berika andra genom vår egen fattigdom. Låt oss inte glömma att verklig fattigdom gör ont. Ingen självförnekelse är äkta utan denna botgöring. Jag tror inte på en människokärlek som inte kostar något och inte gör ont!” Låt mig än en gång upprepa den sista meningen ur detta citat av påvens ord: ”Jag tror inte på en människokärlek som inte kostar något och inte gör ont!”

När vi hör dessa ord, blir vi kanske överraskade och lite förvirrade. Vad menar påven med sina ord? Måste människokärlek kosta något? Måste den göra ont? Är inte människokärlek enbart en glädjefylld och behaglig känsla? Skall inte kärlek till våra medmänniskor upplevas först och främst som en positiv erfarenhet, något som berikar oss, inte kostar oss något eller gör ont i oss?

När vi ser oss runt omkring, på vår egen verklighet och på andras, då märker vi att det ibland känns som att vissa delar av livet liksom är dött, där finns inte längre något liv. Det kan, till exempel, gälla i en relation mellan två personer, det saknas liv i relationen, den känns död. Och orsakerna till detta kan ju vara många. Ett annat exempel är vår brist på engagemang i olika sammanhang, där vi inte vill eller har lust att offra vår tid eller kraft.   Då är det på samma sätt där: en del av vårt liv har dött, saknar liv. Denna tomhet, denna brist på liv kan ibland även drabba vårt böneliv och vår relation till Gud. Om vi inte på rätt sätt försöker återupprätta denna relation till Gud, kan relationen bli som en steril öken.

Evangeliets berättelse om Lasaros, om hans uppståndelse, är berättelsen om hur Jesus ständigt är beredd att vara närvarande i varje människas liv, särskilt i de situationer där människan kämpar med döden. Vår fysiska död kommer vi inte undan, den är en realitet. Men det finns också andra slags tillstånd som kan liknas vid döden. Det kan gälla alla de gånger när vi inte vill dela med oss av det vi själva har, till andra. Många gånger vill vi inte ens tänka tanken att vi skulle behöva dela med oss av det som är vårt. Att på det sättet dela med oss uppfattar vi ofta som att vi förlorar en del av vårt eget ”jag”.  Och då är vi inne på just det som påven menar – att dela med sig måste få kosta, det måste till och med göra ont! Men jag skulle tro att påven menar att en sådan offergärning för våra medmänniskor inte bara kostar oss något, utan i själva verket berikar oss. Att ge åt andra kostar oss något, så måste det vara. Men när vi ger av verklig kärlek till andra, får vi inte glömma hur oerhört mycket vi samtidigt får tillbaka.

Kristus är och måste hela tiden vara ett exempel, ett föredöme för oss. Han offrade allt, offrade sig själv, sitt liv för vår skull. Hans offer såg ut som en förlust. Han dog på korset och när han dog, verkade det som om också hans lärjungar förlorade allt hopp. Men snart kunde lärjungarnas hopp åter spira.  För Kristi död blev början på något nytt, för lärjungarna och för oss alla. Genom Guds makt uppstod Kristus från de döda och Gud lät därmed Kristi kärlek för alltid vara närvarande för oss.  Och denna Kristi ständiga närvaro och kärlek till oss blir ett tecken för oss alla: ett offer för andra så som en gång Kristus offrades för vår skull, blir i slutänden en lön i himlen. Offrar vi av oss själva i den rena kärlekens namn, så får vi också tillbaka det som är det viktigaste av allt – det verkliga eviga livet i gemenskap med Gud och med våra medmänniskor, de som nu finns i detta liv och de som gått före oss till det himmelska paradiset.

Berättelsen om Lasaros är också en förutsägelse om Kristi egen seger över döden. Kristus vill visa att det är möjligt att besegra döden. Och det är inte bar detta att Kristus visar detta. Folk som var med fick erfara detta. De kunde plötsligt tala med den som tidigare varit död! Inget är omöjligt för Gud. Guds allmakt gör att Lasaros nu inte längre är i graven, han lever! Ett under har skett. Gud har visat på sin makt och kärlek till oss. Kristus visar oss genom detta  att vi behöver bjuda in honom i våra egna liv. För där i våra hjärtan, finns det ibland något som har dött bort, som hamnat under dödens herravälde. Och det kan kännas som att livet inte går att få tillbaka i sin fullhet. Men Kristus visar att vi alla kan återfå vårt hjärtas hela godhet, vår vilja till kärlek och generositet i förhållande till våra medmänniskor. Kristus gav Lasaros livet åter, på samma sätt kan han också ge oss livet åter i dess fullhet.

Påven Franciskus budskap för fastetiden är att vi än en gång, på nytt begrundar detta att Kristus som var rik i all sin gudomlighet, blev fattig för vår skull. Detta Kristi val – att just genom fattigdom och förnekelse närma sig oss, att inte vägra att ta på sig även plågsamma lidanden och slutligen döden på korset, med detta val visar Kristus hur han älskar oss. Fastetiden börjar närma sig sitt slut. Vi får alltså anledning att fundera över hur vi själva har använt denna tid. Om vi känner det som att det fortfarande saknas något i våra liv, att Kristus inte fått den plats i våra hjärtan han förtjänar, låt oss då inte dröja med att bjuda in honom. För han är beredd, ständigt beredd att komma till oss, att ge oss livet precis som han kom till Lasaros och gav honom livet. Jesus ropar till var och en av oss: Kom! Låt oss inte dröja med svaret, låt oss inte tveka. Låt oss istället, kära systrar och bröder, i sann Kristi anda verka i människokärleken tjänst. Kanske kostar detta offer för andra oss något, kanske innebär denna kärleksgärning ibland också en smärtsam erfarenhet. Men det är bara då vi kan tala om den sanna kärleken, den kärlek som är den riktiga, sanna och trovärdiga kärleken. Den kärlek som övervinner allt, till och med döden. Och den kärleken har bara en enda källa – källan som är Gud, vår Fader, som för vår skull, av just kärlek till oss, offrade allt, också sin egen Son!

Ära vare Fadern…