Predikan fjärde söndagen i fastan

sennik-głowa

Rabbi, vem är blind?

Det är svårt att i dagens läge föreställa sig en värld i totalt mörker. Vi tänker inte på hur vår värld skulle kunna se ut om vi inte hade ljus. Vi tänker inte i dessa banor för om det blir mörkt, då tänder vi ljuset. Så enkelt är det. Vill vi läsa en bok när det blivit mörkt? Var så god, inget problem – det räcker med att tända en lampa. Vill vi inte sitta i ett mörkt rum? Det finns inget enklare än att tända ljus. Vi känner det så att tack vare ljuset har vi makt över mörkret. Vi behöver inte vara rädda för mörkret för ljuset finns alltid där, vi behöver bara tända det.

När vi blundar och när vi under en längre tid håller våra ögon slutna, först då börjar vi tänka på hur svårt det måste vara för alla dem som är blinda. Den blinde kan inte tända ett ljus för att se. Den som är blind befinner sig alltid i ett mörker, utan möjlighet att se färger, former, utan möjlighet att blicka ut över ett landskap. Det går nog knappast att föreställa sig hur svårt det måste vara att inte kunna se.

En av huvudpersonerna i dagens berättelse ur Johannesevangeliet är just en man som hade varit blind från födelsen. När Jesus tillsammans med sina lärjungar möter denne man, då frågar apostlarna vem som har syndat när nu mannen föddes blind, han själv eller föräldrarna. De frågar så därför att på Jesu tid trodde man att när något ont händer i människans liv, då är detta ett Guds straff för människans synd. När någon drabbas av en sjukdom, en olycka eller något annat slags misslyckande, måste denne eller hans eller hennes närstående, ha syndat och får då utstå Guds straff. Så därför är det helt naturligt för apostlarna att fråga: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar eftersom han föddes blind?” Det Jesus svarar blir en överraskning för lärjungarna, för Jesus säger att det som sker i den blinde mannens liv, sker för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.

Men mannen som var blind från födelsen, är inte den ende personen i dagens evangelium. Vi hör också om andra: om hans föräldrar och om fariséerna. Den blinde upplevde ett under – tack vare Jesus fick mannen synen tillbaka och kom till tro på Kristus. Alla andra som såg detta eller hörde berättas om detta, hade svårt att tro att det som skedde var att tecken på Guds allmakt och barmhärtighet.

Vi måste alltså fråga oss: vem är det egentligen som är blind i dagens evangelietext? Svaret på den frågan, kära vänner, är att den som inte vill se Guds verkan i människans liv, det är den personen som drabbas av blindheten. Att inte vilja se och erkänna att det är Gud och bara Gud som kan bota människan, rädda henne från synd, ge hennes själ frälsning – det är den människan som är blind och för alltid kommer att förbli blind. Men att se och bekänna att det är Gud som kommer till oss människor för att öppna våra ögon, så att vi kan leva utan de begränsningar som blindheten innebär, det är den människans liv som leder till frälsningen. Mannen som var blind från födelsen fick synen tillbaka och kom till tro på Gud. Men alla de som vägrade att se Guds makt i Jesu handlingar, alla de förblev i mörkret. Deras blindhet blev kvar och blir kvar. Att som den blinde mannen falla ner inför Jesus när han fått synen tillbaka och säga ”Jag tror”, det är att leva sitt liv i enlighet med Guds vilja.

Påven Franciskus skriver i sitt budskap för fastetiden bland annat om tre sorters armod som kan drabba människan. Det är det materiella armodet, det moraliska armodet och det andliga armodet. Allt detta kan drabba människan på olika sätt.  Och detta armod tar tron och hoppet ifrån oss. Armod av olika slag leder till att vi inte ser meningen med vårt liv och att vi därför vänder oss bort från Gud och glömmer hans kärlek till oss. Dessa olika slags armod: materiella, moraliska eller andliga, kan jämföras just med den blindhet vi nu talar om. Precis som för den blinde begränsar också armodet människan på olika sätt, begränsar hennes möjligheter. Och precis som för den blinde gäller för den som drabbats av armod, att någon kommer honom eller henne till hjälp.

Det materiella armodet ser vi runt omkring oss. Och ingen av oss troende tvekar om att vi kristna är kallade till att försöka hjälpa den som befinner sig i en svår situation. Och fastetiden ger oss en möjlighet och uppmuntrar oss till detta att på olika sätt engagera oss för de utsatta, så att vi åtminstone något lite lindrar utsatta medmänniskors nöd.

Det kanske kan kännas lite svårare att hitta läkedom när vi känner moraliskt eller andligt armod. För vad gör vi om någon medmänniska eller kanske vi själva lider på grund av att vi saknar hoppet i vårt liv? Till vem vänder vi oss när vi har svårt att se meningen med vårt liv? Är vi verkligen ivriga och angelägna om att försöka få hjälp när vi känner att vi på grund av synden förlorat Gud ur sikte? När vi vill återupptäcka Guds kärlek i vårt liv, till vem vänder vi oss då?

Låt oss lyssna på vad påven Franciskus har att säga. Han säger: ”Evangeliet är det verkliga motgiftet mot andligt armod. Vart vi än går är vi som kristna kallade att förkunna det befriande budskapet om att förlåtelsen av våra synder är möjlig, att Gud är större än vår syndfullhet, att han alltid älskar oss och att vi har skapats för gemenskap och evigt liv. Vår Herre ber oss att vara glada budbärare som kommer med barmhärtighetens och hoppets budskap!”

Jesus botade mannen från hans fysiska blindhet. Och Kristus vill också bota oss människor från vår andliga blindhet. Kristus vill att vi människor skall se Guds gärningar, Guds handlingar. Men Gud tvingar oss inte till någonting, han har gett oss vår fria vilja. Kristus kunde bota mannen som var blind från födelsen.  Men samme vår Herre kan inte bota den andliga blindheten hos den som vägrar att se och tro på Kristus som den som blev sänd av Gud.  Detta gäller för oss alla. Det gällde för den blinde mannen, men det gäller också för oss här idag. Kristus visar oss när evangeliets förkunnelse i olika situationer och sammanhang behövs, när vi måste påminna oss Kristi ord och löften, när det glada budskapet skall bli synligt och förkunnas för dem som mest behöver det.  Kristus påminner oss också om att det är vi själva som måste bära detta glada budskap vidare till andra, budskapet om Guds kärlek till oss människor. Vi har ett ansvar, kära systrar och bröder, ett ansvar och en uppmaning från Gud. Låt oss då dela med oss av detta glada budskap, budskapet om Gud som kommer för att leda oss från livets mörker till evighetens ljus.

Ära vare Fadern…