Påven Franciskus budskap för fastetiden 2014

pope-francis-disguise-homeless-rome.si_Han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom (2 Kor 8:9).

Kära bröder och systrar,

När fastetiden närmar sig skulle jag vilja dela några tankar med er som kan vara till hjälp på vägen till omvändelse. Det gäller både enskilda och gemenskaper. Dessa tankar har inspirerats av Paulus ord: „Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: Han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom” (2 Kor 8:9). Aposteln skrev till de kristna i Korint för att uppmana dem att vara generösa och hjälpa de i församlingen i Jerusalem som behövde dem. Vad betyder dessa ord av Paulus i dag och denna inbjudan till fattigdom, till ett liv i evangelisk fattigdom?

Kristi nåd

Först och främst visar det oss hur Gud verkar. Han uppenbarar sig inte i världslig makt och rikedom, utan i svaghet och fattigdom: „Fast han var rik, blev han fattig för er skull…”. Kristus, Guds evige Son, som var en med Fadern i makt och ära, valde att vara fattig. Han kom till oss och drog sig närmare var och en av oss. Han lämnade sin härlighet och avstod från allt så att han kunde vara lik oss i allt (jfr Fil 2:7, Heb 4:15). Att Gud blev människa är ett stort mysterium! Men skälet till allt detta är hans kärlek som är nåd, givmildhet och en önskan om att komma oss nära. Det är en kärlek som inte tvekar att offra sig för den älskade. Barmhärtighet och kärlek innebär att dela med sig av allt till den vi älskar. Kärleken gör oss lika. Den skapar jämbördighet, bryter ner murar och tar bort avstånd. Detta är vad Gud gjorde med oss. Jesus „arbetade med sina händer, tänkte som en människa, lät mänskliga val styra sig och älskade som en människa. Född av Jungfru Maria blev han en av oss och var lik oss i allt utom i synd” (Gaudium ett Spes, 22).

Jesus gjorde sig fattig. Han sökte inte fattigdomen för dess egen skull utan för att som Paulus säger „att genom hans fattigdom skulle ni bli rika”. Det är inte bara en ordlek eller en klyscha. Den fångar snarare upp Guds sätt att tänka, kärlekens sätt att tänka, inkarnationens och korsets sätt att tänka. Gud lät inte vår frälsning komma ner från himlen likt någon som ger en allmosa av sitt överflöd av ren oegennytta och fromhet. Kristi kärlek är annorlunda! När Jesus steg ner i Jordanfloden och döptes av Johannes Döparen, gjorde han det inte för att han behövde ångra eller omvända sig, utan för att han ville vara mitt ibland människor som behöver förlåtelse, mittibland oss syndare, och för att själv ta på sig bördan av våra synder. På detta sätt valde han att trösta och rädda oss och befria oss från vårt elände. Det är slående att lärjungarna framhåller att vi inte befriades av Kristi rikedom utan av hans fattigdom. Paulus är likväl fullt medveten om den „outgrundliga rikedom som finns i Kristus” (Ef 3:8) och att han är satt till att ärva allting (Heb 1:2).

Så vad är denna fattigdom genom vilken Kristus befriar och berikar oss? Det är hans sätt att älska oss och vara vår nästa, på samma sätt som den barmhärtige samariern var en nästa till mannen som lämnats halvdöd vid vägkanten (jfr Luk 10:25). Det som ger oss sann frihet, sann frälsning och verklig lycka är hans kärlek, medkänsla, ömhet och solidaritet. Kristi fattigdom, som berikar oss, är att han blev människa och bar våra svagheter och synder som ett uttryck för Guds oändliga barmhärtighet mot oss. Kristi fattigdom är det största av allt. Jesu rikedom omfattar hans gränslösa tro på Gud Fadern, hans ständiga tillit, hans önskan att alltid och enbart göra Faderns vilja och ge honom äran. Jesus är rik på samma sätt som ett barn, som känner sig älskat och som älskar sina föräldrar utan att för ett ögonblick tvivla på deras kärlek och ömhet. Jesu rikedom ligger i att han är Sonen. Hans unika förhållande till Fadern är den fattige Messias oinskränkta privilegium. När Jesus ber oss att ta på oss „hans ok som är lätt”, ber han oss att bli berikade genom hans „fattigdom som är rik” och hans „rikedom som är fattig”. Han ber oss att dela hans Ande som son och broder, att bli söner och döttrar i Sonen samt bröder och systrar i den förstfödde brodern (jfr Rom 8:29).

Det har sagts att den enda verkliga sorgen ligger i att inte vara ett helgon (L. Bloy). Vi skulle också kunna säga att det bara finns en enda verklig fattigdom, nämligen att inte leva som Guds barn och Kristi bröder och systrar.

Vårt vittne

Vi skulle kunna tänka oss att denna „väg” till fattigdom var Jesu väg, medan vi, som kom efter honom, kan rädda världen med rätta mänskliga tillgångar. Så är inte fallet. Under varje tidsålder och på varje plats fortsätter Gud att rädda mänskligheten genom Kristi fattigdom, han som gör sig själv fattig i sakramenten, i sitt ord och i sin Kyrka, som är ett folk av fattiga. Guds rikedom går inte genom vår rikedom, utan alltid och uteslutande genom vår personliga och gemensamma fattigdom som verkar genom Kristi Ande.

Genom att bli lika vår Mästare är vi kristna kallade att bemöta våra bröders och systrars fattigdom, att uppleva den och göra den till vår egen, och att vidta konkreta åtgärder för att lindra den. Armod är inte detsamma som fattigdom. Armod är fattigdom utan någon tro, utan stöd och utan hopp. Det finns tre olika slags armod: det materiella, det moraliska och det andliga. Det materiella armodet är något som normalt kallas fattigdom och berör dem som lever under villkor som är motsatsen till mänsklig värdighet: de som lider brist på grundläggande rättigheter och behov, som mat, vatten, hygien, arbete och möjligheter att förverkliga sig och växa kulturellt. Som svar på detta armod erbjuder Kyrkan sin hjälp, sin diakoni, genom att bemöta dessa behov och förbinda de sår som vanställer mänsklighetens ansikte. I de fattiga och utstötta ser vi Kristi ansikte. Genom att älska och hjälpa de fattiga, älskar och tjänar vi Kristus. Våra ansträngningar har också som mål att få slut på kränkningar mot människovärdet, diskriminering och övriga missförhållanden, för dessa är alltför ofta orsaken till armodet. När makt, lyx och pengar blir ett slags avgudar, prioriteras de över behovet av en rättvis fördelning av rikedom. Våra samveten behöver därför omformas så att de ser behoven av rättvisa, jämlikhet, enkelhet och viljan att dela med sig.

Ett bekymmer som inte är mindre är det moraliska armodet, som består i av att vara slav under laster och synd. Hur mycket smärta drabbas inte familjer av för att en av dess medlemmar -ofta en ung – missbrukar alkohol, droger, spel eller pornografi! Hur många ser inte längre någon mening med sitt liv eller med sin framtid, och hur många har inte förlorat hoppet! Hur många har inte drabbats av detta armod på grund av orättvisa sociala villkor, av arbetslöshet, som tar ifrån dem värdigheten av att kunna försörja sig. Det gäller också bristen på jämlikhet ifråga om utbildningsmöjligheter och hälsovård. I dessa fall kan det moraliska armodet yttra sig i en överhängande självmordsbenägenhet. Detta armod, som också förorsakar ekonomisk ruin, är ständigt förbundet med det andliga armodet som vi upplever när vi vänder oss bort från Gud och förkastar hans kärlek. Om vi tror att vi inte behöver Gud, som sträcker sig mot oss genom Kristus, för att vi tror att vi kan gå vår egen väg, går vi mot en undergång. Det är bara Gud som verkligen kan rädda och befria oss.

Evangeliet är det verkliga motgiftet mot andligt armod. Vart vi än går är vi som kristna kallade att förkunna det befriande budskapet om att förlåtelsen av våra synder är möjlig, att Gud är större än vår syndfullhet, att han alltid älskar oss och att vi har skapats för gemenskap och evigt liv. Vår Herre ber oss att vara glada budbärare som kommer med barmhärtighetens och hoppets budskap! Det är spännande att uppleva glädjen av att sprida det glada budskapet, att dela den skatt som anförtrotts oss, att trösta brustna hjärtan och ge hopp till våra bröder och systrar som upplever att de är i mörker. Det innebär att följa och vara som Jesus, som sökte efter de fattiga och syndarna som en herde kärleksfullt söker sina förlorade får. I förening med Jesus kan vi frimodigt öppna upp nya vägar för evangelisation och mänsklighetens bästa.

Kära bröder och systrar, må denna fastetid finna hela vår Kyrka är redo att vittna för alla som lever i materiellt, moraliskt och andligt armod om evangeliets budskap om Gud, vår Faders, barmhärtiga kärlek, som är redo att omfamna oss alla i Kristus. Vi kan göra det i den utsträckning att vi försöker bli lika Kristus som blev fattig och gjorde oss rika med sin fattigdom. Fastan är en lämplig tid för självförnekelse. Det skulle vara bra om vi frågade oss vad vi kan avstå från för att hjälpa och berika andra genom vår egen fattigdom. Låt oss inte glömma att verklig fattigdom gör ont. Ingen självförnekelse är äkta utan denna botgöring. Jag tror inte på en människokärlek som inte kostar något och inte gör ont.

Må den helige Ande, genom vilken vi „som fattiga ändå gör många rika, vi som hade ingenting men ändå ägde allt” (2 Kor 6:10) stödja oss i våra föresatser och göra vår omtanke och vårt ansvar för det mänskliga armodet större, så att vi kan vara barmhärtiga och handla i barmhärtighet. När jag uttrycker denna förhoppning ber jag även om att var och en av de troende och varje kyrklig gemenskap kommer att bege sig på en fastevandring som bär frukt. Jag ber er alla att be för mig.

Må Herren välsigna er och vår Moder Maria bevara er.

Vatikanen den 26 december 2013.
Den helige Stefanos fest, diakon och den förste martyren.

FRANCISKUS

 

Källa:

72_b410c40ee944521af49586dd216c36ad