Predikan tredje söndagen i fastan

woda1Varje människa, var och en av oss, längtar efter något, har en önskan, en dröm som man vill skall gå i uppfyllelse, alla har vi planer och förväntningar som vi vill skall bli till verklighet.

Och om vi frågar vilken som är vår djupaste längtan, vad det är som vi allra mest längtar efter, då tror jag att man får lika många svar som vi är i antal gudstjänstbesökare här i dag. Och det är inget konstigt att ha planer och förväntningar, att törsta och längta efter något. Tvärtom, det är mycket naturligt.

I dagens evangelietext är det den samariska kvinnan som ger gestalt åt vår mänskliga törst och längtan. Vi känner inte denna kvinnas namn, vi vet bara att hon kom från staden Sykar i Samarien. Och denna kvinna kom till brunnen för att hämta vatten. Och i hennes behov av vatten återspeglas våra olika behov. Vilka dessa behov är, det vet vi själva bäst om vi för en kort stund stannar upp och funderar lite över just detta. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov, vi känner dem utan och innan, alla är vi medvetna om våra önskningar, vår längtan. Och för det mesta är vi också väl medvetna om att vi är beredda att gå ganska långt för att tillfredsställa dessa våra behov, denna vår längtan.

Den samariska kvinnan vid brunnen, är, där hon står med sin kruka, en bild av oss själva och våra olika behov. Hon behöver vatten, det är så nödvändigt för henne, att hon kommer till brunnen mitt på dagen, i den hetaste dagens timme. Det gör hon, för att hon måste. Man kan inte spara någon ansträngning om man behöver något och vill ha något. Det förstod den samariska kvinnan, och så resonerar ofta även vi.

Alltså, kommer kvinnan till den plats där hon hoppas hitta det hon söker och är i så stort behov av: nämligen vattnet. Och där, vid brunnen, träffar hon också Jesus. Det sker mitt på dagen, i det skarpaste solljuset. Inget är hemligt, inget sker i det fördolda, Jesus är synlig, kvinnan ser Honom och de börjar tala med varandra.

Och mycket snart blir kvinnan överraskad över det som Jesus har att säga. För det första, erbjuder ju Jesus henne det som hon mest av allt vill ha, nämligen vatten. Men det vatten som Jesus erbjuder är något mycket mer än det som kvinnan väntar sig.  Kvinnan vill ha vanligt vatten i sin kruka, men Jesus erbjuder henne ”levande vatten”, det vatten som släcker all törst, det ”levande vatten” som, för den som tar emot det, blir den verkliga källan till evigt liv. Kvinnan vill fylla sin kruka med vatten, så som hon gjort varje gång hon går till brunnen, men Jesus säger: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Det Jesus erbjuder kvinnan är alltså ett vatten av ett annat slag, ett vatten som ger henne evigt liv. Och med detta löfte om det eviga livets vatten, tillfredsställer alltså Jesus kvinnans djupaste längtan.

Och det stora och underbara i Jesu budskap är att Han ger detta erbjudande inte bara åt kvinnan vid brunnen, utan åt oss alla. Och därför bör vi med kvinnans ord upprepa: ”Herre, ge mig det vattnet så att jag aldrig bli törstig igen.”

Ibland kan vi människor vara så upptagna, så ”absorberade” av våra vardagliga göromål och bekymmer, att vi inte märker att just bredvid oss passerar eller sitter Jesus Kristus själv. Och vi vet det ju, men ibland måste vi påminna oss om det: Jesus inbjuder oss alltid till samvaro med sig. Ibland är vi så upptagna av våra egna behov och vår längtan, att dessa våra behov döljer det största och djupaste behov som finns i varje troende människas hjärta: längtan och törsten efter Gud. Våra vardagliga göromål, allt detta som vi måste ta hand om, allt detta kräver mycket av oss. Inte så konstigt kanske, att vår ork då ibland tar slut. Vi försummar alltså det som borde vara det mest angelägna för oss att ta hand om, det som, om vi tänker efter, säkert är vår djupaste längtan: längtan efter Gud.

Och just idag, just nu när vi firar denna mässa, när vi lyssnar på Guds ord, tillsammans med kvinnan vid brunnen, får vi den möjlighet, som säkert var och en av oss bär inom sig som sin djupaste längtan – att få möta Jesus och få öppna våra hjärtan för Honom, precis som den samariska kvinnan gjorde.

Men kanske blir vi rädda för ett sådant möte. Och rädda kan vi vara av två skäl.
För det första förstår vi, att när vi står inför detta möte med Kristus, då vet vi att efter ett sådant möte kan inte vårt liv efteråt se ut på samma sätt som förut, innan mötet. Vi har då inte längre någon ursäkt, någon anledning att säga att vi inte känner Gud, att vi inte mött Honom i våra liv. För det har vi ju. Och mötet får konsekvenser för oss, ett annat liv väntar oss. Så därför kanske det blir enklare och lättare för oss om vi inte tar så allvarligt på detta att vi möter Gud, till exempel – här i mässan.

Och det andra skälet som kanske gör oss förskräckta, är tanken på att efter ett möte med Kristus måste vi också berätta om detta möte, vittna om det. Och tänker vi på detta, är det lätt att vi drar oss undan, blir fega, känner oss otillräckliga, alltså: är det inte bättre att låtsas som om ingenting har hänt?

Dessa våra tvivel försvinner när vi ser på kvinnan vid brunnen. För som vi minns från texten, gör mötet med Jesus ett så starkt intryck på henne att hon nästan glömmer allt. Hon lämnar sin vattenkruka vid brunnen. Det som tidigare verkade vara hennes största och mest brinnande behov, detta att hämta vatten, det blir nu inte längre så viktigt för henne. Istället, blir det viktigaste för henne att berätta om det möte med Jesus som hon just har upplevt. Och detta möte har gjort henne så ivrig, så exalterad, att hon inte längre behöver söka orden för vad hon skall säga till andra. Hennes vittnesbörd kommer helt spontant.

Och slutligen finns det en annan viktig sak i dagens evangelietext, som vi inte får glömma. Och det är: att det är människorna i Sykar som först får höra kvinnans berättelse om Jesus. Och när de hört om detta, vill de också själva alla möta Jesus. Deras exempel är ett exempel på trons utveckling.  Och detta är det viktigaste: det räcker inte bara med att låta andra berätta om Jesus Kristus. Vi måste själva, var och en av oss, gå vidare, sträva efter att själva få möta Honom, få leva i Hans närhet och av Hans ord, och därmed låta Honom få uppfylla det, som är vårt hjärtas allra djupaste längtan.

Gud känner den längtan som var och en av oss bär inom sig. Och Han känner oss, bättre än vi själva känner oss – precis som Jesus kände kvinnan vid brunnen. Jesus kände kvinnans livshistoria, och på samma sätt känner Gud vår livshistoria. Gud vill tillmötesgå oss i våra behov och i vår längtan. Och Han har ett erbjudande till oss, som är så nåderikt och generöst att vi har svårt att förstå det: när vi som är här idag kommer till ”brunnen” med våra vattenkrukor vill Gud fylla dem, men inte med det vatten som vi väntar oss, utan med ”levande vatten”, det vatten som ger evigt liv.

Försumma inte detta tillfälle, kära systrar och bröder. För just nu ”sitter” Jesus också vid vår sida. Han vill tillfredsställa vår mest innerliga längtan, vår djupaste törst.

Lyssnar vi noga till Honom där Han sitter– hör vi honom bjuda in oss till en innerlig gemenskap med sig, till ett samtal. Och det samtalet kan bestämma riktningen för vår fortsatta livsvandring.

Ära vare Fadern…